Nollsuicid

Stöd för deprimerade, information om akuthjälp för dig som bär på självmordstankar, efterlevandestöd samt information för suicidprevention. Hur orkar man leva vidare när det är som mörkast? Var man hittar hjälp när man mår som sämst? Hur överlever man när en anhörig tagit sitt liv?

Tiden går

Kategori: Efterlevande









6 dagar tills 4-årsdagen. Allt blir lättare för varje år. Men det är fortfarande lika oförståligt och overkligt. Jag påverkas alltid extra mycket av det som hänt när oktober månad kommer. Utan att ha koll på kalendern vet jag att den 21e närmar sig. Det känns liksom bara i kroppen. När den 22e kommer är det ytterligare ett år sedan jag såg honom sist. Lättare?...ja. Men samtidigt blir tiden längre sedan jag såg honom sist.
Vemod beskriver nog det hela bäst.



Jag har gått vidare men saknaden består

Kategori: Efterlevande




Jag har det. Jag är inte fast i sorgen.

Men jag kan sakna så det bränner i bröstet. Jag längtar efter att ringa dig. Jag längtar efter att krama dig. Jag längtar efter att se dig skratta. Jag längtar efter att se dig spela gitarr och sjunga Cecilia Lind för mig. Jag saknar att komma till huset och dricka kaffe och äta bulle med dig. Jag saknar att ringa dig och tipsa om att de rear skor i din storlek. Jag saknar hur du berättade roliga historier. Jag saknar hur du var den som fick alla att skratta när vi hade släktkalas.

Jag saknar dig Pappa!

Önskar att du fått träffa min sambo. Jag önskar att du fick se mig ta min examen. Jag önskar att du fick se lillebror ta studenten. Jag önskar att du fått se honom fylla 18 och 20. Jag önskar att du fick bli morfar. Jag önskar att du fått träffa min lilla hund. Jag önskar jag sluppit förklara vem du var. Jag önskar du varit här och kunde visa det själv. Jag önskar jag kunde känna din hand i min igen. Jag önskar jag kunde känna din speciella doft igen.

Jag önskar du vore här Pappa!

Jag har inte fastnat, jag ältar inte men jag kommer aldrig sluta sakna dig!

Tröstande läsning för efterlevande

Kategori: Efterlevande



Trösteboken

Margaretha Zandrén–Wigren, Peter Björk m fl

.

.


Tröstebok-2009

 

För dig som är drabbad av självmord


Detta är en bok om att finna tröst för sin egen sorg när en anhörig tagit sitt liv. Genom att läsa om andra människors möten med sorg och hur de beskriver sin smärta kan man få lindring.

 

Sorg – ett förlamande tillstånd som vi sällan har någon kunskap om eller erfarenhet av. När sorgen drabbar oss så står vi där, handfallna, paralyserade, kanske chockade men framför allt ensamma. Sorgen har olika ansikten och alla människor som drabbas finner sitt eget sätt att ta sig igenom den och hitta tillbaka till livet.

 

Trösteboken bygger på människors egna berättelser om vad de har drabbats av och vilka vägar de valt för att ta sig tillbaka till ett liv med livsglädje och stunder av lycka. Dessutom ingår dikter och bilder som kan ge tröst och nya tankar.

 

I boken medverkar även Lena Fagéus, präst och leg psykoterapeut och av Ann-Kristin Lundmark, leg psykolog och leg psykoterapeut samt av Ullakarin Nyberg, överläkare vid Affektivt centrum S:t Göran s sjukhus.

 

Initiativtagare till denna bok är Margaretha Zandrén–Wigren och Peter Björk.

Margaretha Zandrén–Wigren sökte efter lämpliga böcker, när hon själv blev drabbad. Hon hittade ingen som kunde ge henne den tröst och hjälp som hon önskade. Hennes intention har varit att försöka skapa en bok som kan vara en tröst för andra.

 

Peter Björk arbetar som managementkonsult och med coachning. Peter är övertygad om att alla människor bär på en inre, ofta omedveten kraft, som kan användas för att besegra tider av smärta och sorg.

 


Kan beställas här eller på Adlibris, Bokus eller Bokia.

 

I mina drömmar

Kategori: Efterlevande






Efter att ha hittat ett fotoalbum igår som jag inte tittat i på ett par år drömde jag om Pappa i natt. Jag drömmer väldigt sällan om honom. Men när jag gör det känns det väldigt skönt. Jag drömde om min barndom, när han var frisk och glad. Innan han fick diskbrocket och den fruktansvärda smärtan.

När jag drömde om honom är det precis som det var när vi var små. Det är glada drömmar.


Drömmer ni mycket om er älskade?


"Du ältar inte lite nu?"

Kategori: Efterlevande





När jag förklarade att oktober och såväl hösten blivit lite tyngre sedan Pappa tog sitt liv just i oktober fick jag kommentaren ovan. Ältar? Nej ! Jag väljer inte att drömma jobbiga drömmar, bli energilös och ledsen. Jag bara känner av det. Fysikst. Det bara kommer. Det kommer inte lika "akut" som innan. Men jag känner av det. Är det konstigt? Det blir fjärde året. Det är det mest traumatiska jag upplevt i mitt liv och jag hoppas av hela mitt väsen att jag aldrig ska behöva uppleva något liknande.

Inte undra på att folk inte vågar dela sin sorg och smärta med de som inte själva varit med om samma sak när man möts av oförstående kommentarer som dessa. Tur att det finns fantastiksa människor som faktiskt förstår det man går igenom som efterlevande och stöttar.

Får ni liknande kommentarer?

Konsekvenserna för efterlevande

Kategori: Efterlevande








Konsekvenserna efter att någon tar sitt liv är så ofantligt stora, svåra, omfattande, fruktansvärda, plågsamma och spridda på så många människor att det är obeskrivligt. Jag är helt övertygad om att den som tar sitt liv inte är medveten om vidden av den effekt dennes handlande får. Att denne lever i en villfarelse. Men det gör inte den skada som blir följden mindre. Så otroligt många liv slås i spillror när en person avslutar sitt.


En varm kram till er som kämpar just nu

Nystart

Kategori: Efterlevande






Jag befinner mig just nu i Norge. Jag är här och hälsar på min 8 år yngre lillebror. Han flyttade hit för 4 månader sedan. Han bestämde sig för att lämna den stad vi växt upp i. Han har börjat om här och trivs väldigt bra. Han saknar givetvis familjen väldigt mycket och vi honom. Men vetskapen om att han har det så bra är underbart.

För mig var det väldigt viktigt att få börja om på nytt. Det var omöjligt att försöka gå tillbaka till det liv jag levt tidigare. Det kunde aldrig bli det samma igen. Allt var nytt. När Pappa inte längre fanns började livet om och inget skulle bli som innan. Jag försökte leva samma liv men allting påminde mig om min Pappa.

När jag lämnade stan där jag växt upp, fick ett nytt arbete och startade om började jag må mycket bättre. Därmed inte sagt att jag försökte fly undan sorgen och minnena. Jag levde kvar i 2 år men sedan kände jag allt starkare och starkare att jag behövde göra något nytt.

Hur har ni andra efterlevande gjort för att gå vidare?



Var är den statliga hjälpen?

Kategori: Efterlevande











När Pappa tog sitt liv åkte jag och Mamma upp till sjukhuset. Men det var inte utan en fajt. Vi hade tittat på bilder på en kamera. Eller rättare sagt min sambo och min brors sambo hade tittat på bilder på pappa i Polisens kamera för att identifiera honom. "Det mesta tydde på att det var Håkan" sa polisen.

Det var inte gott nog för mig. Det var fredag och det blev sagt till mig att jag skulle få se honom på visning på tisdag. "Ska jag gå fredag, lördag, söndag, måndag och halva tisdag och anta att min Pappa är död och inte veta????...är det rimligt tycker ni???". Svaret jag fick var att eftersom inte dödsorsaken var fastställd var en förundersönkning inlädd och ingen fick komma i kontakt med bevismaterialet. "Bevismaterialet", skrek jag. "Det är min Pappa du talar om. Ska jag gå i 5 dagar och "anta" att han är död? Är det rimligt tycker du????".

Tillslut fick jag igenom att jag skulle få se Pappa. Jag och Mamma begav oss till sjukhuset. Mina bröder vill inte följa med. Jag fick se honom dras ut ur ett fack, på en bår och man öppnade en säck och däri låg han. Jag ropade ut i luften "det är Pappa...min Pappa".

Innan vi fick komma in och se honom tog sköterskan in oss i deras fikarum och sa att om vi ville ha någon att tala med så kunde vi kontakta dem. Jag var så uppjagad innan jag sett OM och ATT det var min Pappa som låg i deras frysfack att jag knappt minns att jag var där. Det enda jag kunde tänka då var att jag ville se om det var han.

Det var den enda vårdkontakt jag erbjöds. Inte heller min lillebror som då var 17 år erbjöds något annat stöd. Inte från skolan, inte via vårdcenteralen...INGENTING!!!

Jag tycker det är under all kritik.

Vi hade tur. Vi var en av få lyckligt lottade. Pappa hade en försäkring via Pappas jobb som löste ut och vi fick alla hjälp privat.

Jag bara undrar en sak.....vad är vården när man verkligen behöver den???



Vad är eran erfarenhet?

Rädslan för att förlora andra

Kategori: Efterlevande








Jag haft mailkontakt med en annan efterlevande som förlorade sin Mamma nyligen. Hon frågade mig om jag blev rädd för att någon annan i min omgivning skulle dö efter att Pappa dog. Jag fick tänka tillbaka.

Ja det var jag. Jag var livrädd att Mamma skulle dö med. Jag ville inte till en början gå hem från Mamma till mig själv på kvällen. Jag var rädd att det skulle vara sista gången jag såg henne. Jag kände en panik över att hon med skulle dö. Kunde Pappa dö så kunde ju vem som helst det. Det skrämde mig.

Jag blev även rädd för att dö själv. Jag förstod hur skört livet är. Jag blev rädd för att sätta mig i bilen. Jag vågade inte ha med andra i bilen då jag väl körde för jag oroade mig för att vara med om en olycka och att passagerarna skulle omkomma.

Väldigt mycket kretsade kring döden den första tiden. Nu har rädslan kring döden lämnat mig. Även den överdrivna oron för att andra skall dö.

Har/hade ni liknande känslor när er älskade dog?

Hjärtat vränger sig ut och in

Kategori: Efterlevande

 

 

 



Varje gång jag hör att någon medmänniska förlorat en älskad i suicid hugger det i mitt bröst. Inte en till tänker jag. Inte en till som vi förlorat och inte fler anhöriga som blir lämnade kvar.

Efterlevande som blir lämnade kvar med sorg, smärta, förvirring, skuld och frågor. En omänsklig resa startas. En färd som ingen skall behöva utsättas för. Resans mål är att hitta tillbaka till livet. En resa som är lång, svår och som för en till ett nytt liv..livet utan sin älskade.

Man klarar det trots att det känns som en omöjlighet. Man faller många gånger på vägen men man reser sig för att man måste. Det går, det vet jag. Men när jag själv gjort den resan och vet vad den innebär så vill jag aldrig någonsin att någon annan ska behöva uppleva det.

Så varje gång jag får berättat för mig eller läser att någon tagit sitt liv går mitt hjärta ut till dem som lämnats kvar. Det som upplevs kan ingen annan än den som förlorat någon i suicid förstå.




Jag = faderslös

Kategori: Efterlevande









Läste systers blogg. Hon skriver om det som gör så ont; att se andra ha det vi förlorat.

Jag har varit så ledsen så många gånger. När jag såg andra tjejer med sin pappa på stan, i en bil, fikandes, lunchandes, kramandes...vad det än kunde vara som jag önskade att jag kunde göra med min Pappa.

Jag är ledsen för att mina barn aldrig kommer ha en Morfar, att Pappa inte fick se mig ta examen, att han inte kommer att närvara på mitt bröllop....osv osv. Så mycket han kommer att missa...som han inte hade behövt.

Jag var inte förmögen att acceptera att det var så innan. Jag vägrade. Jag vägrade att mitt liv skulle vara så här...ingen har frågat mig om detta. Ville skrika. VÄGRAR!

Desto mer tid det har gått ju lättare har det blivit. Nu när jag har insett att jag inte har något annat val än att acceptera att detta är mitt liv mår jag så mycket bättre. Det har fått växa fram. Det har varit jobbigt och allt annat än självklart.

Så här är det; jag är faderslös, vare sig jag vill eller inte men jag klarar mig ändå...för jag måste!


Blir hoppfull

Kategori: Efterlevande

 



 

 


Jag blir så glad när jag stöter på andra männsikor som är lika engagerade i det suicidpreventiva arbetet som jag. Som även de vill hjälpa och stötta efterlevande.

2 systrar som jag tidigare nämnt har startat en hemsida med information kring suicid samt där efterlevande kan hitta stöd och slippa känslan av ensamhet.


 

All heder åt er!


 

Jag vill uppmana alla mina läsare att titta in här.

Här är ett utdrag från fliken efterlevande.



Beklagar sorgen.

Du är inte ensam!

 

Att känna sorg efter en förlust är normalt och naturligt.

Många av samhällets föreställningar om hur man ska hantera förluster kan summeras i sex myter. Dessa är så vanliga att de flesta av oss känner igen dem.

Här följer de vanligaste myterna:

  • Var inte ledsen
  • Var stark (för andras skull)
  • Sörj i ensamhet
  • Tiden läker alla sår
  • Ersätt förlusten
  • Håll dig sysselsatt

Här är några webbadresser som jag önskat att jag hittat tidigare...

www.spes.nu Suicid Prevention och Efterlevande Stöd

http://nollsuicid.blogg.se/ Dotterns informativa blogg

http://www.suicidegrief.com/ Engelskspråkigt forum

http://www.suicidprev.com/material Suicidprevention i väst

http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=13243&l=sv Karolinska institutet och NASP

http://www.sorginfo.se/empty_9.html Länk till några bloggar

http://ludmilla.se/ Ludmillas blogg

http://www.phir.se/index.aspx Hjälp sök

 


 

Fjärde årsdagen

Kategori: Efterlevande







Den 4e årsdagen närmar sig här nu. 4 år sedan Pappa helt plötsligt försvann ur våra liv. Så längesedan men samtidigt så nyss.

Årsdagen är alltid extra känslosam och svår. Men för varje år som gått har den blivit lättare att hantera. Det är en väldigt stor skillnad mellan då och nu. Det är så mycket bättre. Jag mår så mycket bättre. Det är så mycket lättare att hantera det som hänt.

Nu när jag har den framför mig och gjort den 3 gånger innan känns det inte lika fruktansvärt. Jag vet att den kommer oavsett om jag vill eller inte och jag vet vad jag har att vänta mig. Förra året var känslan redan innan dagen kommit så mycket värre än vad den är nu.


Det är verkligen som alla säger. Tiden gör det lättare.






När allt stannar upp

Kategori: Efterlevande

Allt hade stannat upp.
-
Min vardag, mitt liv, mitt allt.
-
När Pappa dog stannade allt upp..men klockan tickade ändå.
Jag minns att jag tittade på hur världen gick vidare. Som en åskådare såg jag på; för min pausknapp var nedtryckt.
-
Människor gick till jobbet, barn lekte i trädgårdar och folk skrattade. Jag vill bara skrika rakt ut.
"Har ni inte hört vad som har hänt?" "Han är död!" "Pappa är död...hur kan ni vara glada?"
-
Tiden då och det jag befann mig i beskrivs så väl av denna dikt.


”Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.


Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.


He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.


The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.”

 

W. H. Auden

 

Så var det då. Idag går även mitt liv vidare. Jag trodde aldrig att det var möjligt.

 

 

Internationellt forum för suicidprevention och efterlevandestöd

Kategori: Efterlevande







Så här presenterar de sig själva:


"The Suicide Grief Support Forum Board is here to provide information and support to anyone whose life has been touched by suicide. This board is an outreach project of the Parents of Suicides (POS) and Friends & Families of Suicides (FFOS) Internet Communities. The Board began on October 2, 2002."

På sidan finns olika gästböcker för olika typer av förluster. Det finns en för dig som mist ett barn, en för dig som mist ett syskon, en för dig som mist en förälder, en för dig som mist en partner etc.

Sidan hittar du här.


Vill du tända ett ljus för den du saknar?

Kategori: Efterlevande

.
.
.
.
.
.
Jag har lagt till en länk till höger där det står "Tänd ett ljus" med blå text. Jag har startat ett tema på denna sida som jag tänkt till alla oss som förlorat en älskad i suicid.
.
Genom att klicka på länken går du in på sidan och tänder ett ljus. Om du vill kan skriva dina initialer på ljuset samt genom en text dedikera ljuset till just din älskade. Du kan även tända ett omarkerat ljus.
.
Du kan även tända ett ljus enbart för att visa att du att du är med oss i kampen för suicidprevention.
.
Ljusen skall symbolisera hur vi som saknar och älskar bär med oss dem vi förlorat varje dag, varje steg, varje minut. Vidare för att vår önskan är att ingen någonsin ska behöva dö i suicid.
.
Våra ljus kommer då stå sida vid sida.
.
Jag har tänt det första. Det är dedikerat till Pappa. Texten kan läsas genom att ni klickar på ljuset.
Mina initialer är AJ.
.
.
Ljusen brinner i 48 timmar och du kan tända det om det hur många gånger du vill.
....

Stödpersoner för unga som mist någon i suicid

Kategori: Efterlevande

 

 

 

 

Unga i sorg har på sin hemsida en lista där du som förlorat någon kan få stöd och hjälp

På deras hemsida hittar du kontaktinformation till vuxna som har anmält sitt intresse av att vara stödperson åt dig som är ung och har mist någon närstående i suicid. Att träffa en stödperson kan innebära allt ifrån att skriva e-post, att höras per telefon någon gång ibland, till att ta en fika eller umgås mera regelbundet om du har behov av det.

Listan är under uppdatering.

Om du vill ha kontakt med en vuxen redan nu skriv till någon i styrelsen.

Om du vill anmäla dig som stödperson skriv till ullakarin.nyberg(at)ungaisorg.se

 

 

 


Är självmord fegt?

Kategori: Efterlevande








Jag stöter ofta på uttalanden om att suicid är den feges utväg, för mig känns det fel. Min uppfattning är att uttalanden som dessa bottnar i okunskap.

För mig är det inte en feg handling. Det är en handling som inte har något med vare sig mod eller feghet att göra. 
Det handlar om ett lidande som tagit överhanden. Det handlar om att personen i det tillstånd denne befinner sig i ,FELAKTIGT, uppfattar döden som enda sättet att bli fri från sitt lidande.

Min pappa var inte feg. Han var djupt deprimerad utan att vi i omgivningen förstod hur djupt.


Har ni stött på liknande kommentarer?
Vad känner ni?

Ångest som bara delas upp på fler människor

Kategori: Efterlevande



När någon tar sitt liv i förhoppning att fly sin smärta och ångest är det enda som sker att dessa känslor flyttas över på de efterlevnade.

De männsikor som blir kvar bär på smärtan istället.

Fy vad arg vad jag var på Pappa för att han lämnat mig med alla de känslor som jag stod med efter hans död. Så självisk han varit var det enda jag jag kunde tänka. Tänte han inte på oss när han lämnade oss och vilken smärta han skulle orsaka oss?

I dag har jag insett att han inte hade en tanke på oss på grund av att det enda som fyllde hans dag var smärta och det enda han kunde tänka på var hur han kunde fly den. Dagen han tog sitt liv präglades av tankar av att bli fri ångesten. Han "valde" inte att lämna oss utan såg det som sin enda möjlighet att bli av smärtan...vilket vi inser var helt fel men han inte förmådde att se i sitt tillsånd.

Det är vanligt att de som väljer att ta sitt liv har en föreställning om att världen skulle vara bättre utan dem. Att ingen kommer sakna dem. Pappa utalade dessa orden. Jag förklarade för honom att han hade 3 barn som inte skulle klara sig utan honom. Att jag kommer skaffa barn som behöver en Morfar...vilket inte hjälpte......

Han valde en permanent lösning på ett tillfälligt problem.............

Skuldkänslor hos efterlevande när någon tagit sitt liv

Kategori: Efterlevande


Skuldkänslor är vanliga efter dödsfall över huvud taget, när det handlar om självmord blir de ofta starkare. Till smärtan, sorgen och saknaden kommer alla förtvivlade frågor om "varför?". 

De som blir lämnade efter står i en kaos av känslor. Frågor som varför? Kunde jag göra något mer? Borde jag upptäckt? osv. 

Det är en känslostorm som inte går att föreställa sig när man inte själv befunnit sig i den. 

Trots att min rationella sida inom mig sa att jag inte kan bära ansvar för en annan persons liv så tog så ofta känslorna övertaget. Jag analyserade allt min Pappa sagt och gjort från dagen han tog sitt liv och bakåt. Detta är en naturlig del i processen för någon som lämnats kvar. Det viktiga att minnas är att DU inte kan bära ansvaret för att en person tar sitt liv. 

Jag har fått inse och acceptera att jag inte kunde rädda honom. Jag talade med honom 1,5 h innan han ställde sig framför x2000. Han var hur "normal" som helst. Han frågade mig om hur det gick med plugget och vi bestämde att vi skulle ta en promenad dagen efter. Han hade nyss kommit hem från jobbet. Inget var annorlunda än någon annan dag....inte för oss i omgivningen i alla fall. Ändå kom skuldkänslorna som ett brev på posten. Borde jag fattat?

När känslorna inte längre styrde helt utan förnuftet kunde göra sig hört förstod jag att ingen annan levande människa kan bära skuld för att någon tar sitt liv. Idag är det självklart för mig. Men idag är det snart 4 år sedan och jag ser det ur ett annat perspektiv. 

Oavsett om du vetat om att någon var självmordsbenägen eller inte så kan du inte vid ett fullbordat självmord ta på dig skulden för att en annan person tar sitt liv.

Vad jag vill säga till dig som står närmare förlusten i tiden eller känslomässigt är att tankar kring skuld kommer vanligtvis i samband med att någon tagit sitt liv trots att de inte något sätt är berättigade.  

När man söker på olika hemsidor på ämnet skuldkänslor i samband med suicid är det svårt att finna information kring skuldkänslorna och hur man hanterar dessa. Därför kände jag att det vara av vikt att jag skrev om ämnet. 

Kommentera gärna om dina egna tankar eller erfarenheter.