Stöd för deprimerade, information om akuthjälp för dig som bär på självmordstankar, efterlevandestöd samt information för suicidprevention.
Hur orkar man leva vidare när det är som mörkast? Var man hittar hjälp när man mår som sämst? Hur överlever man när en anhörig tagit sitt liv?
Bedrövlig sjukvård
Jag vet inte hur många kommentarer jag fått sedan jag startade denna blogg för snart tre år sedan om hur urusel den svenska sjukvården är. Långa väntetider (när tid är det sista man har när någon mår riktigt dåligt), okunnig personal och dålig uppföljning
Har en i min närhet som är djupt deprimerad. Hen sökte akut hjälp i december och förklarade att hen hade svåra självmordstankar och planerat att ta sitt liv företalet gånger. Nu är det mars och personen har fortfarande inte fått någon hjälp utan blev ordinerad promenader - PROMENADER?! Det finns inte en läkare i detta landet som skulle ordinera en cancersjuk som riskerar att gå bort att promenera. Nej! Hade det varit cancer hade de satt igång en omedelbar utredning och flertalet behandlingsformer, gjort efterkontroller och säkerställt att cancern besegrades. När skall sucidnära personer få samma bemötande och vård?
Jag är sällan upprörd, det krävs mycket för att komma under skinnet på mig - men detta gör mig riktigt förbannad! Det krävs att man är frisk för att man ska orka strida för att få den behandling man behöver - Orimligt och oacceptabelt!
Det är just därför anhöriga till sucidnära personer måste finnas, stötta och strida för att sin älskade skall få rätt och omedelbar vård.
Den omnämnda personens läkare har fått ett samtal och fått förklarat för sig att detta är under all kritik.
I det senast inlägget här på bloggen skrev jag om Emma Igelström som medverkade i tv3:s serie Det blir bättre. Jag var inne på hennes blogg och läste idag och hon skrev några rader som jag bara måste dela med er.
"Alla ni som skriver och berättar hur mycket ni känner igen er själva i min historia men ännu inte vågat be om hjälp, GÖR DET! Det är inte farligt. Tvärtom. Det är skönt när någon tar handen och hjälper en in på rätt väg. Det är inget misslyckande, det krävs mod att våga lämna över. Hur mycket jag än skulle vilja hjälpa var och en av er är jag oförmögen. Jag är ingen läkare, ingen terapeut. Det enda jag kan göra för att hjälpa är att berätta min historia. Genom den hoppas jag att fler vågar välja livet!"
Att må dåligt är inget tecken på svaghet - det är ett tecken på att du tvingats vara för stark FÖR länge. Det finns fler människor än du tror runt omkring dig som älskar just dig och vill finnas för dig. Men för att de skall kunna det krävs det att du talar om hur det faktiskt är.
I den mörkaste av stunder känns det som om att det aldrig kommer att gå,
som att det aldrig kommer att vända och bli bättre.
Jag vet att detta inte är sanningen - hur sant det än känns just nu.
Det går, det kommer att gå. Jag lovar dig!
Om ni klickar på länken nedan får ni se berättelsen om en kvinna som lyckats med allt, nått alla sina mål och lite därtill; men som ändå inte trodde att livet kunde blir bra.
Det glädjer mig att hon gjorde detta, att hon vågar bryta tystnaden kring depression och suicid.
Hon räddades på grund av att människor i hennes omgiving var uppmärksamma, reagerad och vågade ställa de obekväma frågorna.
Hon säger själv i avsnittet att den värsta känslan när man mår dåligt är känslan av att man är ensam om att må dåligt. Hennes budskap är att det går att gå från den mörkast botten till ett lyckligt liv - samma budskap som jag vill förmedla med hjälp av denna blogg.
Är väldigt tacksam för att hon delade med sig av sin historia.
sig lik eller får dig att känna dig orolig. Om personen
är lynnig, ledsen och tilllbakadragen, talar om hopp-
löshetskänslor, känner sig hjälplös och värdelös, inte
längre bryr sig lika mycket om sitt utseende, uttrycker
tankar om döden genom teckningar, berättelser,
sånger och tar avsked av folk i sin omgivning och/
eller ger bort ägodelar. En del ägnar sig åt riskfyllt
och självdestrutivt beteende.
Ibland kan en självmordsnära person upplevas som
ovanligt lugn av sin omgivning. Var uppmärksam på
detta då det kan tyda på ett tyst beslut att fullfölja sin
självmordsplan."
***
Dagen då jag fick reda på att min Pappa var självmordsbenägen var dagen då han delade ut pengar till mig och mina syskon. Jag förstod att något inte stod rätt till. Jag frågade min mamma och hon förklarade för mig att Pappa var självmordsbenägen. "Självmordsbenägen" jag smakade på ordet. Min far? Framgångsrik, villaägare, familjefar, social, sportig, omtyckt, hjälpsam, enveten, målmedveten, skämtsam, viljestark, obotlig optimist OCH självmordsbenägen?! Jag fick inte ihop det. Av alla tänkbara människor så var han den sista. Mannen som alltid sa att det inte finns problem utan bara lösningar. Mannen som alltid såg möjligheter och inte hinder. Mannen som alltid fick alla att skratta ville ta sitt liv. Men om jag idag tänker på hans beteende den sista tiden så var det så uppenbart att det inte stod rätt till.
Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag föstått hur långt han kommit i sin process när han stoppade tusenlapparna i min hand. Detta var ett tydligt tecken på att han inte hade planer på att vara kvar på denna jord särskilt länge till. Men jag förstod ingenting.
Var uppmärksam på förändringar i beteendet hos den du misstänker vara suicidnära. Fråga! Fråga rakt ut. Det är svårt och obekvämt men LIVSNÖDVÄNDIGT! Detta är det enda sättet att få den suicidnära att sätta ord på vad han/hon känner och söka den hjälp som han/hon faktiskt behöver.
Detta gjorde jag. Jag frågade. Inte där och då. Men en solig dag när vi satt i trädgården och drack kaffe. Han sa då att han velat ta sitt liv den där dagen. Att han varit nere vid rälsen, väntat på X2000, tittat på tidtabellen, suttit med pengarna på fickan, skrivit ett brev att de var till tågföraren....men åkt därifrån. Dessa pengar gav han till sina barn istället, samma kväll, och jag förstod inte hur allvarligt det var.
Där och då, i trädgården 2 månader efter pengakvällen, gjorde jag mitt andra oventande misstag. När jag satt där med min far och han berättade för mig att hans avsikt varit att möta tåget med sin kropp, stående på rälsen, den där kvällen i februari, fick han mig att lova att jag inte skulle berätta det han sagt för någon. Jag skull bära denna hemlighet. Han fick mig att lova honom detta. Jag trodde det var viktigt att jag var lojal. Jag visste inte hur fel jag hade....
Gör inte en överenskommelse med den självmordsbenägne om att dennes självmordstankar skall vara hemliga. Du kommer att behöva hjälp av andra för att uppmuntra och hjälpa personen och inte minst behöver personen få profissionell hjälp. Be personen berätta. Lyssna, utan att vara dömande. Problem känns mer hanterbara när man satt ord på dem.
Hade jag kunnat göra om det idag hade jag sagt allt, precis som det var, den där kvällen jag ringde till hans syster. Jag ringde henne för att jag förstod att Pappa behövde hjälp men att min hjälp inte skulle vara tillräcklig. Jag sa inte vad han sagt till mig, att han velat ta sitt liv. Pappa fick mig att lova att jag inte skulle säga något till någon. Jag fick inte. Jag lovade. Så till hans syster sa jag att jag trodde Pappa hade det tufft och att han behövde hennes stöd. Hade jag fått göra om det idag hade jag aldrig lovat Pappa att hålla det hemligt. Jag hade sagt att det han upplever inte var något att skämmas för, att vi behöver prata om det med dem som älskar honom så att vi skall kunna hjälpa honom ur det. Till hans syster hade jag istället sagt: "Jag tror att pappa funderar på att ta sitt liv. Alla vi som älskar honom måste samordna oss för att hjälpa honom. Vi måste finnas för honom, stötta, hjälpa och få honom att söka profissionell hjälp".
Så här i efterhand förstår jag att jag gjorde det mesta fel. Idag, med den kunskap jag har, hade jag gjort helt annorlunda. Kanske hade det räddat hans liv om jag läst en blogg som denna. Om jag hade vetat något om suicid, hade haft en aning om vart jag skull ha vänt mig eller vad jag borde ha gjort så hade Pappa kanske levt idag. Kanske, kanske inte. Jag kan aldrig göra något annorlunda men jag hoppas att någon av alla de som hittar hit varje dag kan hitta just den informationen jag saknade.
När ni läst detta kanske ni tror att jag känner skuld. Det gör jag inte. Jag engagerade var enda fiber i min kropp för att rädda min far. Allt jag gjorde gjorde jag av kärlek, med förhoppningen om att jag skulle få honom att vilja leva. Varje telefonsamtal, varje spontanbesök, varje lösningsförslag, varje kram, varje tår jag torkade....allt gjorde jag av kärlek, utifrån den kunskap jag hade då...och viktigast av allt...jag gjorde det för att jag ville att han skulle LEVA. Så nej jag känner ingen skuld. Men jag vill dela med mig av min historia med förhoppningen om att någon som befinner sig i samma situation just nu, agerar annorlunda och kanske kan få behålla sin älskade.
Alltid när jag tänker på min Pappa försöker jag tänka på dessa rader.
"Du är i armarna av en ängel, och du har funnit frid där".
Älskar denna låten.
Han har det bra där han är.
Jag klarar mig bra här och jag har märkt att man behöver inte lämna denna jorden för att vara nära änglar.
Alla de som för snart 6 år sedan höll min hand, torkade mina tårar, lyssnade, stöttad, hjälpte och gjorde allt de kunde för att bevisa för mig att jag inte behövde gå igenom sorgen själv är min änglar, då och nu.
Nu vill föreningen Psykisk hälsa att regeringen utreder om det kan bli olagligt att uppmana till självmord. Föreningen föreslår de nya lagarna ”hets till självmord” och ”vållande till självmord”. Rapporten ska vi lämna till socialminister Göran Hägglund som själv är tveksam till en lag, inte minst på grund av yttrandefriheten. Han menar vidare att det troligtvis en svår väg att gå och att det gäller att inte ha någon övertro på lagstiftning.
****
Förslaget på en lagstiftning i frågan skapar en välbehövlig debatt.
Personligen tycker jag att det är dax att politikerna "makes a statement".
Jag kan inte förstå hur det kan vara olagligt för en person att uppvigla en person att döda en annan men att det kan vara ok att uppmuntra en person att ta sitt eget liv.
Det känns lite tungt idag. Jag kan inte sätta ord på känslan riktigt. Saknad, sorg över det som hänt och en saknad över att inte ha en frisk Pappa att fira idag. Väldigt virriga känslor och det känns mer som en olustkänsla. Länge sedan jag kände så. Känslan av att det inte hade behövt vara såhär kryper på. Att det skulle kunna varit annorlunda. Att han skulle kunna blivit frisk. Konstiga känslor då jag för längesedan accepterat att det som hänt har hänt. Men samtidigt tänker jag - kan man någonsin acceptera en död som kunnat undvikas? Jag vet inte. Jag tror inte det finns något svar på den frågan. En död i suicid är inte som någon annan död och ingen annan än den som förlorat någon nära i suicid kan förstå vad det innebär.
****
Överlag mår jag bra numera. Idag är bara en sådan dag när jag blir påmind och det gör ont i mitt hjärta. Min sambo frågade om vi inte skulle åka till graven eller hedra honom på något sätt. Men jag har sagt nej. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske stöter jag det bara ifrån mig. Jag vet att jag lever på genom att lägga det som hänt åt sidan. Jag har bearbetat sorgen och känner mig klar med den. Men känslan av att det borde vara annorlunda är svårare att göra sig av med.
****
Idag var en sådan dag då jag kände för att skriva av mig.
Jag ser på statistiken att ni är inne ofta, trots att jag skriver så sällan.
Det visar sig nu att självmordsförsök bland unga kvinnor ökat i och med att apotekets monopol upphört.
Ny artikelserie startas i Svenska Dagbladet med anledning av att många unga tjejer försöker ta sitt liv med receptfria preparat.
"...det (Monopolets upphörande) utsätter också unga kvinnor i självmordstankar för stora risker. En artikelserie i Svenska Dagbladet med start på måndagen kartlägger den nya självmordsdrogen - vanliga värktabletter med det aktiva ämnet paracetamol. Till exempel Alvedon."
Ytterligare en människa som kämpar för att förhindra suicid.
En ny sida har startats på Facebook - 1500 marschaller.
Så här beskrivs sidan.
.
"Varje år begår ca 1500 personer självmord i Sverige - 4 personer/dag, 29 personer/vecka, 125 personer/månad - 1500 VARJE ÅR!!! Jämför med trafikoffer, ca 350 personer/år, och där finns en uttalad "Nollvision" från våra politiker, men ännu INGEN gällande självmord! Vet du att det dör 40 gånger fler i självmord än av "yttre våld" i Sverige varje år?! Nu är det DAX att uppmärksamma ALLA politiker som bestämmer, om detta, så därför hoppas jag vi ALLA tillsammans kan göra denna MANIFESTATION och få uppmärksamhet för en "nollvision" även gällande självmord, ok? TILLSAMMANS ÄR VI STARKA:re!!!
Jag kommer att se till att marschaller tänds varje söndag i Sthlm (så många jag kan och har råd med INNAN sponsorer och folk kan hjälpa mig uppnå 1500, så åtminstone 29 st varje söndag som då får symbolisera de som tagit sitt liv den gångna veckan eller kommer att begå självmord kommande vecka!!!).
Jag har inte statistik på hur många som faktiskt begår självmord på grund av dess sidor.
Men det står ju helt klart att de ska bort.
Vidare är det uppenbart att en person som befinner sig i sitt djupast mörker och som tappat allt hopp om framtiden inte ska behöva komma i kontakt med dessa sidor.
Enligt min mening är det fullständigt vanvett att de inte redan förbjudits.
Jag vet att det råder yttrandefrihet i vårt land.
Men är inte dödshjälp tillåtet så kan det inte i min värld vara det att uppmuntra andra att ta sitt liv.
