Nollsuicid

Ofta hör jag folk säga som befinner sig i sorg att de har skuldkänslor när de är glada. Jag kände med så när jag började kunna skratta från hjärtat igen efter Pappas död. Hur kan jag vara glad när det som hänt har hänt? Min Pappa är död och här sitter jag och är glad, tänkte jag. Men det är ok. Det är en nödvändighet för att klara sig igenom sorgen. Man måste tillåta sig att må bra och skratta i mellanåt (när man kan) för att kunna ladda batterierna. För att orka med sorgen.

Sen alla "måsten" och förväntningar på vad man ska göra på årsdagar är bara att lägga åt sidan. Du gör det som känns bra för dig. Vill du sitta vid graven hela dagen så gör du det. Vill du inte sätta din fot där så gör du inte det. Sorgen bär man med sig varje dag, hela tiden, så vad man gör just den dagen är av mindre betydelse. Jag var vid graven första och andra årsdagen, för att det kändes rätt för mig. Första årsdagen satt jag även vid rälsen där han tog sitt liv. Tredje årsdagen ville jag inte sätta min fot vare sig vid graven eller dödsplatsen och då gjorde jag inte det.

Låt ingen annan än du själv avgöra vad du vill och mår bra av. Nu när fjärde årsdagen närmar sig så kommer jag ta den som den kommer. Det jag känner känns rätt för mig gör jag då. Jag sörjer eller saknar inte min Pappa mindre för att jag inte går till hans grav. Tillåt dig att sörja på ditt sätt och utan att tänka på vad som du tror "förväntas" av dig.


Har ni känt av förväntningar på er sorg?