Nollsuicid

..för det är Pappas födelsedag

Det känns lite tungt idag. Jag kan inte sätta ord på känslan riktigt. Saknad, sorg över det som hänt och en saknad över att inte ha en frisk Pappa att fira idag. Väldigt virriga känslor och det känns mer som en olustkänsla. Länge sedan jag kände så. Känslan av att det inte hade behövt vara såhär kryper på. Att det skulle kunna varit annorlunda. Att han skulle kunna blivit frisk. Konstiga känslor då jag för längesedan accepterat att det som hänt har hänt. Men samtidigt tänker jag - kan man någonsin acceptera en död som kunnat undvikas? Jag vet inte. Jag tror inte det finns något svar på den frågan. En död i suicid är inte som någon annan död och ingen annan än den som förlorat någon nära i suicid kan förstå vad det innebär.

****

Överlag mår jag bra numera. Idag är bara en sådan dag när jag blir påmind och det gör ont i mitt hjärta. Min sambo frågade om vi inte skulle åka till graven eller hedra honom på något sätt. Men jag har sagt nej. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske stöter jag det bara ifrån mig. Jag vet att jag lever på genom att lägga det som hänt åt sidan. Jag har bearbetat sorgen och känner mig klar med den. Men känslan av att det borde vara annorlunda är svårare att göra sig av med.

****

Idag var en sådan dag då jag kände för att skriva av mig.

Jag ser på statistiken att ni är inne ofta, trots att jag skriver så sällan.

Hur har ni det där ute?

Goa kramar till er!