Tidpunkt: 8 december kl 17.30 – 20.00

Plats: HumaNova, Esperantoplatsen 7 – 9, 1 trappa, Göteborg

Seminarieledare: Else-Marie Törnberg

Ämne: Att möta suicidala människor

De olika faserna tar lång tid att ta sig egenom. Sorgen tar helt enkelt den tiden den behöver. Det kan vara viktigt för en själv att förstå vad man går igenom och lika viktigt för de i den sörjandes omgiving. Stadiernas gränser är inte tydliga utan flyter oftast in i varandra.

Den andra fasen kallas reaktionsfasen. Den fasen kan vara allt från någon vecka upp till några månader. Då börjar chocken och känslan av overklighet att gå över och man börjar kunna ta till sig det som hänt. I detta stadium är man ofta förtvivlad och helt upptagen av sorg och saknad. Man kan också bli arg och förbannad och tycka att det som hänt är någons fel. Man kan få svårt att sova, svårt att äta, eller tröstäta. Man känner förtvivlan och gråter kanske mycket.

Den tredje fasen kallas bearbetningsfasen. Den fasen varar oftast mellan ett halvår och ett år. Då tänker man på det som hänt och försöker lära sig leva med det. Förtvivlan börjar kännas lite mindre, man kan börja se lite ljusare på tillvaron, även om man fortfarande sörjer.

Slutligen kommer den så kallade nyorienteringsfasen, då man är beredd att ta tag i livet på nytt och försöker lära sig leva med de erfarenheter som man fått. Man kanske börjar längta efter att göra saker som är roliga och intressanta igen. Man minns vad som har hänt, men gradvis har sorgen minskat.

Ibland kan stadierna vara tydliga, men ofta övergår de i varandra utan klara gränser. Ibland kan man fastna i en fas och behöva hjälp för att komma vidare. Hur lång tid det tar att gå igenom en period av kris eller sorg är olika från person till person. Det kan handla om månader upp till flera år. Hur lång tid det tar beror på vad man har för erfarenheter och förutsättningar. Det beror också på vad som hänt och hur man upplever det man råkat ut för.

Sammanfattande råd ur Små barns sorg

Arbetsmarknadsministern Xavier Darcos kallade till mötet efter det 22:a självmordet på ett och ett halvt år.

Hur i hela världen kan det krävas 22 självmord innan det tillkallas ett möte? Det borde skett efter det första.

Jag kan inte förstå det.........

Allmänläkare missar patienter med depression

Jag blir så glad när jag stöter på andra männsikor som är lika engagerade i det suicidpreventiva arbetet som jag. Som även de vill hjälpa och stötta efterlevande.

2 systrar som jag tidigare nämnt har startat en hemsida med information kring suicid samt där efterlevande kan hitta stöd och slippa känslan av ensamhet.

All heder åt er!

Beklagar sorgen.

Du är inte ensam!

Att känna sorg efter en förlust är normalt och naturligt.

Många av samhällets föreställningar om hur man ska hantera förluster kan summeras i sex myter. Dessa är så vanliga att de flesta av oss känner igen dem.

Här följer de vanligaste myterna:

• Var inte ledsen
• Var stark (för andras skull)
• Sörj i ensamhet
• Tiden läker alla sår
• Ersätt förlusten
• Håll dig sysselsatt

Här är några webbadresser som jag önskat att jag hittat tidigare...

www.spes.nu Suicid Prevention och Efterlevande Stöd

http://nollsuicid.blogg.se/ Dotterns informativa blogg

http://www.suicidegrief.com/ Engelskspråkigt forum

http://www.suicidprev.com/material Suicidprevention i väst

http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=13243&l=sv Karolinska institutet och NASP

http://www.sorginfo.se/empty_9.html Länk till några bloggar

http://ludmilla.se/ Ludmillas blogg

http://www.phir.se/index.aspx Hjälp sök

God sömn viktig för ungas psykiska hälsa

KBT via Internet var effektivt

"Under det senaste halvseklet har antalet självmord ökat med 60 procent. Omkring var 40: e sekund tar någon människa i världen livet av sig, och det märks en särskild ökning i Asien där besprutningsmedel används för att ta livet av sig. Och världshälsoorganisationen, WHO, anser att detta är väldigt oroväckande.

Organisationen uppmärksammar den globala tragedin med självmord genom en ”världsdag” som infaller idag (igår), torsdagen den 10 september. Antalet självmord har ökat med 60 procent under de senaste 45 åren. Omkring en miljon människor tog livet av sig under 2000, vilket motsvarar 16 människor per 100 000. WHO konstaterar att självmord har blivit ett massivt folkhälsoproblem, och flertalet sker i Asien, särskilt i Kina, Indien och Japan. Här sker omkring 60 procent av världens alla självmord.

Enligt Who har självmord traditionellt sett varit vanligare bland äldre män men nu märks en klar ökning bland unga människor. Antalet självmord bland unga har ökat så pass mycket att ungdomar nu är den största riskgruppen i en tredjedel av världens länder. Kvinnor gör flest självmordsförsök, men fortfarande finns den kraftigaste ökningen av självmord bland män.
– En del av ökningen beror på bättre rapportering av självmord. Men andra orsaker är mer depressioner, alkoholmissbruk och drogberoende samt socioekonomiska faktorer, familjevåld och stress, säger Alexandra Fleischmann, vid WHO: s avdelning för mental hälsa och drogmissbruk till Svenska Dagbladet.

Hon menar att det finns stora kulturella skillnader. Omkring 90 procent av de självmord som begås i USA och Europa grundar sig i mentala problem, medan fattigdom eller familjeproblem ofta är bakomliggande orsaker till självmord i Kina och Indien.
– En nyhet är de många människor på landsbygden i Asien som använder besprutningsmedel för att ta livet av sig. Det finns tillgängligt för alla och förvaras inte säkert. Detta är en stor fråga, säger Alexandra Fleischmann.

För att vända den negativa trenden anser WHO att det behövs flera strategier. Bland annat menar de att tillgången till vapen och gift måste minskas, fler kriscenter för människor med mentala problem och drogmissbruk behöver inrättas, samt att det behöver drivas kampanjer."

Idag är suicidpreventiva dagen.

ETT TUSEN FEMHUNDRA personer varje år i Sverige.
Stanna upp, tänk på det. Så många männsikor dör varje år HELT i onödan.

Den VANLIGASTE dödsorsaken i spannet 15-44 år.

Fruktansvärt är det första ord som kommer till mig...kamp är det andra.

Jag ska kämpa livet ut för att siffran skall ner till noll. Det är det enda som är gott nog för mig.

Psykoterapier

Länge trodde man att det fanns två typer av depressioner, psykogena

och endogena. Den första antogs orsakad av motgångar, konflikter

eller liknande psykiska påfrestningar, och skulle därför, trodde man,

behandlas med psykoterapi. Den andra antogs ha ”inre” orsaker, förändringar

i hjärnans funktion, och skulle därför behandlas med läkemedel.

Men snart visade det sig att läkemedel fungerade lika bra antingen

man kunde finna psykiska orsaker till depressionen eller inte, medan

vanlig psykoterapi oftast gav dåliga behandlingsresultat också då man

tyckte sig se klara psykiska orsaker. Det gick inte att skilja ut två

typer av depression så som man tänkt sig.

Många deprimerade som inte förbättrats i långvarig psykoterapi,

visade en snabb förbättring sedan de börjat medicinera. Många psykiatrer

drog slutsatsen att psykoterapi måste vara verkningslöst vid

depressionsbehandling.

Under de senaste årtiondena har emellertid två nya mer skräddarsydda

psykoterapier utvecklats, vilka har visat sig vara verkningsfulla.

Men, frågar sig en del, om nu depressionssjukdomen orsakas av

en sårbarhet i vissa system i hjärnan, t ex av en svag funktion i serotoninsystemet,

hur skulle då psykoterapi kunna påverka detta? Vi hamnar

lätt i ett antingen–eller-tänkande. Hos de flesta som är inne i en

depressionsperiod, påverkas stämningsläget ständigt, liksom hos den

friske, av händelserna i omvärlden, i varje fall om depressionen inte

är mycket djup. Det är därför rimligt att tänka sig att psykologiska

metoder också kan användas i behandlingen.

De två nyare psykologiska behandlingsmetoderna kallas ”kognitiv

terapi” och ”interpersonell terapi”.

Många med mig som är efterlevande har tröttnat på att det inte går tillräckligt snabbt med utvecklingen av arbetet för suicidprevention. Jag startade bloggen. I såväl informativt som preventivt syfte. Min vision är att ingen ska behöva må så dåligt och känna sig så ensam att personen känner att det enda alternativ som kvarstår är att ta sitt liv.

Den som tar sitt liv tar inte bara sitt eget utan tar även det liv alla som älskar denne lever. För det blir aldrig sig likt. Livet kommer aldrig bli riktigt lika bra som det en gång var...för att en älskad fattas.

Två systrar som bloggar om sina förluster av deras älskade bröder har nu tagit ett beundrandsvärt steg. De vill kämpa mot suicid och stötta efterlevande. Av denna anledning har de startat denna sida och bjudit in mig att deltaga i arbetet. Det vill jag absolut göra. Projektet har fått namnet " Vi som mist någon i suicid", hemsida http://vsmis.dinstudio.se/.

Så här beskrives sidan:

"Här på hemsidan vill vi hjälpa Dig och andra som förlorat en älskad medmänniska i suicid.  Den hjälp vi själv önskat att vi fått.

- Jag vill lära dig om psykisk livräddning. Den kunskap jag själv önskat att någon lärt mig, INNAN min bror dog. C.

- Jag har letat efter stöd till oss som förlorat ett syskon, en pojkvän, en förälder men mest hittat stöd till föräldrar som förlorat sitt barn i suicid. HÄR finns den hjälp jag letade efter. C.

- Du är inte ensam. H"

När ska jag börja oroa mig för att jag har ett alkoholproblem?

Det finns ett antal tumregler som hjälper en att avgöra om man har alkoholproblem, några exempel är om man:

Hur behandlar man alkoholproblem och depression?

Många av symtomen hos människor som dricker kraftigt liknar depressionssymtom, till exempel trötthet, sömnstörningar, dålig aptit och låg energinivå. De här symtomen beror helt enkelt på stort alkoholintag, vilket gör det svårt att avgöra om en person lider av alkoholproblem med depression, eller bara alkoholproblem.

Situationen kompliceras ytterligare av att kraftigt alkoholintag kan leda till depression. Därför brukar man behandla alkoholproblemet först, och se om depressionen blir bättre. Om den inte blir det sätter man in specifik behandling mot depression. Behandling med ett antidepressivt medel av typen SSRI (selektiv serotoninåterupptagshämmare) kan förbättra både depression och alkoholproblem. Detta kan tyda på en gemensam orsak för de två störningarna.

Ibland kan ett kraftigt och långvarigt drickande orsaka en allvarlig risk för sjukdom i samband med att man slutar dricka. Det kan då finnas behov av abstinensbehandling. Detta innebär att patienten helt slutar inta alkohol, vilket vanligtvis kompenseras med mediciner för att förebygga abstinenssymtom (skakningar, ångest, svettningar, illamående, delirium tremens m.m.) samt återställa en eventuellt rubbad vitaminbalans.

Vid delirium tremens blir personen desorienterad, vet inte var den är eller vilken dag det är och har svårt att känna igen andra människor. Även hallucinationer och vanföreställningar, med rädsla för vissa situationer och människor, uppträder.

Stöd och rådgivning används för att hjälpa patienter att uppnå nykterhet. Här kan mer strukturella psykologiska behandlingsformer vara till nytta, till exempel kognitiv beteendeterapi.

Ibland kan mediciner hjälpa en person med alkoholproblem, till exempel disulfiram och acamprosate. Disulfiram kan hjälpa patienten att avhålla sig från alkohol eftersom det framkallar en obehaglig och potentiellt farlig reaktion om patienten dricker. Acamprosate kan bidra till att minska suget efter alkohol. Det är viktigt att tänka på att de här medicinerna bara hjälper om patienten är motiverad att sluta med alkohol och ska användas i kombination med andra behandlingsinsatser.

Information från Netdoktor.se

Att alkohol och depression uppträder tillsammans är vanligt, upp till 40 procent av de som dricker mycket har symtom som liknar depressiv sjukdom. Omvänt kan man se att ungefär fem till tio procent av dem som lider av depression även har symtom på alkoholproblem.

Vad är då orsakerna till detta samband?

Alkoholproblem och depression uppträder tillsammans beror till stor del på att alkohol i stora mängder har en depressionsbefrämjade verkan på den mänskliga hjärnan.

Människor med depression använder ibland också alkohol som ett slags tröst, till exempel för att försöka muntra upp sig själva, eller för att sova. Även om små mängder alkohol kan förbättra humöret, uppstår problem om man tar till alkohol för att försöka hantera en depressiv sjukdom. När toleransen för alkoholens effekter ökar kan man behöva inta större mängder för att uppnå samma verkan.

Slutligen kan man konstatera att såväl alkolholproblem som depression är extremt vanligt förekommande. De kan därför uppträda tillsammans helt oberoende av varandra.

Varför är alkoholproblem i kombination med depression ett särskilt stort bekymmer?

Alkohol försämrar omdömet och gör människor impulsiva och benägna att ta risker. Det gör även så att man förlorar sina hämningar och blir aggressiv och våldsam. Eftersom ökat alkoholintag ofta uppträder i kombination med nedstämdhet, är detta ett särskilt stort bekymmer. Depression kan leda till självmordstankar och impulsiviteten, den bristande självbehärskningen och det försämrade omdömet som alkoholen ger kan öka risken för självmordsförsök. Generellt är självmord och självmordsförsök mycket vanligare när alkohol finns med i bilden.

De vanliga problemen med depression och alkohol förvärras ofta av sociala problem. Alkohol leder ofta till problem på arbetet i form av frånvaro, sjukdom och nedsatt prestationsförmåga. Att förlora jobbet har en mycket negativ och djupgående inverkan på ekonomi och familjeliv. Problem i äktenskapet följer ofta i alkoholproblemens fotspår, även om det kan vara svårt att avgöra vilket av problemen som kom först.

Alkohol kan även orsaka en lång rad fysiska problem. Det är få, eller inga, organ i kroppen som skonas. Leverbesvär är en vanlig följd av kraftigt alkoholintag och kan yttra sig i gulsot till följd av hepatit, levercirros eller leverkoma. Om de inte behandlas, leder de här tillstånden till döden. Andra vanliga problem är magsår, anemi, oregelbundna hjärtslag och impotens. Såväl alkoholberusning som abstinens kan ha även ha skadlig effekt på hjärnan med kraftiga minnesstörningar och förkrympt hjärna som följd. Dessutom kan musklerna försvagas och känsel i armar och ben förloras.

Även om alkohol kan få en person att somna, är kvalitén på sömnen ofta dålig. Därför blir effekten i själva verket motsatt när en person använder alkohol för att förbättra sin sömn.

Vid en tredjedel av alla olyckor som sker i hemmet är alkoholproblem med i bilden. Eftersom även depression förknippas med ökad olycksbenägenhet så kan kombinationen vara oroande.

Vissa antidepressiva mediciner har en lugnande verkan. Om de tas i kombination med alkohol kan verkan förstärkas av såväl medikamenterna som av alkoholen. Dessutom bryts många antidepressiva mediciner ner i levern. Eftersom alkohol kan skada levern, kommer halten av dessa antidepressiva mediciner i kroppen att vara högre hos människor som dricker kraftigt. Detta kan leda till ökade biverkningar.

Länken mellan alkohol och depression

Under det senaste decenniet har ny forskning visat att alkohol kan orsaka depression. Man vet att alkohol påverkar vissa av de neuronsystem som medverkar till att framkalla symptomen nedstämdhet, ångest, sömnstörningar och minskad aptit vid depression.

Psykosociala kopplingar

Det finns även många tänkbara psykosociala orsaker till länken mellan alkohol och depression. Besvärliga situationer i livet kan leda till såväl alkoholproblem som depression.

Bland människor med alkoholproblem finns en större andel som försummats som barn, eller på annat sätt behandlats illa, än bland dem som inte har alkoholproblem. De här faktorerna kan även öka risken för att utveckla depression. .

Genetiska kopplingar

Man kan ärva en ökad benägenhet för såväl alkoholproblem som depression. Om en persons föräldrar har kraftiga alkoholproblem är risken större att han eller hon utvecklar detsamma. Det är svårt att säga vad det egentligen är som ärvs. Det kan vara en tolerans (eller brist på sådan) för verkningarna hos alkohol, eller avvikelser i det sätt på vilket alkohol påverkar olika system i hjärnan.

Den genetiska grunden för depression är också väl dokumenterad. Det är välkänt att de som har en förälder eller ett syskon med depression, löper större risk att själva drabbas av depression senare i livet. Studier av depressionspatienter visar att deras släktingar inte bara har ökad risk för depression, utan även en rad andra tillstånd, inklusive alkoholproblem.

Information från Netdoktor.se

Det är vanligt att medicinering vid depression ses som något onaturligt, ett sätt att fly från problemet, att det är ett tecken på svaghet osv. Detta är så långt i från verkligheten som det går.  Vill uppmärksamma fördomar kring ämnet och fortsätter därför med informationen kring depression.

Medicinering, den ”naturliga” behandlingen?

När antidepressiv medicinering föreslås upplever många det som

negativt. En del kan t o m tycka att det är kränkande. Det är som om

deras försök att få rätsida på sin situation blivit ifrågasatt. Deras känsla

av hjälplöshet förstärks. De vill inte ha något lock lagt över proble-

men.

Reaktionen är mycket begriplig. Vid en depression riktas ens upp-

märksamhet på ett plågsamt sätt mot ouppklarade problem. Man

känner sig utsatt och frustrerad, plågas av sviktande självkänsla och

känner att man förlorat kontrollen över sin tillvaro. Många vill i det

läget först och främst reda ut denna härva av tankar, känslor och

impulser, och vill ha hjälp med det. Här liknar depressioner ofta en

normal men svår krisreaktion.

Inte så få av dem som hört att det finns antidepressiva läkemedel

har svårt att tänka sig att en sådan medicinering skulle kunna vara

något ”naturligt”. Med ”naturlig” menar de som regel en behand-

ling som ”går till roten med det onda” och behandlar orsakerna.

Intuitivt tror många att antidepressiva mediciner verkar avtrub-

bande på tankar och känsloupplevelser, dvs de tror att medicinerna

kommer att dämpa den del av hjärnbarken som ger oss ett medve-

tande. Men antidepressiva läkemedel minskar inte reaktionsförmågan,

dämpar inte intellektet, och hindrar en inte ens från att kunna upp-

leva negativa känslor.

Vid antidepressiv medicinering brukar man efter några veckors

behandling kunna märka en tydlig successiv förbättring. Den som

varit deprimerad ter sig mer rörlig, öppen och spontan. Förmågan

att känna glädje, lust och intresse återkommer. Tålamodet ökar och

irritabiliteten försvinner, liksom stresskänslan. Självförtroendet för-

bättras. Det blir allt lättare att tänka klart och att koncentrera sig.

Man känner sig piggare och tar fler initiativ. Förbättringen ter sig

ofta omvälvande. Många säger att de nu kan ”vara sig själva”. Det

ligger nära till hands att tro att antidepressiva läkemedel påverkar

något mycket grundläggande i depressionssjukdomen.

Många har ändå svårt att tänka sig att medicinering skulle vara

bra för dem. Det känns onaturligt, och som en kapitulation. Man vill

vara medveten (dvs kunna använda den del av hjärnbarken som får

oss att känna medvetande), vill klara saker själv (dvs medvetet på-

verka situationer via hjärnbarken), och ha kontroll (via hjärnbarken).

Problemet med den inställningen är att man bortser från att andra

delar av hjärnan också är aktiva, utanför vårt medvetande.

På grund av att jag anser att det är av högsta vikt att vi vet hur vi ska närma

oss en deprimerad person fortsätter jag att informera om ämnet.

För att du eller jag ska kunna möta en person som är deprimerad

är det viktigt att vi förstår vad personen faktiskt går igenom.

Normalt – sjukligt. Var går gränsen?

"Vissa händelser sänker normalt stämningsläget, t ex en förlust av

någon närstående eller upprepade motgångar. Andra händelser hö-

jer genomgående stämningsläget, t ex framgångar och uppskattning

från andra.

Lika välkänt för alla är att svåra påfrestningar, t ex långdragna och

svårlösliga konflikter, ofta leder till kraftigare sänkningar av stäm-

ningsläget.

Gränsen kan då verka suddig mellan det som är en depressions-

sjukdom och det som är en normal sänkning av stämningsläget. Men

trots det är det sällan svårt att ställa diagnosen ”depression”, när en

riktig undersökning väl genomförs.

Om en normal nedstämdhetsreaktion blir djup, tar vi ofta till olika

metoder för att ”rycka upp” oss. Vi anstränger oss för att tänka mer

logiskt. Vi kan t ex tycka att vi har lagt oss till med överdrivet nega-

tiva föreställningar och försöker motverka det. Vi kan tycka att vi

måste göra försök för att förändra vår hållning till närstående för att

komma förbi onödiga konflikter. Vi försöker reda ut problem och se

dem på nya sätt. Och vi kan göra något som brukar stimulera oss för

att inte fastna i det negativa.

Många deprimerade försöker göra samma sak, men utan att lyck-

as. Också personer i deras omgivning kan säga till dem att de måste

”ta sig samman”. Man tycker att något måste göras, och tänker då på

det normala sättet att ta sig vidare ur en nedstämdhet.

Eftersom den deprimerade oftast inte klarar att ”rycka upp sig”,

kan sådana uppmaningar förvärra situationen istället för att förbättra

den. Skuldkänslorna och känslan av att vara otillräcklig och utanför

ökar.

Men skillnaden mellan en normal nedstämdhetsreaktion och en

egentlig depression är ändå inte knivskarp. Åtminstone vid milda

depressioner är den egna förmågan att höja stämningsläget oftast

inte helt borta. Att det finns en rest av sådan förmåga, gör det också

möjligt att behandla vissa depressioner med kognitiv eller inter-

personell psykoterapi.

Dessa psykoterapier är effektivare än ingen behandling alls och

det är väsentligt att använda dem där det är lämpligt, oftast som

komplement till medicinering. Men ju djupare en depression är,

desto mindre effekt har psykologiska behandlingsmetoder. Vid en

stor jämförande undersökning visade sig läkemedel vara effektivare

än psykoterapi, och den skillnaden blev tydligare ju svårare dep-

ressionerna var."

"Vägen tilbaka" Tom Fahlén.

Förebyggande behandling

För att motverka framtida depressionsperioder är det för det första

viktigt att häva den aktuella perioden så effektivt som möjligt. Ris-

ken är annars att hjärnans sårbarhet för framtida depressionsperioder

ökar.

För det andra bör man satsa på en förebyggande medicinering

om depressionsperioder visat sig vara återkommande. Världshälso-

organisationen har rekommenderat förebyggande medicinering om

man under den senaste 5-årsperioden haft tre eller fler depres-

sionsperioder.

Tidigare var man i behandlingen av depression oftast ensidigt in-

riktad på att häva den aktuella depressionsperioden. När nya perio-

der kom fick patienterna åter börja medicinera. Man hade inte för-

stått vikten av förebyggande medicinering.

Nyare forskningsrön har lett till att perspektivet ändrats helt. Idag

uppfattar man depression som en oftast mycket långvarig, ja i prin-

cip livslång sjukdom, som har symtom som uppträder i perioder. Om

sjukdomen visat sig med flera perioder, bör man medicinera oavbru-

tet under många år. Ofta bör medicineringen vara livslång. Den ska

sikta på att vidmakthålla ett normalt stämningsläge mer än att be-

handla återkommande depressionsperioder.

Att läkare tidigare ordinerade antidepressiva läkemedel bara un-

der perioder, berodde till stor del på att man då inte visste bättre. En

annan orsak var besvären med de biverkningar som de tricykliska

preparaten gav. Det var svårt att i längden stå ut med muntorrhet,

förstoppning och annat. Att den nya generationen läkemedel har så

pass få biverkningar är därför mycket gynnsamt. Under en förebyg-

gande långtidsmedicinering bör man helst inte känna av några bi-

verkningar över huvud taget.

Den dos som man bör använda vid förebyggande medicinering är

troligen densamma som den som krävdes vid behandlingen av den

senaste depressionsperioden. Den dos man blev bra på, ska man alltså

fortsätta med. Samtidigt kan det vara svårt att säkert veta vilken dos

som behövdes under depressionsperioden. Den man tog kanske var

onödigt hög. Men i praktiken är det sällan svårt att komma fram till

vad som är lämplig dos för långtidsbehandlingen. Också här gör man

så småningom försiktiga dosjusteringar.

Många uppfattar talet om ”livslång medicinering” som något

mycket negativt. Rent praktiskt behöver det inte vara det, och det

hela är heller inte märkligare än behandlingen av många andra kro-

niska sjukdomar. Men om man ändå upplever det så, kan man alltid

nöja sig med att ta en tidsperiod i sänder. Det viktiga är i vilket fall

att man kommer överens med sin läkare om en långsiktig och regel-

bunden kontakt.

Om man efter några års besvärsfrihet vill pröva att sätta ut prepa-

ratet, bör det göras mycket långsamt, eftersom ett eventuellt miss-

lyckande inte bör tillåtas bli för plågsamt. Ett år kan betraktas som

en lagom lång tid för ett utsättningsförsök.

Litium används sedan länge som förebyggande medicinering vid

bipolär sjukdom. Har man haft någon period med påtaglig över-

aktivitet kan litium vara att föredra framför antidepressiva läkeme-

del. Men också vid en ren depressionssjukdom fungerar ofta litium

mycket bra som förebyggande medel. Det läkemedel som oftast an-

vänds heter Lithionit.

Info från "Vägen tillbaka" av Tom Fahlén.

"Den inledande doseringen

För att undvika de obehag som många kan känna i början av medi-

cineringen ska man börja med en relativt låg dos och sedan, om så

behövs, höja den långsamt. Då det gäller Cipralex kan de flesta börja

med 10 mg per dag, t ex till frukost. Om man är rädd för att drabbas

av inledande biverkningar kan man starta med en halv tablett (5 mg)

per dag. Om den dosen inte ger några nämnvärda obehag under de

första dagarna, höjer man dosen till en tablett, dvs 10 mg.

Efter 2–3 veckor brukar man börja ana en förbättring. Vissa per-

soner märker det emellertid inte ens då. Det kan ta upp till 4–6 veckor,

ibland ännu längre tid.

Den fortsatta förbättringen utvecklas som regel snabbare, men

oftast tar det ytterligare några veckor innan depressionen är helt hävd.

Efter de första 4 veckorna brukar det vara lämpligt att justera dosen

så att medicineringen blir tillräckligt effektiv. Ofta blir slutdosen

10–20 mg per dag.

Målet är inte att uppnå en på förhand given dos. Vad som är den

effektivaste dosen varierar så kraftigt från patient till patient att man

måste pröva sig fram. Målet med dosjusteringarna är att uppnå ett

fullständigt hävande av depressionen. Det är  detta, och inte dosen i

sig, som måste vara rättesnöret.

För att kunna styra behandlingen så att den leder till en fullstän-

dig och stabil förbättring är det viktigt att följa förändringarna av sym-

tombilden. Dagboksanteckningar är ofta till hjälp. Man kan skriva ned

en lista över de symtom man har, och ”pricka av” hur de förändras.

Alla depressionssymtom ska försvinna helt, det är målet. Förbätt-

ringen kan visa sig på många sätt:

Förmågan att känna verklig glädje, lust och intresse ska åter-

komma. Man ska känna sig piggare, bli mer aktiv och kunna uppleva

arbetsglädje. Många upplever en ökad inre styrka. Självförtroendet

förbättras. Man ska känna sig lugnare, ha bättre tålamod, kunna upple-

va harmoni, sova hyggligt, äta normalt och kunna hantera motgångar

och svårigheter på ett helt annat sätt än under depressionsperioden.

Ett vanligt fel vid depressionsbehandling är att man nöjer sig med

att konstatera en viss förbättring, trots att en lätt sänkning av

stämningsläget kvarstår i form av t ex irritabilitet och sårbarhet. Man

riskerar då att hamna i ett kroniskt tillstånd av milda depressions-

symtom.

Om resultatet blir otillfredsställande

För tillfredsställande behandlingsresultat krävs tillräcklig dos. Efter-

som den varierar kraftigt, måste man pröva sig fram, och vara beredd

att höja dosen om den önskade behandlingseffekten uteblir. Om man

trots hög dos inte får de resultat man vill ha, bör man antingen prova

med att byta preparat eller kombinera olika läkemedel.

Byter man preparat kan det vara lämpligt att pröva ett medel som

ger direkt effekt på såväl serotonin- som noradrenalinsystemet. Man

kan t ex pröva upptagshämmaren Efexor. Då man kombinerar pre-

parat försöker man lägga till ett läkemedel som har en annan

verkningsmekanism än det första. Lämpliga tillägg till serotonin-

upptagshämmare kan vara:

Remeron. Det finns många typer av receptorer (mottagare) för nor-

adrenalin och serotonin. Vissa av dem blockeras av Remeron, ett

medel som inte är en upptagshämmare. En fördel med Remeron är

att det ofta förbättrar sömnen, en nackdel är att det kan ge en aptit-

ökning och icke önskad viktuppgång.

Buspar. Detta läkemedel stimulerar en speciell typ av serotonin-

receptorer. Det kan därmed öka en del av serotoninfunktionen. Många

fallbeskrivningar tyder på att man kan få bukt med svårbehandlade

depressioner genom att använda Buspar som ett tillägg till ett

serotoninupptagshämmande medel. Men en vetenskaplig studie vi-

sar att mycket av en sådan förbättring också kan bero på att man med

psykologiska medel motverkar uppgivenhet och förmedlar hopp. Den

psykologiska delen av antidepressiv behandling är alltid viktig.

Hur länge ska man medicinera mot en depressionsepisod?

De flesta patienter förbättras relativt snabbt efter den inledande

medicineringen på 2–4 veckor. När de senare känner sig helt besvärs-

fria, uppkommer frågan om de ska fortsätta med tabletterna, och i så

fall hur länge.

Problemet är att det är en långvarig förändring i hjärnan, som

givit upphov till depressionssymtomen. Medicineringen fungerar som

en motvikt och kan få de flesta helt besvärsfria. Men för att vidmakt-

hålla den balansen, måste medicineringen fortsätta så länge de

depressionsframkallande förändringarna i hjärnan kvarstår.

Om man slutar medicinera på ett för tidigt stadium, återkommer

depressionssymtomen. Många patienter råkar ut för det. De slutar

med tabletterna eftersom de känner att de fungerar normalt och utan

besvär. De upplever medicineringen som onödig och har kanske inte

fått fullständig information.

För att undvika sådana här återfall, rekommenderas en fortsatt

medicinering med oförändrad effektiv dos under minst 6 månader

efter förbättringen."

Information från "Vägen tillbaka" Tom Fahlén.

Eftersom att många helt saknar kunskap kring depression och vad det

egentligen innebär känner jag att det är av stor vikt att jag tar upp ämnet.

Alla måste förstå att det inte går att säga till någon som är deprimerad att

denne skall "rycka upp sig". Likväl som cancer kräver behandling

så behöver även en depression behandlas.

Det är viktigt att du som har någon anhörig som är deprimerad känner

till vad personen faktiskt går igenom samt att behandling finns.

"Serotonin och förändringar i hjärnstrukturen

Serotonin, för att nu bara nämna ett av signalämnena, kan verka på

många sätt. Det kan justera enskilda nervcellers retbarhet, och göra

det relativt snabbt. Det kan också justera de långsamma struktur-

förändringar som hela tiden pågår i olika nervkretsar. Nervcellers

trädliknande utseende ombildas ständigt genom att en del av dess

grenar växer ut och andra krymper ihop. Nya förbindelser mellan

nervceller skapas och gamla försvinner. På cellernas grenar finns dess-

utom mottagare (receptorer) som liknar antenner och som fångar

upp signalämnen som strömmar mot dem. Dessa receptorer nybildas

och tillbakabildas ständigt, ökar och minskar i antal. Mönstret av

kontakter i hjärnans nervkretsar anpassar sig på detta sätt till våra er-

farenheter och till förändringarna i den yttre situationen.

Regleringen satt ur spel

Den här regleringen är ytterst komplicerad, och därmed också mycket

skör. Den kan inte fungera utan små störningar, och dessa störningar

kan lätt öka så kraftigt att funktioner går i baklås.

Regleringen av den finare hjärnstrukturen ser ut att ha misslyck-

ats vid depression. Den ständiga justeringen av kontakterna mellan

nervceller har inte kunnat åstadkomma en bättre anpassning till den

yttre situationen, utan tvärtom lett till en ökad oförmåga att hantera

den. Många typer av receptorer på cellytorna ter sig utbrända. Främre

delen av vänster hjärnhalva ser ut att ha hamnat i ett utmattningstill-

stånd med kraftigt minskad aktivitet. De nervceller i hippocampus

som normalt svarar på stresshormonstegringen har tagit skada och

kan inte reagera som tidigare. Mängden stresshormon ökar därför

till extremt hög nivå och kan inte justeras ned till normal nivå igen.

De klockor i hjärnan som styr dygnsrytmen kan inte längre samord-

nas med varandra.

Hjärnan klarar inte längre att gå tillbaka till sitt normaltillstånd,

och depressionen tycks nu leva sitt eget liv. Det går inte att ”rycka

upp sig” ur den. Det tar i varje fall mycket längre tid än vad som

skulle vara ändamålsenligt.

Först efter veckor, månader eller år börjar hjärnans förmåga att

återgå i normal aktivitet återvända. Symtomen på depression tonar

då bort. Men sårbarheten för depression har som regel blivit större

än tidigare. Nya depressionsperioder följer därför ofta, och över-

aktiviteten i amygdala brukar finnas kvar."

Normala emotioner

När t ex personliga misslyckanden får oss att reagera med obehag, är

det en reaktion som kommer automatiskt utan att vi planerar det.

Obehaget kan vara kraftigt, men reaktionen ter sig ändamålsenlig.

Den tvingar oss att stanna upp, tänka igenom vad som hänt och granska

oss själva och vår situation. Det blir för en tid svårt att ägna sig åt annat.

Med nya undersökningsmetoder kan man se hur aktiviteten sam-

tidigt ökar i vissa områden i hjärnan. Dit hör de främre delarna av

hjärnbarken, och dit hör också strukturer i hjärnans inre, nedanför

hjärnbarken. Bland annat finns där ett viktigt område som ser ut som

en mandel och som därför kallas amygdala (grekiska ordet för mandel).

Amygdala och den emotionella hjärnan

Amygdala har en viktig roll vid känslomässiga reaktioner. Den fung-

erar relativt självständigt och värderar snabbt faror och negativa hän-

delser i vår omgivning. Vi märker inte hur den gör det. Vårt medve-

tande kan inte nå amygdala hur mycket vi än försöker iaktta oss själva.

Om amygdala har upptäckt något som hotar oss, aktiverar den

hjärnbarken. Och det är då, när hjärnbarken bearbetar informatio-

nen, som vi kan uppleva att vi drabbas av känslor. Då aktiveras också

minnen, och vår uppmärksamhet dirigeras om.

Mellan amygdala och andra delar av hjärnan går ett stort antal

nervbanor. Nätverk av nervkretsar samspelar. Vid en emotionell re-

aktion drivs dessutom en allmän stressreaktion igång. Hypofysen

påverkas. Den utsöndrar ett hormon som stimulerar binjurarna. De

ökar i sin tur mängden stresshormon i blodet. Detta leder till att

kroppens energiresurser mobiliseras.

Att fjädra tillbaka

En sådan emotionell reaktion är normal och ändamålsenlig, men bara

om den följs av en motreaktion som får oss att ”fjädra tillbaka”. Hjär-

nan är programmerad inte bara för att reagera snabbt och känslo-

mässigt på negativa händelser, utan också för att sedan återgå till ett

jämviktsläge. Detta jämviktsläge präglas oftast av lätt överoptimism,

utåtriktad uppmärksamhet, energi, företagsamhet och nyfikenhet. En

sådan svikt tillbaka fungerar inte vid depression.

"Vägen tillbaka, om depressioner och depressionsbehandling" av Tom Fahlén.

Läs hela här.

"Beskow (1995) betonar att kunskap om suicid och suicidprevention måste uppmärksammas

bland hälso- och sjukvårdspersonal, då den som möter en suicidnära individ bör vara

förberedd att arbeta suicidpreventivt. Eftersom efterlevande själva löper högre risk att

utveckla suicidalt beteende efter en anhörigs suicid bör det alltid ses som en krissituation,

där de anhöriga bemöts med omedelbara professionella insatser."

Jag skulle vilja säga att det är av stor vikt att alla vuxna i samhället skall kunna närma sig en suicidnära individ. Att vi alla har ett ansvar som medmänniskor att kunna hantera en situation där en annan människa mår väldigt dåligt. Det borde vara en del i vår allmänbildning. Om detta är ett för högt satt mål så borde i vart fall man redan i skolan få information om depressioner, ångest och suicid.

Vi får ju lära oss livräddning, hjärt-lungräddning, hur man agerar vi brand och hur vi ska hanterar andra krissituationer

...varför ska vi inte kunna hjälpa en medmänniska i kris?

Varför?

När en person begår suicid är det ett stort trauma som påverkar de efterlevandes liv och

självuppfattning och den största frågan är varför det skett. Anhöriga till personer som begått

suicid börjar omedelbart leta efter orsaker till det inträffade. Självkänslan hos en människa

byggs upp genom ett samspel med andra människor, och när en anhörig tar sitt liv

försvinner inte bara en älskad, utan också delar av jaget (Howarth, 2006; Grollman, 2000).

Det oerhörda lidande som suicid medför måste bearbetas för att överhuvudtaget bli

hanterbart och för att händelsen senare ska medföra någon form av mening eller betydelse

(Beskow, Beskow-Palm & Ehnvall, 2005; Magne-Ingvar & Öjehagen, 1999a). De första

känslorna efter ett dödsfall speglas av saknad, smärta och separationsångest där den

sörjande tänker på, känner närvaron av och drömmer om den avlidne. Dessa upplevelser

och tankar är ofta mycket behagliga då den sörjande påminns om den relation de tidigare

haft. Det finns till och med de som mycket tydligt kan känna att de pratar med eller hör den

avlidne.

Saknaden efter den anhörige visar sig i en ovilja att bryta upp från situationer,

mönster och vanor som upplevts med den avlidne. Smärtan visas genom ilska, besvikelse

och social isolering, där ilskan inte sällan riktas mot den som dött eller mot andra anhöriga

(Ottosson, 2007). Skam och skuldkänslor är två av de vanligaste känslorna då många ångrar

att de inte funnits tillhands och erbjudit mer hjälp. Signaler som i efterhand kan tolkas som

suicidala identifieras och de anhöriga skuldbelägger och förebrår sig själva för det

inträffade. De önskar att de hade hittat den rätta lösningen och därmed förhindrat

dödsfallet. Ofta skuldbeläggs även andra i omgivningen, detta för att den anhörige ska stå

ut med sina egna anklagelser. Små händelser förstoras upp och blir själva orsaken till den

avlidnes död, trots att verkligheten egentligen varit mycket mer komplex. Även lättnad är

en vanlig upplevelse, då dödsfallet föregåtts av långa perioder med oro och rädsla

(Grollman, 2000; SPES, 2007). Dessa starka reaktioner bidrar till att den anhörige försätter

sig i en enslig situation eftersom det är få som orkar tränga igenom det skal som bildats

som ett skydd mot sorgen. Vartefter tiden passerar övergår den starka känslan av förlust till

en alltmer förlamande känsla av frånvaro och kanske ensamhet, vilket kan övergå till

depression.

Till slut påbörjas en bearbetning av sorgen, vilket ofta tar lång tid. Efter hastiga och

oväntade dödsfall tar sorgebearbetningen längre tid än vid förväntade och långvariga

sjukdomstillstånd, där de anhöriga haft tid att förbereda sig. Den sorg som anses svårast är

förlust av barn, oavsett ålder (Ottosson, 2007). När en person upplevt ett trauma eller en

kris, exempelvis förlust av en familjemedlem, behöver händelsen tas in, bli hanterbar för att

sedan accepteras. Händelsen behöver bearbetas, utan att förträngas. En förutsättning för att

kunna gå stark ur sorgen är att upplevelserna av krisen finns med som utgångspunkt då livet

går vidare. Oftast är stöd i sorgebearbetningen tillräckligt och ingen behandling behövs. I

de fall den sörjande har ett starkt socialt kontaktnät och en närvarande omgivning

underlättas bearbetningen av sorgen Att bearbeta sorg innebär en process där alla känslor

och funderingar får komma upp till ytan och det finns inget definitivt slut. Genom att tillåta

sig att uttrycka sina känslor, bearbetas de successivt. Ett sätt att bearbeta sorgen är att tala

om krisen eller traumat då känslorna blir mer påtagliga och insikten om vad som hänt ökar.

Det är mycket smärtsamt att försöka acceptera det definitiva slut döden innebär, men om

sorgen bearbetas på ett bra sätt kan den avlidne fortsätta finnas till i tankar och minnen hos

de anhöriga (Gyllenswärd, 2007; Ottosson, 2007).

Texten är från C-uppsatsen Suicid: upplevelser och erfarenheter från ett anhörigpersektiv.

Hela uppsatsen finner du här

Med suicidnära personer menas människor som nyligen försökt ta sitt liv, bedöms vara i

riskzonen för eller har tankar på suicid. Med suicidförsök menas ett beteende som syftar till

att försöka sätta livet på spel, eller få det att se ut som det, men som inte leder till död. De

personer som är suicidbenägna innehar ofta tidigare erfarenheter samt personliga och

genetiska påverkansfaktorer, som tillsammans med kriser och sociokulturella svårigheter

blir för mycket att bära (Beskow, 1995). En sorts kris som kan föranleda ökad suicidrisk är

att drabbas av sjukdom. Patienter som vårdas inom somatisk vård har förhöjd suicidrisk

relaterat till förekomst av depression och ångest (Socialstyrelsen, 2003).

Informationen kommer från C-uppsatsen Suicid: upplevelser och erfarenheter från ett anhörigpersektiv.

Hela uppsatsen hittar du här.

.

.

.

.

.

"Sorg ses bäst som en icke tidsbestämd process och ett böljande flöde som går fram och tillbaka"

.

.

.

.

.

.

Bipolär sjukdom. På grund av att jag har läsare som har sjukdomen ville jag skaffa mig mer kunskap i ämnet. Det enda jag kände till sedan innan var att den som drabbats av sjukdomen växlar mellan olika känslolägen samt att självmordsrisken för OBEHANDLADE patienter är stor.

.

.

Hittade denna information på psykiatriinfo.se, klicka här

.

.

"Som namnet antyder (bi pol = två poler) har sjukdomen episoder eller så kallade skov av två skilda känslolägen. Det ena är mani som är ett extremt förhöjt stämningsläge. Det andra är depression, då man blir nedstämd under längre perioder.

.

.

Den som har bipolär sjukdom kan gå från maniska skov till depressiva och tillbaka igen, med friska perioder däremellan. Skoven kan vara i alltifrån flera dagar, veckor eller månader till, i vissa fall, flera år.

.

.

Ungefär 3-4 % av den vuxna befolkningen uppskattas uppfylla kriterierna för bipolär sjukdom. Fördelningen är jämn mellan kvinnor och män. Sjukdomen bryter normalt ut mellan de sena tonåren och trettioårsåldern och är nästan alltid kronisk. Ungefär hälften av patienterna har återkommande episoder och 90 % har flera sjukdomsskov under en längre tidsperiod. Medelvärdet är nio skov under en livstid. De allra flesta utvecklar bipolär sjukdom gradvis, till en början med lättare episoder vilka ofta förvärras efter varje episod.

.

.

Orsakerna till bipolär sjukdom är fortfarande inte helt klarlagda. Men man vet med säkerhet att sjukdomen inte beror på upplevelser i barndomen, dåligt föräldraskap eller personliga svagheter. Den har istället biologiska eller genetiska orsaker. Små förändringar i flera geners uttryck gör att vissa nervceller i hjärnan inte fungerar som de ska, och att det blir obalans i de kemiska substanser som sköter kommunikationen mellan hjärncellerna.

.

.

Nästan två tredjedelar av dem som drabbas har bipolär sjukdom i släkten. Om en förälder har sjukdomen är risken att den går i arv inte så hög, bara 5 %. Men siffran stiger om även andra släktingar bär på anlagen och når upp till 30 % om båda föräldrarna är sjuka.

.

.

Bipolär sjukdom är en allvarlig sjukdom med stora risker. Sjukdomen drabbar relationer till vänner och familj hårt. Ekonomiska problem är vanligt eftersom många lever över sina tillgångar under de maniska perioderna. Även självmordsrisken är hög. Men om man får en riktig diagnos med rätt behandling och lyckas skaffa sig en sund och kontrollerad livsstil kan man leva ett normalt och fungerande liv – i stort sett som vem som helst.

.

.

Känner du någon du misstänker har bipolär sjukdom, eller om du tror att du är drabbad själv ska du kontakta sjukvården så snart som möjligt. Där får du hjälp med hur du går vidare. Du kan också kontakta de patientföreningar du hittar här på webbplatsen. De kan hjälpa dig till rätta."