Nollsuicid

Som jag tidigare nämnt svarar jag på de mail jag får.  Oftas är det frågor om sorgen och hur man överlever som efterlevande. Jag har ingen utbildning i ämnet utan det jag vet har jag läst mig till och jag skriver mycket utifrån erfarenhet. Jag är således en lekman. Jag publicerar inte mailadresser som jag får i mina kommentarer så ni kan vara anonyma.

***

Det senaste mailet jag fick var från en tjej som förlorat sin Far. Hon ställde en fråga som jag själv ställde mig och jag tänkte dela med mig av delar av mitt svar. De delar som rör min egna berättelse.

Frågan var: Kommer man vidare från känslan att man inte förstår?

***

Alltid när jag tänker på min Pappa försöker jag tänka på dessa rader.

"Du är i armarna av en ängel, och du har funnit frid där".

Älskar denna låten.

Han har det bra där han är.

Jag klarar mig bra här och jag har märkt att man behöver inte lämna denna jorden för att vara nära änglar.

Alla de som för snart 6 år sedan höll min hand, torkade mina tårar, lyssnade, stöttad, hjälpte och gjorde allt de kunde för att bevisa för mig att jag inte behövde gå igenom sorgen själv är min änglar, då och nu.

Har ni någon speciell låt som tröstar er?

Tipsa gärna!

..för det är Pappas födelsedag

Det känns lite tungt idag. Jag kan inte sätta ord på känslan riktigt. Saknad, sorg över det som hänt och en saknad över att inte ha en frisk Pappa att fira idag. Väldigt virriga känslor och det känns mer som en olustkänsla. Länge sedan jag kände så. Känslan av att det inte hade behövt vara såhär kryper på. Att det skulle kunna varit annorlunda. Att han skulle kunna blivit frisk. Konstiga känslor då jag för längesedan accepterat att det som hänt har hänt. Men samtidigt tänker jag - kan man någonsin acceptera en död som kunnat undvikas? Jag vet inte. Jag tror inte det finns något svar på den frågan. En död i suicid är inte som någon annan död och ingen annan än den som förlorat någon nära i suicid kan förstå vad det innebär.

****

Överlag mår jag bra numera. Idag är bara en sådan dag när jag blir påmind och det gör ont i mitt hjärta. Min sambo frågade om vi inte skulle åka till graven eller hedra honom på något sätt. Men jag har sagt nej. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske stöter jag det bara ifrån mig. Jag vet att jag lever på genom att lägga det som hänt åt sidan. Jag har bearbetat sorgen och känner mig klar med den. Men känslan av att det borde vara annorlunda är svårare att göra sig av med.

****

Idag var en sådan dag då jag kände för att skriva av mig.

Jag ser på statistiken att ni är inne ofta, trots att jag skriver så sällan.

Hur har ni det där ute?

Goa kramar till er!

Idag är det 5 år sedan Pappa lämnade oss.

Jag vill bara hedra hans minne genom att skriva på bloggen.

Det känns lite extra idag.

Så är det.

Det går verkligen så mycket bättre att leva med förlusten nu när tiden har gått.

Sakna och önska att han vore här frisk och glad kommer jag alltid att göra.

Men idag känner jag av det på ett sätt som jag inte gör de övriga 364 dagarna.

Det bara är så och jag tänker att det FÅR vara så.

...

För 5 år sedan upplevde jag den värsta dagen i mitt liv.

Och än har jag inte upplevt något värre.

Jag hoppas att jag aldrig kommer behöva göra det heller.

...

Jag är tacksam för det du gett mig.

Jag vet att vissa av mina positiva egenskaper har jag fått från dig.

Jag väljer att fokusera på det.

Det positiva vi haft.

Allt roligt vi gjort.

Idag kan jag sitta och berätta om roliga skämt som du berättade och då blir jag varm i hjärtat.

Innan högg det bara i bröstet när jag talade om dig.

Likt något gick sönder på min insida.

Jag är tacksam för att jag är där jag är idag.

Jag är tacksam för att jag fick ha dig i 25 år i alla fall.

Jag är tacksam för att jag har resten av min fina familj kvar.

Jag vet att vi kommer ses igen!

Vi älskar dig!

...

Läste på Spes hemsida i gästboken om en tjej som nyligen förlorat sin mamma i suicid.

Mitt hjärta värker för henne.

Stackars stackars dig!

...

Ingen...INGEN...kan förstå vilken mardröm man befinner sig i när det nyligen hänt.

Hur olidligt smärtsamt och svårt det är.

Vilket känslomässigt kaos man befinner sig i.

Det gör så ont.

...

Bara jag tänker på den tiden blir jag illamående.

Samtidigt blir jag så tacksam för att tiden gått och att jag faktiskt mår så bra som jag gör idag.

Det trodde jag aldrig då.

Jag trodde aldrig lidandet skulle ta slut.

För hur kunde det göra det? Pappa skulle ju aldrig komma tillbaka.

Hur skulle det då kunna bli bra igen?

...

Det bara blev lättare och lättare ju längre tiden gick.

...

.

.

.

.

.

Först och främst undrar jag hur ni läsare har haft det?

Tänkt extra mycket på er som firade er första jul.

Även andra och tredje julen var väldigt jobbig för mig.

Nu när jag nyss avklarat min fjärde kan jag konstatera att det blivit lättare och lättare.

.

Jag kan inte säga att jag inte tänker extra mycket på Pappa vid jul. För det gör jag.

Julen skall man tillbringa med familj och kära. När någon som faller in i den ena eller andrag kategorin saknas blir det ett tomrum. Så är det. Men som efterlevande lär man sig att leva med det.

.

Snart kommer det nya året.

Möjligheter och förväntningar.

.

.

Vad har ni för förhoppningar på det nya året?

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Var vid graven och satte ett ljus idag.

Det enda jag kunde känna var att sorg.

Allt känns så sorgligt och meningslöst.

Ett liv som borde varit så mycket längre tog slut alldeles för fort.

En person som borde upplevt så mycket mer missade så mycket.

.

.

Tänker på en alldeles speciell tjej.
En fantastisk tjej som ska fira sin första jul utan sin storebror.
Hennes jul är inte som alla andras. Det är inte bara en massa god mat, familj som träffas, skratt, paketutdelning och glädje.

Det är hennes första jul då inget är sig likt. Hennes fösta jul då saknaden är som värst.

Första julen är hemsk. Overklighetskänslan är fortfarande så stark. Inget är som det brukar...som det borde.
Man känner sig vilsen och det gör så ont.
Man gråter och vill inte att det ska vara som det är.

Några år senare känns det mycket lättare. Jag vet. Men vad hjälper det dig? Inte mycket just nu.

Jag vill bara skicka dig en massa kärlek och styrka.
Jag önskar dig allt gott och framför allt önskar jag att jag kunde göra något för dig.


Du finns i mina tankar!

Var hemma hos mamma i förra veckan. Vi tittade på gamla filmer på Pappa och oss andra i familjen.
Så mycket härliga minnen. Skrattade en massa. Han var ju så otroligt rolig. Han hade en fantastisk humor.

När jag åkte hem och filmen var avstängd kände jag mig helt tom.
Det är så overkligt att han inte finns längre...samtidigt som han är så verklig och självklar när jag ser och hör hans röst.

Jag undrar om det någonsin verkligen sjunker in att han inte finns mer.

När julen närmar sig är det många som kommenterar och mailar om detta. Det är fruktansvärt svårt när någon som är självklar vid en högtid inte längre närvarar. I år blir det vårt fjärde år utan Pappa. Vi har alltid firat på samma sätt. Min jul är starkt förknippad med att Pappa sitter där i sin röda tröja med matchande slips. Julen innebär familjen samlas och han är en naturlig del av den. Nu när han inte längre finns bland oss har julen känts väldigt svår.

Nu har vi bestämt att vi ska vara hemma hos mig och min sambo istället och då känns allt mycket lättare. Pappa har aldrig firat jul hemma hos mig. Han är inte självklar här. Det nya gör det hela lättare. Många efterlevande som mailar med mig ska åka bort över julen. Jag tror att det är en jättebra ide. Det är ingen idé att försöka upprätthålla gamla traditoner när de aldrig kommer bli som innan. I stället blir det bara en smärtsam påminnelse om att någon fattas.

De två systrar, två eldsjälar, som startat hemsidan Vi som mist i suicid har även skapat ett forum.

Vill du hitta någon som upplever samma förlust som du?

På Vi som mist i suicid:s forum kan du hitta andra som förlorat en förälder, ett syskon, en vän, en partner, ett barn osv.

Det är inte samma sak att till exempel förlora en förälder som att förlora ett syskon. Smärtan och saknaden är den samma men jag tror att det kan vara väldigt viktigt att tala med någon som delar samma förlust som en själv.

Därför tror jag detta forum är en fantastisk idé.

Stort tack till C och H för det jobb ni gör!

Gitte Nilsson blev lämnad kvar när Micke Dubous tog sitt liv.
I tv4 berättade hon sin historia i förmiddags.



För er som inte såg det, klicka här.

Jag är väldigt öppen. När jag samtalar med någon och min Pappa kommer på tal berättar jag alltid att han är död och att han dog i suicid. I 95 fall av 100 så blir den jag berättar det för så obekväm att den inte vet vad den ska ta sig till. Varför? Jo för att de flesta människor kan inte tala om extensiella frågor och än mindre om suicid.

Det blir så obekvämt. Inte för mig utan för den som jag talar med. De som berättar att de har en familjemedlem som dött i cancer behöver inte säga något mer. Alla vet hur och varför man dör i cancer. För cancer är en sjukdom man "får" tala om.

Jag har väldigt svårt att förstå att vi lever på 2000-talet och ännu inte kan tala om en (tyvärr) så vanliga dödsorsakerna som suicid.


Vad får ni för reaktioner när ni berättar om er förlust?

Många som förlorat en älskad skriver redan nu om julen. Vad som är genomgående är hur jobbigt det känns att den närmar sig. Hur känner man glädje inför en högtid där familjen samlas för att fira när hela familjen inte längre finns?

Jag vet inte. Jag tycker själv att det är jobbigt med julen sedan Pappa lämnade oss. Det är bara en dag. En dag av 365 men ändå känns den så otroligt jobbig. Jag har känt att jag bara velat resa iväg varje år. Så känner jag även detta år. Tyvärr är det inte möjligt.


Hur gör ni andra efterlevande över jul?

Brukar alltid fira med paket, tårta och mys hela familjen.
Tänker extra på Pappa idag.



På jobbet



På väg ut med båten



Hemma i huset omgiven av mina kusinbarn och storebror.

Vi saknar dig!

Det var fridfullt och vackert. Kändes bra att gå dit idag.
Man ska gå när man känner för det och inte för att det är vissa dagar.
Det blir sällan bra då.

Om du av någon anledning inte kunnat göra något gravbesök idag
kan du trycka på länken "Tänd ett ljus" i högermarginalen.

Där kan du tända ditt virtuella ljus för att hedra minnet av den du förlorat.
Du kan även skriva en liten text till ditt ljus.
Ljuset brinner i 48 timmar.

Det blev inget besök vid graven igår. Jag träffade Mamma. Vi promenerade ner till stan i det härliga höstvädret. Vi tog en fika och bara umgicks. Det var väldigt skönt.

Jag ville inte åka till graven. Jag ska göra det när jag känner för det. Det kändes för sorgligt att åka dit igår.
Måste säga att dagarna innan årsdagen var värre än själva dagen i sig.

Har en läsare som har sin första årsdag i dag. Den är inte lätt.
Vill skicka en massa kramar till dig idag!

Årsdagen närmar sig. Det påverkar mig. Igår för fösta gången på länge grät jag. Stilla tårar för att verkligheten är som den är. Tårar för att saknade blev för stark.

Idag är en ny dag. Solen skiner utanför och tårarna som föll igår har torkat. Jag känner mig lättare efter att de kommit ut.

Hoppas ni får en bra dag!