Nollsuicid

Stöd för deprimerade, information om akuthjälp för dig som bär på självmordstankar, efterlevandestöd samt information för suicidprevention. Hur orkar man leva vidare när det är som mörkast? Var man hittar hjälp när man mår som sämst? Hur överlever man när en anhörig tagit sitt liv?

När himlen är nära, utbildning till samtalsledare, 14 -16 oktober

Kategori: Vad är på gång?













av Per TörnbergSenast ändrad 2009-09-24 13:02
Göteborg den 14-16 oktober samt 18 november 2009

Svåra påfrestningar, kroppslig och psykisk sjukdom, gör att man kan känna sig hjälplös. Så är det för den sjuka, ofta också för anhörigvårdaren och vårdpersonalen. Förtvivlan ligger nära, liksom tankar på död och att inte orka leva. Detta behöver man tala om.

Men det finns många hinder. Många är rädda för att tala om liv, död, psykiskt lidande och suicid. Frågorna har varit förbjudna så länge, så det känns ovant. Vet man inte vad man ska säga, är det svårt att finna orden. Värre är att om det finns frågor ingen vågar beröra blockerar det kontakten på många plan. Att tala om existentiella frågor kan kännas tungt i början, men är en kungsväg in till djupare mänsklig kontakt. I allvaret ryms mycken glädje.

Projektet När himlen är nära…som drivits av SPES i samverkan med WNS och med stöd av Social-styrelsen under åren 2006 - 2009. Det finns en studiehandledning, ett stödhäfte för samtalsledare samt två filmer: När himlen är nära och När livet blir för långt. Dessa bör komma till användning!

Under projektets gång har vi märkt ett sug efter att tala om detta, i första hand kanske för egen del. Det är bra och riktigt. Kan man själv tala om detta utan att bli rädd kan man tala med hjälpbehövande medmänniskor på ett bättre sätt. Vi har också arbetat fram en helhetssyn på existentiella frågor, psykisk hälsa och självmord, som skapar ytterligare trygghet. Man vet vad det handlar om. Kunskap ger ökad trygghet både för individen, de anhöriga och personalen.

Deltagare. Målgruppen är bred. Det kan vara anhörigvårdare, personal inom kommun, landsting, församlingar m fl som i sitt arbete möter äldre, långtidssjuka och deras anhöriga. Det kan också vara medlemmar i ideella organisationer såsom SPES, NSPH, pensionärsorganisationer, Demensföreningen, Anhörigas riksförbund, studieförbund m fl samt medlemmar i de regionala suicidpreventiva nätverken.

Observera: Antalet deltagare är begränsat till ca 25! Anmäl dig därför snabbt!

Syftet är att väcka intresse för dessa frågor bland personal och anhöriga och inom en rad organisationer samt lära ut hur man kan tala om djupa livsfrågor i samtal på den egna arbetsplatsen.

Dessutom hoppas vi att det skall ge ringar på vattnet effekter.

Läs mer om kursen här

SEMINARIUM – PSYKISK LIVRÄDDNING, 8 december

Kategori: Vad är på gång?




Detta ska jag gå på. Detta är ett enastående exempel på vad som borde vara obligatorisk information under skolgången, lik väl som hjärt- och lungräddning, brandinformation och all annan information vi får om oväntade händelser som vi kan komma att stöta på i livet.

Nedan följer information om seminariumet:

Tidpunkt: 8 december kl 17.30 – 20.00

Plats: HumaNova, Esperantoplatsen 7 – 9, 1 trappa, Göteborg

Seminarieledare: Else-Marie Törnberg

Ämne: Att möta suicidala människor



Vi har lärt oss vad vi ska göra när någon ramlat i en vak, vad vi gör vid en trafikolycka och att ge hjärt- och lungräddning. Men när någon säger ”Jag ska ta mitt liv”, ”Det här är enda utvägen”, då vet vi inte alla gånger vad vi ska göra eller säga. Här behövs beredskap och många nya ord så vi kan tala om suicidalitet.

Utifrån professor Jan Beskows över fyrtio åriga suicidforskningar, har bland annat folkbildningen Psykisk Livräddning mejslats fram. Den har fyra viktiga byggstenar:
– Alla ska kunna samtala om existentiella frågor som liv, död, suicidalitet.
– Alla ska ha grundläggande kunskap om ångest, depression, kränkningar och suicidalitet.
– Alla ska kunna samtala med en suicidal människa
– Alla ska veta vart man hänvisar, när man inte klarar det själv
Under kvällen får vi såväl kunskap i ämnet som pröva att samtala om det.

Else-Marie Törnberg är lärare, mediepedagog och ordförande i Västsvenska Nätverket för suicidprevention/Suicidprevention i Väst, en ideell förening som bildades 1997 av bl.a. Jan Beskow. Detta nätverk är ett av sex sådana som täcker hela landet och samordnas från NASP (NAtionell prevention av Suicid och Psykisk ohälsa) vid Karolinska Institutet, Stockholm. Läs mer www.suicidprev.com

Kostnad: Kr 300 inkl. moms. Företag Kr 300 exkl. moms


Anmälan: Senast de 23 november
http://www.humanova.com/goteborg.asp

Konsekvenserna för efterlevande

Kategori: Efterlevande








Konsekvenserna efter att någon tar sitt liv är så ofantligt stora, svåra, omfattande, fruktansvärda, plågsamma och spridda på så många människor att det är obeskrivligt. Jag är helt övertygad om att den som tar sitt liv inte är medveten om vidden av den effekt dennes handlande får. Att denne lever i en villfarelse. Men det gör inte den skada som blir följden mindre. Så otroligt många liv slås i spillror när en person avslutar sitt.


En varm kram till er som kämpar just nu

Sorgen äter energi

Kategori: Sorgen








I alla sorgens faser går otroligt mycket energi åt för den sörjande.


Det tar energi;
  • att acceptera innebörden av förlusten
  • att arbeta sig igenom sorgens känslor
  • att anpassa sig till ett liv utan den döde,
  • att gå vidare med livet


Det tar så mycket energi att det är svårt att förstå att ens energi ska räcka till. Jag kände många gånger att nu dör jag själv i energibrist. Men man gör inte det. Även om det verkligen känns så.

Förvänta dig inte att du ska orka det du brukar när du sörjer, för det gör man inte. Var snäll mot dig själv och ge dig själv tid för återhämtning. Det som kan hända om du pressar dig för hårt är att du blir utbränd.


Var rädd om dig!

Sorgens fyra faser

Kategori: Sorgen

 

 

 

De olika faserna tar lång tid att ta sig egenom. Sorgen tar helt enkelt den tiden den behöver. Det kan vara viktigt för en själv att förstå vad man går igenom och lika viktigt för de i den sörjandes omgiving. Stadiernas gränser är inte tydliga utan flyter oftast in i varandra.


I början när något händer känner man ofta en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Den är särskilt stark och jobbig när det händer något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar vara någon till några dagar. Under denna fas kan man reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ändå kan tankarna rusa runt och kännas snurriga och jobbiga. Man kan också reagera med att få panik och göra saker man annars inte skulle göra, till exempel skrika eller gråta offentligt, bli förvirrad och säga eller göra saker man sedan ångrar.

Den andra fasen kallas reaktionsfasen. Den fasen kan vara allt från någon vecka upp till några månader. Då börjar chocken och känslan av overklighet att gå över och man börjar kunna ta till sig det som hänt. I detta stadium är man ofta förtvivlad och helt upptagen av sorg och saknad. Man kan också bli arg och förbannad och tycka att det som hänt är någons fel. Man kan få svårt att sova, svårt att äta, eller tröstäta. Man känner förtvivlan och gråter kanske mycket.

Den tredje fasen kallas bearbetningsfasen. Den fasen varar oftast mellan ett halvår och ett år. Då tänker man på det som hänt och försöker lära sig leva med det. Förtvivlan börjar kännas lite mindre, man kan börja se lite ljusare på tillvaron, även om man fortfarande sörjer.

Slutligen kommer den så kallade nyorienteringsfasen, då man är beredd att ta tag i livet på nytt och försöker lära sig leva med de erfarenheter som man fått. Man kanske börjar längta efter att göra saker som är roliga och intressanta igen. Man minns vad som har hänt, men gradvis har sorgen minskat.

Ibland kan stadierna vara tydliga, men ofta övergår de i varandra utan klara gränser. Ibland kan man fastna i en fas och behöva hjälp för att komma vidare. Hur lång tid det tar att gå igenom en period av kris eller sorg är olika från person till person. Det kan handla om månader upp till flera år. Hur lång tid det tar beror på vad man har för erfarenheter och förutsättningar. Det beror också på vad som hänt och hur man upplever det man råkat ut för.



Info från Umo

Nystart

Kategori: Efterlevande






Jag befinner mig just nu i Norge. Jag är här och hälsar på min 8 år yngre lillebror. Han flyttade hit för 4 månader sedan. Han bestämde sig för att lämna den stad vi växt upp i. Han har börjat om här och trivs väldigt bra. Han saknar givetvis familjen väldigt mycket och vi honom. Men vetskapen om att han har det så bra är underbart.

För mig var det väldigt viktigt att få börja om på nytt. Det var omöjligt att försöka gå tillbaka till det liv jag levt tidigare. Det kunde aldrig bli det samma igen. Allt var nytt. När Pappa inte längre fanns började livet om och inget skulle bli som innan. Jag försökte leva samma liv men allting påminde mig om min Pappa.

När jag lämnade stan där jag växt upp, fick ett nytt arbete och startade om började jag må mycket bättre. Därmed inte sagt att jag försökte fly undan sorgen och minnena. Jag levde kvar i 2 år men sedan kände jag allt starkare och starkare att jag behövde göra något nytt.

Hur har ni andra efterlevande gjort för att gå vidare?



Änglavingar

Kategori: Allmänt










Dessa änglavingar lät jag taturera till Pappas minne. På så sätt har jag med mig honom hela tiden.
Förr bar jag hans kors. Men det kunde jag inte alltid ha på mig.

Dessa har jag med mig varje dag, hela tiden i resten av mitt liv.

Handlingen var för honom, till honom och det kändes väldigt bra för mig.



Var är den statliga hjälpen?

Kategori: Efterlevande











När Pappa tog sitt liv åkte jag och Mamma upp till sjukhuset. Men det var inte utan en fajt. Vi hade tittat på bilder på en kamera. Eller rättare sagt min sambo och min brors sambo hade tittat på bilder på pappa i Polisens kamera för att identifiera honom. "Det mesta tydde på att det var Håkan" sa polisen.

Det var inte gott nog för mig. Det var fredag och det blev sagt till mig att jag skulle få se honom på visning på tisdag. "Ska jag gå fredag, lördag, söndag, måndag och halva tisdag och anta att min Pappa är död och inte veta????...är det rimligt tycker ni???". Svaret jag fick var att eftersom inte dödsorsaken var fastställd var en förundersönkning inlädd och ingen fick komma i kontakt med bevismaterialet. "Bevismaterialet", skrek jag. "Det är min Pappa du talar om. Ska jag gå i 5 dagar och "anta" att han är död? Är det rimligt tycker du????".

Tillslut fick jag igenom att jag skulle få se Pappa. Jag och Mamma begav oss till sjukhuset. Mina bröder vill inte följa med. Jag fick se honom dras ut ur ett fack, på en bår och man öppnade en säck och däri låg han. Jag ropade ut i luften "det är Pappa...min Pappa".

Innan vi fick komma in och se honom tog sköterskan in oss i deras fikarum och sa att om vi ville ha någon att tala med så kunde vi kontakta dem. Jag var så uppjagad innan jag sett OM och ATT det var min Pappa som låg i deras frysfack att jag knappt minns att jag var där. Det enda jag kunde tänka då var att jag ville se om det var han.

Det var den enda vårdkontakt jag erbjöds. Inte heller min lillebror som då var 17 år erbjöds något annat stöd. Inte från skolan, inte via vårdcenteralen...INGENTING!!!

Jag tycker det är under all kritik.

Vi hade tur. Vi var en av få lyckligt lottade. Pappa hade en försäkring via Pappas jobb som löste ut och vi fick alla hjälp privat.

Jag bara undrar en sak.....vad är vården när man verkligen behöver den???



Vad är eran erfarenhet?

Forever

Kategori: Allmänt









Begravningen

Kategori: Sorgen





När jag var på Henriks begravning nyligen gick det upp för mig att jag inte minns någonting från Pappas begravningssermoni.

Jag minns hur jag satt och tittade på kistan som stod knappt 2 meter ifrån mig och hur jag inte kunde begripa att Pappas kropp låg kall och död i den. Att jag inte kunde begripa att Pappa var instängd där i och aldrig mer kommer komma ur den. Jag minns att jag tänkte att vi hade tur att hans kropp var "hel" i kistan och att han inte delats i flera delar av kollissionen med tåget.
Surealism...

Jag minns hur jag grät så jag skakade, att jag inte kunde andas och att jag var kräkfärdig. Jag minns att smärtan i mitt bröst kändes som om den skulle bli min död.

Jag minns att jag inte ville att begravingnen skulle ta slut för jag visste att det var vårt farväl av Pappa....jag ville inte ta farväl.

Jag minns inte hur vi satt. Jag minns inte vad prästen sa eller vilka samler vi sjöng. Det enda jag minns var denna låt som jag valt som mitt sista farväl till Pappa.



Än idag är det den låt som berör mig mest.
Känslorna som kommer över mig är många och obeskrivliga.

Den representerar för mig vår kärlek och den saknad jag bär med mig för resten av mitt liv.

Barn sörjer de med

Kategori: Sorgen










Efter en förfråga om att skriva om barn och deras rekationer vid dödsfall insåg jag att jag inte vara så insatt i ämnet. Jag har dock läst om det på en blogg. En tjej som heter Alexandra skriver om då hon 8 år gammal förlorade sin Pappa i suicid. Hon berättar om sin sorg som barn och hur den är i dagsläget.

Nedanstående inlägg är från hennes sida.


Sammanfattande råd ur Små barns sorg

Öppen och ärlig kommunikation
- vänta inte med att berätta för barnet om förlusten. Ge grundlig information om vad som har hänt.
- tala om att den döde aldrig kommer tillbaka
- berätta om visning och begravning


Undvik förvirring
- använd inte ord som resa eller sömn. Ge sanningsenlig information om det som hänt.
- undvik abstrakta förklaringar
- anpassa förklaringen efter barnets ålder


Ge barnet tid att tänka igenom det som hänt
- ge barnet tid att tala om det som är svårt
- besvara barnets frågor, även när de upprepar dem
- gå igenom händelseförloppet med barnet flera gånger
- lyssna på barnets tankar och uppfattningar av det som hänt eller händer
- låt barnet rita och leka det som hänt eller händer. Det ger de möjlighet att uttrycka sina känslor på sitt eget "språk"


Gör förlusten verklig
- låt barnet se den döde efter ett dödsfall
- låt barnet delta vid begravning och minnesstund
- dölj inte dina tankar och känslor för barnet
- ha minnessaker framme, gör ett minnesalbum, se på bilder/filmer
- ta med barnet till kyrkogården
- sorg, saknad och längtan är naturliga reaktioner hos barn. Låt barnet känna att det är tillåtet att visa sådana känslor


Kontinuitet i hemmet, skolan och förskolan
- undvik att skilja barn från föräldrarna och till exempel låta dem bo hos mor- eller farföräldrar; även kortvariga separationer kan skapa ångest
- försök att hålla fast vid de vanliga rutinerna i hemmet
- acceptera att barnet kan uppleva ett ökat behov av närhet och trygghet
- låt barnet återvända till förskolan/skolan så snart som möjligt


Barns rädsla för att de själva eller föräldrarna ska dö eller försvinna dämpas genom att:
- prata med barnet om hans/hennes rädsla. Försäkra om att föräldrarna kommer att finnas där och att dödsfall eller andra förluster är mycket ovanliga


Dämpa eventuella skuldkänslor genom att:
- låta barnet formulera i ord, lek eller rita vad de tänker
- försäkra barnet om att ingenting som de har tänkt eller gjort hade något samband med det som hände.


22 döda i suicid krävdes för möte

Kategori: Allmänt

 

 

 

 

Jag har tänkt mycket på denna artikel sedan jag läste den på Aftonbladet.

 

På företaget France Telecom i Frankrike har 22 personer tagit livet av sig.

Senast i fredagen den 12e hoppade en 32-årig kvinna ut genom fönstret på kontorets fjärde våningen.

Nu har landets arbetsmarknadsminister kallat företagets chef till ett möte.

Arbetsmarknadsministern Xavier Darcos kallade till mötet efter det 22:a självmordet på ett och ett halvt år.

 

Hur i hela världen kan det krävas 22 självmord innan det tillkallas ett möte? Det borde skett efter det första.

Jag kan inte förstå det.........

Några önskemål?

Kategori: Allmänt






Jag får ofta frågor via mail eller som kommentare på olika saker kring min erfarenhet som suicid.
Jag svarar antingen via mail eller på bloggen.

Undrar nu om det är något just du vill fråga eller vill att jag ska skriva om.

Vad vill du veta?



Större enkonomiskt statligt stöd för suicidprevention

Kategori: Allmänt









Regeringens bedömning
: Regeringen avser att stödja Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPES) insatser genom ett organisationsstöd på 500 000 kronor per år under perioden 2008–2010. SPES arbetar dels med att ge stöd och hjälp till anhöriga, dels för att förhindra självmord samt motverka tabubeläggning och fördomar om självmord. Regeringen avser även att stödja paraply-organisationen SamArbete för Människor i Sorg (SAMS) för upp-rättandet av ett nationellt kansli genom ett organisationsstöd på 1 miljon kronor per år under samma period.


Statens folkhälsoinstituts och Socialstyrelsens förslag
: Överens-stämmer i huvudsak med regeringens bedömning. Regeringen avser även att stödja paraplyorganisationen SAMS.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanserna tillstyrker eller har inte haft någon erinran mot strategin. Några av remissinstanserna menar att stödet inte kan begränsas till en enskild aktör och menar att förslaget bör formuleras om så att fler frivilligorganisationer ges möjlighet att ansöka om anslag till självmordsförebyggande arbete. Landstinget i Västra Götalands län poängterar vikten av att organisationsstöd även kommer organisationer som arbetar med en hälsofrämjande och förebyg-gande inriktning till del. Svenska Röda Korset instämmer i att frivillig-organisationerna på ett friare sätt än offentliga organ kan lyfta fram en fråga och föreslå lösningar, men anser att den rollen bör ses som en del i helheten och ingå i samhällets samlade syn på behov och lösningar. Svenska Röda Korset menar därför att det vore bättre om frivilligorgani-sationernas roll konkretiseras inom varje strategi, som en av flera aktörer. Landstinget i Västerbottens län anser att det framstår som oklart vad som menas med att frivilligorganisationerna på ett ”friare sätt” kan arbeta med utveckling inom området, och att det finns risk att det uppfattas som en förväntan att erhålla stöd.


Skälen för regeringens bedömning
: Frivilligorganisationer kan på ett friare sätt än offentliga organ lyfta fram perspektiv på en fråga och före-slå lösningar. De kan påskynda en utveckling i önskvärd riktning. Regeringen instämmer i FHI:s och Socialstyrelsens bedömning att fri-villigorganisationernas insatser är angelägna. Regeringen har även hör-sammat remissinstansernas kritik mot att man i strategin talar om stöd till frivilligorganisationer men att utredningens förslag endast innebär ett organisationsstöd till en organisation. För att staten ska kunna främja viktiga frivilligorganisationers insatser som utredningen föreslår och fler-talet remissinstanser bedömer så krävs en ändring i villkoren för organi-sationsstödet (se avsnitt 7.1).


SPES har varit verksamt inom det självmordsförebyggande arbetet sedan 1987. SPES genomför insatser för att öka kunskapen kring själv-mordsproblematiken i samhället och ger även stöd och hjälp till anhöriga. SPES arbetar även för att förhindra självmord och motverka tabubelägg-ning och fördomar om självmord. Regeringen avser att stödja SPES genom ett organisationsstöd på 500 000 kronor per år under perioden 2008–2010.


Paraplyorganisationen SamArbete för Människor i Sorg (SAMS) består av SPES, Spädbarnsfonden och Vi som mist någon mitt i livet samt Vi som mist barn. Organisationerna inledde ett samarbete efter Tsunamin 2005. Under 2006 fördjupades samarbetet och i februari 2007 bildades SAMS. Regeringen avser att stödja SAMS för upprättandet av ett nationellt kansli genom ett organisationsstöd på en miljon kronor per år under perioden 2008–2010. Genom stöd till de organiserade anhörig-organisationerna vill regeringen förbättra det offensiva samhällsarbetet. Samverkan stärker anhörigas inflytande i samhället. Organisationerna kan med gemensam kraft nå ut med sin kunskap och bidra till att minska förekomsten av fördomar kring självmord i samhället.


Prop. 2007/2008:110

REMITTERING TILL SPECIALISTVÅRD

Kategori: Allmänt









REMITTERING TILL SPECIALISTVÅRD

Patienter ska remitteras till psykiater om de har:

- en psykisk sjukdom/störning;
- en anamnes på tidigare självmordsförsök;
- tidigare suicid i familjen, alkoholism och psykisk sjukdom/störning;
- svåra kroppsliga symtom som kan ha psykiska orsaker;
- inget socialt stöd.

Hur man för över patienten

När man har bestämt sig för att remittera en patient ska man:

- ta sig tid för att förklara för patienten varför man vill remittera/överföra;
- stilla oro om stigmatisering och psykofarmaka;
- klargör att farmakologiska och psykologiska metoder är effektiva
- poängtera att remittering inte betyder att bli avvisad utan tvärtom en hänvisning till mer
adekvat behandling;
- arrangera ett möte med specialisten;
- sätta upp en uppföljningstid med patienten efter mötet med psykiatrikern;
- försäkra att relationen med patienten kommer att fortsätta (kontinuitet för trygghet);

När ska patienten läggas in?

Det finns några indikationer som bör leda till akut inläggning för slutenvård:

- återkommande självmordstankar;
- hög sannolikhet att avsluta sitt liv inom några timmar eller dagar;
- hetsighet (agitation) eller panik;
- tydlig plan att använda en våldsam och omedelbar metod.

Hur man lägger in patienten

- lämna inte patienten ensam;
- Kontakta inläggningssamordnaren/jouren på sjukhuset;
- ordna transport till sjukhuset med hjälp av ambulans



info från "Att förebygga självmord"


By my side

Kategori: Allmänt







Rädslan för att förlora andra

Kategori: Efterlevande








Jag haft mailkontakt med en annan efterlevande som förlorade sin Mamma nyligen. Hon frågade mig om jag blev rädd för att någon annan i min omgivning skulle dö efter att Pappa dog. Jag fick tänka tillbaka.

Ja det var jag. Jag var livrädd att Mamma skulle dö med. Jag ville inte till en början gå hem från Mamma till mig själv på kvällen. Jag var rädd att det skulle vara sista gången jag såg henne. Jag kände en panik över att hon med skulle dö. Kunde Pappa dö så kunde ju vem som helst det. Det skrämde mig.

Jag blev även rädd för att dö själv. Jag förstod hur skört livet är. Jag blev rädd för att sätta mig i bilen. Jag vågade inte ha med andra i bilen då jag väl körde för jag oroade mig för att vara med om en olycka och att passagerarna skulle omkomma.

Väldigt mycket kretsade kring döden den första tiden. Nu har rädslan kring döden lämnat mig. Även den överdrivna oron för att andra skall dö.

Har/hade ni liknande känslor när er älskade dog?

Hoppets betydelse

Kategori: Att hjälpa en medmänniska











Jag samtalade med en vän igår. Vi talade om suicid samt tabun kring såväl depressioner som suicid. Hon berättade att en vän till henne förlorat sin vän för några veckor sedan. Vi talade om vad man kan göra.

En sak som hon sa är något som jag med tror är väldigt viktigt är att förmedla hopp. Den som mår väldigt dåligt är ofta oförmöden att känna hopp, att se någon ände på lidandet och lever i tron att det hemska tillståndet personen befinner sig i är statiskt.

Det är där våran roll kommer in. Vi måste kunna förmedla hopp till denna person. Övertyga om att det kommer bli bättre. Att det är naturligt att det inte känns så just nu. Det är så lätt att ge upp på livet när allt hopp känns vara ute. Men när en person inte är förmögen att känna hopp själv måste vi i omgivning ingjuta detta.

Det finns något som heter "hoppet är det sista som överger en människa" och jag tror att det ligger väldigt mycket i det. När hoppet tryter är situationen allvarlig och vi som medmänniskor måste då förmedla hopp om framtiden, som vi kan se men som den som mår dåligt inte är förmögen att se just nu.





Hjärtat vränger sig ut och in

Kategori: Efterlevande

 

 

 



Varje gång jag hör att någon medmänniska förlorat en älskad i suicid hugger det i mitt bröst. Inte en till tänker jag. Inte en till som vi förlorat och inte fler anhöriga som blir lämnade kvar.

Efterlevande som blir lämnade kvar med sorg, smärta, förvirring, skuld och frågor. En omänsklig resa startas. En färd som ingen skall behöva utsättas för. Resans mål är att hitta tillbaka till livet. En resa som är lång, svår och som för en till ett nytt liv..livet utan sin älskade.

Man klarar det trots att det känns som en omöjlighet. Man faller många gånger på vägen men man reser sig för att man måste. Det går, det vet jag. Men när jag själv gjort den resan och vet vad den innebär så vill jag aldrig någonsin att någon annan ska behöva uppleva det.

Så varje gång jag får berättat för mig eller läser att någon tagit sitt liv går mitt hjärta ut till dem som lämnats kvar. Det som upplevs kan ingen annan än den som förlorat någon i suicid förstå.




Information för livet

Kategori: Fakta kring suicid



Detta är WHO:s information till allmänläkare men jag tycker att det är sådant som alla borde känna till och tar därför upp informationen här.



Myt


Patienter som pratar om självmord/suicid tar
sällan sitt liv.

Att fråga om självmord/suicid kan provocera
fram en självmordshandling.


Verklighet

Patienter som tar sitt liv har vanligtvis lämnat
någon ledtråd eller varning innan. Hot måste
också tas på största allvar.

Att fråga om självmord/suicid kan ofta minska
oron kring känslan; patienten kan känna
sig lättad och bättre förstådd .



Hur ska man fråga?


Det är inte lätt att fråga patienter om deras självmordstankar. Det är bra (kan hjälpa)att leda
in på ämnet gradvis. En sekvens av användbara frågor är:
1. Känner du dig olycklig och hjälplös?
2. Känner du dig desperat?
3. Känns det omöjligt att möta ännu en dag?
4. Känner du att livet är en börda?
5. Känner du att livet inte är värt att leva?
6. Känns det som att du skulle vilja ta ditt liv?

När ska man fråga?

Det är viktigt att ställa dessa frågor efter att:
relationen är etablerad;
 patienten känner sig bekväm att uttrycka sina känslor;
patienten försiktigt påbörjat, antyder eller uttrycker negativa känslor;

Fler frågor

Processen slutar inte med att bekräfta existerande självmordstankar utan fortsätter med ytterligare
frågor som syftar till att bedöma hur ofta självmordstankar förekommer och hur allvarliga
de är och sannolikheten att ett självmord/suicid kommer att inträffa. Det är viktigt att
veta om patienten har aktuella planer och om patienten skulle ha möjlighet att göra det. Om
patienten har planerat att skjuta sig men inte har tillgång till ett skjutvapen är risken lägre.

Men om patienten har planerat en metod och även har sett till att ha möjlighet att genomföra
det hela (t.ex. med tabletter), eller om den föreslagna metoden är lättillgänglig är suicidrisken
högre.

Det är avgörande att ställa frågorna på ett förtroendeingivande sätt som visar läkarens empati
för patienten så att det inte upplevs som krävande eller tvingande.

Exempel på krävande/tvingande frågor:

- Har du planer på att ta ditt liv?
- Hur har du planerat att göra det?
- Har du tillgång till tabletter/vapen/andra medel?
- Har du funderat över när du ska göra det?



VARNING!!

 Vilseledande eller falsk förbättring. När en agiterad patient plötsligt verkar lugn, kan han
eller hon ha tagit beslutet att ta sitt liv och känner sig därför lugn efter att ha tagit sitt beslut.

Förnekelse. Patienter som har väldigt allvarliga planer på att ta sitt liv kan avsiktligt förneka
detta.



Läkarkåren och suicid

Kategori: Fakta kring suicid










Forskning har visat att mellan 40 och 60 procent av personer som tar sitt liv har träffat en läkare inom en månad före självmordet. Av dessa hade många fler träffat en allmänläkare jämfört med en psykiatriker. I länder
där sjukvården inte är så utvecklad är andelen som träffar en allmänläkare troligtvis högre.

Att identifiera och bedöma suicidrisk och behandla självmordsnära patienter är en viktig uppgift
för en läkare, som har en avgörande roll i suicidprevention.

Det är av denna anledning av stor vikt att även allmänläkare utbildas. Denna information är från WHO:s stöd för allmänläkare "Att förebygga självmord"


HUR MAN UPPTÄCKER EN PATIENT SOM HAR HÖG RISK FÖR
SUICIDALITET

Ett antal kliniskt användbara individuella och sociodemografiska faktorer kan vara kopplade
till självmord/suicid (9). Dessa omfattar:

Psykiska sjukdomar (framför allt depression, alkoholism och personlighetsstörningar);
Fysisk ohälsa (dödlig sjukdom, smärtsam eller försvagande sjukdom, AIDS);
Tidigare suicidförsök;
Tidigare suicid inom familjen, alkoholism och/eller andra psykiska sjukdomar/störningar.
 Skild/separerad, änkling, ensamstående;
Ensamhushåll (känslan av socialt utanförskap);
Arbetslös eller pensionerad;
Smärtsam förlust i barndomen.
Om patienten har en pågående psykiatrisk vårdkontakt är risken högre om patienten:
 nyligen blivit utskriven från sjukhuset;
 gjort tidigare suicidförsök

Aktuella livsstressorer förknippade med risk för suicid omfattar
:
Skilsmässa;
Smärtsam förlust:
Familjeproblem;
Förändring i yrkesliv eller ekonomi;
Avvisande från en viktig person;
Skam eller en känsla av skuld.

Det finns olika skalor för att uppskatta suicidrisk men en bra klinisk intervju är bättre för att
identifiera vem som är i omedelbar risk för att ta sitt liv.

Läkaren kan konfronteras med många olika tillstånd och situationer som är förknippade med
suicidalt beteende. En äldre man som förlorat sin fru nyligen, behandlas för depression, bor
ensam, tidigare självmordsförsök i anamnesen. Eller en ung kvinna med några få skrapsår
på sin underarm efter att hennes pojkvän har lämnat henne. Det är två kontrasterande exempel.

I verkligheten faller de flesta mittemellan dessa två exempel och kan även skifta från
en kategori till en annan.


Spridning av kunskap om evidensbaserade metoder för att minska självmord

Kategori: Fakta kring suicid











Spridning av kunskap om evidensbaserade metoder för att minska självmord



Regeringens bedömning: Socialstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut (FHI) och Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP) vid Karolinska institutet bör fortsätta att sammanställa forsknings-resultat om metoder som kan minska antalet självmord, göra den till-gänglig samt sprida ny kunskap.
Regeringen avser att uppdra till Socialstyrelsen att initiera i ett pro-jekt i syftet att öka kunskapen i befolkningen om självmord och vart man vänder sig för att få hjälp och stöd samt föreslå hur informationen ska spridas inom hälso- och sjukvården samt övriga samhället.


Statens folkhälsoinstituts och Socialstyrelsens förslag
: Myndig-heternas strategi stämmer överens med regeringens bedömning. Myndig-heternas förslag innebär i huvudsak inga nya åtgärder, utan utredarna påtalar det arbete som redan görs av Statens folkhälsoinstitut, Socialsty-relsen och NASP.

Remissinstanserna: I stort sett tillstyrker remissinstanserna strategin. Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPES) menar att Sverige behöver skapa regionala kunskapscentra. Genom att upp-gradera de regionala preventiva nätverken till regionala centra under ledning av NASP ökar man kompetensen inom landsting och kommuner. Landstinget i Värmlands län saknar förslag till åtgärder och uppföljning. Malmö kommun anser att spridning av kunskap om evidensbaserade metoder även bör innehålla förslag om hur insatserna ska samordnas. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa vill att om man ska börja tala om evidensbaserade metoder även inom området självmord så måste det först komma till en diskussion mellan viktiga aktörer inom forsknings- och metodutvecklingsområdet om vad som ska tolkas in i begreppet evidens. Statens institutionsstyrelse anser att skrivningen tyder på brister i informationsarbetet. Om man bestämmer sig för att verkligen satsa på att sprida kunskap om självmordsprevention och skapa dialog kring det som leder till insikt så kommer man inte längre än att sprida kunskap ”via rapporter och webbaserade informationssystem”. Statens institu-tionsstyrelse menar att man exempelvis skulle kunna projektanställa professionella informatörer som gör en kommunikationsplan för det arbetet och som genomför de åtgärder som behövs för att nå målen man gemensamt kommer fram till. Högskolan i Gävle anser att NASP:s verk-samhet har varit mycket osynlig i högskolevärlden, och föreslår att NASP tillförs ytterligare resurser som ska användas av NASP till att sprida sin samlade kunskap till människor verksamma på fältet och i exempelvis hälsoutbildningar.


Skälen för regeringens bedömning:
FHI och Socialstyrelsen har båda till uppgift att sammanställa forskningsresultat och göra den tillgänglig.

Kunskapen sprids via rapporter, Internet, konferenser och enskilda kon-takter. På Karolinska institutet (KI) finns expertfunktionen NASP, som bedriver forskning, utbildning och informationsverksamhet inom om-rådet. NASP ger kunskapsstöd till myndigheter, organisationer och regio-nala självmordsförebyggande nätverk. KI är via NASP även ett WHO Collaborating Centre inom självmordsområdet. Genom sitt informations-utbyte som bl.a. är webbaserat kan NASP medverka till kunskapssprid-ning och därmed öka medvetenheten i befolkningen om självmord. Rege-ringen avser att under 2008–2010 ge KI förutsättningar att stärka NASP:s verksamhet.
I det befolkningsinriktade arbetet ingår att öka människors medveten-het om självmordsproblematiken och att försöka undanröja de rädslor och tabun som detta självmord omgärdas av. Regeringen avser att uppdra till

Socialstyrelsen att initiera i ett projekt för syftet att öka kunskapen i befolkningen, sprida information om hur man uppmärksammar tidiga signaler och vart man vänder sig för att få hjälp och stöd m.m. Vidare ingår i uppdraget att föreslå hur informationen ska spridas inom hälso- och sjukvården samt övriga samhället. Projektet ska genomföras i sam-verkan med SPES samt NASP.


Information från prop.


Jag = faderslös

Kategori: Efterlevande









Läste systers blogg. Hon skriver om det som gör så ont; att se andra ha det vi förlorat.

Jag har varit så ledsen så många gånger. När jag såg andra tjejer med sin pappa på stan, i en bil, fikandes, lunchandes, kramandes...vad det än kunde vara som jag önskade att jag kunde göra med min Pappa.

Jag är ledsen för att mina barn aldrig kommer ha en Morfar, att Pappa inte fick se mig ta examen, att han inte kommer att närvara på mitt bröllop....osv osv. Så mycket han kommer att missa...som han inte hade behövt.

Jag var inte förmögen att acceptera att det var så innan. Jag vägrade. Jag vägrade att mitt liv skulle vara så här...ingen har frågat mig om detta. Ville skrika. VÄGRAR!

Desto mer tid det har gått ju lättare har det blivit. Nu när jag har insett att jag inte har något annat val än att acceptera att detta är mitt liv mår jag så mycket bättre. Det har fått växa fram. Det har varit jobbigt och allt annat än självklart.

Så här är det; jag är faderslös, vare sig jag vill eller inte men jag klarar mig ändå...för jag måste!


Ingen förbättring sedan början av 90-talet för 15-24 åringar

Kategori: Fakta kring suicid


Utdrag ut regeringens prop. 2007/08:110


Självmordsprevention som hantering av psykologiska misstag


Regeringens bedömning: Regeringen avser att tillsätta en utredare som ska analysera förutsättningarna att skapa en nationell funktion för händelseanalyser och gemensamma utredningar vid självmord.
Statens folkhälsoinstituts och Socialstyrelsens förslag: Rättsmedicinalverket föreslås få till uppdrag att i samarbete med Statens folkhäl-soinstitut och Statens räddningsverk genomföra en försöksverksamhet där information om förloppet vid självmord, främst för ungdomar i åldrarna 15–30, överförs till kommunala skadepreventiva grupper.


Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot strategin. Rättsmedicinalverket anser att förslaget är mycket kortfattat beskrivet när det gäller de närmare for-
merna och förutsättningarna för försöksverksamheten. Vidare anser man att det är angeläget att få med de kommunala aktörerna, och att den kun-skap som finns hos Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP) nyttiggörs i försöksverksamheten. Rättsmedicinalverket påpekar även att som huvudregel så skyddas de uppgifter som finns hos verket i bl.a. självmordsärenden av sekretess.

Statens räddningsverk anser inte att själva genomförandet av förslaget är ett uppdrag för myndigheten. Vetenskapsrådet menar att det är intressant att satsa på befintliga lokala skadepreventionsgrupper och att det förefaller angeläget att genomföra den försöksverksamhet som föreslås, även om det inte är lätt att se hur en sådan kan komma till stånd utan ekonomiskt projektstöd.

Hälsouniversitetet i Linköping stödjer ett katastrofkommissionsförfarande i form av en systematiserad händelseanalys, och understryker att deltagande personer åtminstone bör ha någon forskningserfarenhet, men anser att vilka åtgärder som konkret sett ska vidtas för att minska risken inte framgår av förslaget. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa är inte övertygade om att åtgärderna ska koncentreras till enbart skadeprevention genom skadepreventiva grupper. Landstinget i Värmlands län är positivt till att även de självmord där vårdkontakt inte förekommit, bör bli föremål för en systematiserad utredning. Malmö kommun anser att det är tveksamt att föreslå en strategi i ett nationellt program innan en modell för att över-föra information om förloppet vid självmord till kommunala skadepre-ventiva grupper finns och har utvärderats. De påpekar att det inte heller finns någon tidsplan i frågan.


Skälen för regeringens bedömning
: För att förstå och bättre kunna förebygga självmord behövs en bredare analys av händelsen än den som sker i anslutning till vård och stöd. De utredningar som görs i vården i dag i samband med Lex Maria-anmälningar (se avsnitt 8.1.9) kommer enbart till stånd om personen som tagit sitt liv haft vårdkontakt inom fyra veckor före dödsfallet. Vården saknar kunskap och metoder för att göra en vidare händelseanalys som omfattar övriga samhällsaktörer.

Utifrån samlad information från händelseanalyser kan olika delar av samhället få hjälp i det självmordsförebyggande arbetet med målsättningen att minska antalet självmord och andra negativa händelser. Därför är det angeläget att metodiken för händelseanalyserna utvecklas.

Det aktuella förslaget riktar sig särskilt till ungdomar i åldrarna 15–30. Självmordstalen har sjunkit konstant och avsevärt sedan 1980 för alla åldersgrupper över 25 år. I åldersgruppen 15–24 år har inga förbättringar skett sedan 1990-talets början och självmord bland unga kvinnor mellan 15 och 24 år ökar. Mot denna bakgrund ser myndigheterna det som särskilt angeläget att förstärka insatserna kring självmord bland ungdomar i åldersgruppen 15–30 år.

Regeringens anser att även självmord, som inte rapporteras enligt Lex Maria, bör utredas och avser att tillsätta en utredare. Utredaren ska analysera förutsättningarna att skapa en nationell funktion för händelseanaly-ser och gemensamma utredningar vid självmord. Funktionen ska bistå de lokala aktörerna i arbetet med att göra en händelseanalys när en män-niska tar sitt liv, och att stödja de lokala aktörerna i det självmordsföre-byggande arbetet.

Informationsmaterial för suicidprevention

Kategori: Vad är på gång?















Regeringens bedömning
: Regeringen avser att ge Statens folkhälso-institut (FHI), i samråd med Myndigheten för skolutveckling och Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP) vid Karolinska institutet, i uppdrag att utarbeta ett informationsmaterial om hur man kan förebygga självmordsförsök och självmord bland skolelever. I uppdraget ingår även att ta fram en strategi för hur materialet kan spridas till lärare och annan skolpersonal.




Statens folkhälsoinstituts och Socialstyrelsens förslag
: Myndig-heternas förslag innebär inga nya åtgärder, utan förslår två åtgärder som presenterats i betänkandet Ungdomar, stress och psykisk ohälsa (SOU 2006:77). Det första förslaget består i att inrätta en verksamhet som ska tillhandahålla systematiska sammanställningar av vetenskapliga studier om vilken effekt pedagogiska insatser egentligen har. Det andra förslaget går ut på att främja ett systematiskt kvalitetsarbete i grund-skolan genom att utveckla Skolverkets Internetbaserade resultatsystem, SALSA och SIRIS, så att de innehåller information om studieresultat,
elevernas psykiska hälsa samt elevernas upplevelser av arbetsmiljön i skolan.


Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inte haft någon erinran mot förslaget. Några remissinstanser anser att det behövs fler konkreta förslag på åtgärder och uppföljning. Vidare menar flera remissinstanser att vissa grupper inte uppmärksam-mas tillräckligt och förväntar sig insatser riktade mot olika riskgrupper. När det gäller att utveckla Skolverkets Internetbaserade resultatsystem, SALSA och SIRIS ställer sig flera instanser sig tveksamma/negativa till förslaget. Statens beredning för medicinsk utvärdering anser att integ-ritetsaspekterna inte tydligt nog beaktats, och menar att det inte heller framgår hur uppgifterna ska användas i praktiken. Myndigheten för skolutveckling anser att det är tveksamt om det är lämpligt att föra in information om tex. psykisk hälsa bland dessa uppgifter. Skolverket ställer sig helt avvisande till att på skolnivå redovisa elevers ohälsa. Vetenskapsrådet anser att resonemanget kring en ökad registrering är problematiskt. Vetenskapsrådet menar att det är mer rimligt att förstärka skolhälsovården/elevhälsan genom olika typer av stöd till skolhälsovård och lärare som fortbildning och konsultation. Flera remissinstanser betonar skolhälsovårdens/elevhälsans roll, och menar att det saknas ett åtgärdsprogram för skolhälsovården/elevhälsan när det gäller ungdomar som löper risk för självmord och att skolhälsovården/elevhälsan behöver förstärkas med fler psykologer, kuratorer och skolsköterskor.


Skälen för regeringens bedömning
: Regeringen gör bedömningen att föräldrarna är de viktigaste personerna i varje barns liv. Genom insatser som stödjer föräldrarna är det möjligt att förebygga psykisk ohälsa under uppväxtåren och senare i livet (se avsnitt 7.3). Alla barn ska ges möjlig-het att utveckla sina kompetenser och tillgodogöra sig samhällsbärande värden. Individens intellektuella, sociala och emotionella kompetenser påverkar både risken för depression och risken för suicid.


Individers kompetenser utvecklas under uppväxtåren i samspel med föräldrarna, andra vuxna och med andra barn. Förskola, skola och fritids-verksamhet är centrala miljöer och spelar en avgörande roll för varje barns möjligheter i livet. Dessa verksamheter ska främja utvecklingen av barns och ungas kompetenser, vilket kan minska risken för att unga män-niskor drabbas av psykisk ohälsa och av självmord. De socialt minst gynnade grupperna har särskilt goda förutsättningar att påverkas positivt. Socialstyrelsen och FHI anser att det är angeläget att förskolans och skolans system för systematisk kvalitetsförbättring förbättras och föreslår en utveckling av Skolverkets internetbaserade resultatsystem SALSA och SIRIS. De båda förslagen behandlades i utredningen Ungdomar, stress och psykisk ohälsa (SOU 2006:77) och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Regeringen avser vidare att presentera en ny skollag under våren 2008, där bl.a. reglering av elevhälsan kommer att ingå. All personal i skolan har ett ansvar för att skapa en bra skolmiljö så att eleverna ska kunna uppnå sina kunskapsmål och må bra. Skolhälso-vården och elevhälsan har ett särskilt ansvar för det hälsofrämjande arbetet.


Världshälsoorganisationen (WHO) driver sedan 1999 programmet SUPRE (Suicideprevention) för att minska förekomsten av självmord. SUPRE drivs i samarbete mellan olika organ inom WHO, systerorganisationer inom FN, relevanta frivilligorganisationer och samarbetspartners till WHO. Programmet består bl.a. av insatser för att öka medvetenheten om självmordsproblematiken och för att beskriva förekomsten av själv-mord i olika länder. Inom ramen för SUPRE har olika dokument produ-cerats som beskriver hur självmordsprevention kan utformas, bl.a. ett stödmaterial för lärare och annan skolpersonal. Stödmaterialet som syftar till att förebygga självmord och självmordsförsök hos elever anpassades till svenska förhållanden av NASP5 år 2003. Regeringen avser att ge Statens folkhälsoinstitut, i samråd med Myndigheten för skolutveckling och NASP, i uppdrag att med stödmaterialet som utgångspunkt utarbeta ett lättillgängligt informationsmaterial. I uppdraget ska även ingå att ta fram en strategi för hur informationsmaterialet kan spridas till lärare och annan skolpersonal.

Självmord eller suicid?

Kategori: Allmänt











Terminologi


För en del människor kan ordet självmord föra tankarna till mord och kriminella handlingar och de föredrar då att ”självmord” ersätts av ”suicid”. För andra kan termen suicid uppfattas som alltför klinisk och avståndstagande och av den anledningen kanske stötande eller kränkande. Det kan även ses som ett uttryck för förnekande och tabubeläggning nämligen att undvika att nämna företeelsen vid sitt rätta namn.

Förändringen i beteckningen av företeelsen ”självmord” speglar även ett ökat forskningsintresse. Nu används ofta ”suicid” såväl kliniskt som i forskning efter engelskans ”suicide”. I takt med att Sverige blivit en del av det internationella forskningssamhället där engelska utgör det dominerande språket har det tidigare svenska begreppen delvis mönstrats ut, men språkbruket är fortfarande inte enhetligt.



Vad tycker ni? Vilket ord anser ni bör användas? Suicid eller självmord och varför?


Aint no mountain high enough

Kategori: Hopp






Riksagen och suicidprevention

Kategori: Fakta kring suicid














Bakgrund


Riksdagen framförde i ett tillkännagivande från den 27 april 2005 om det självmordspreventiva arbetet (bet. 2004/05:SoU11, rskr.2004/05:218) att ett nationellt program för självmordsprevention bör tas fram. Den 21 juli 2005 gav den dåvarande regeringen Statens folkhälsoinstitut (FHI) och Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram förslag på strategier och åtgärder till ett nationellt program för självmordsprevention. FHI fick i uppdrag att ta fram förslag på befolkningsinriktade strategier och åtgärder för statliga myndigheter, landsting och kommuner.

Socialstyrelsen fick i uppdrag att ta fram förslag på strategier och åtgärder riktade till huvudmännen för hälso- och sjukvård, socialtjänst och skolhälsovård/elevhälsa. En ut-gångspunkt var att föreslagna åtgärder skulle kunna vidtas inom befint-liga ramar. I den utsträckning förslagen skulle medföra ökade utgifter för stat, kommuner och/eller landsting skulle de kompletteras med förslag till finansiering. FHI och Socialstyrelsen redovisade uppdraget den 15 december 2006 och inkom med ”Förslag till nationellt program för suicid-prevention – befolkningsinriktade och individinriktade strategier och åtgär-der” (dnr S2006/10114/FH), varefter myndigheternas förslag remitterades. Prop. 2007/08:110




Övergripande vision


Regeringens bedömning: Ingen bör hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord. Regeringen har som vision att ingen ska behöva ta sitt liv.


Statens folkhälsoinstituts och Socialstyrelsens förslag: Myndig-heterna anför att de etiska problem som är förknippade med självmords-prevention gör att det är mindre lämpligt att formulera en ”nollvision” på liknande sätt som det finns en ”nollvision” för dödsfall i vägtrafik. Myn-digheterna föreslår att ett självmordsförebyggande program bör ha som övergripande mål att minska antalet självmord.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser förespråkar ett ställnings-tagande för en nollvision för suicid. Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPES) har antagit en nollvision Ett suicidfritt Sverige! Det är ett inriktningsmål, jämförbart med trafikens nollvision. SPES önskar att denna vision ska bli en gemensam nationell vision i Sverige. Handikappombudsmannen stödjer en nollvision som innebär att ingen med psykisk ohälsa som aktualiserats hos kommun eller landsting ska ta sitt eget liv på grund av att han eller hon har avvisats eller tappats bort i vården. Svenska Läkaresällskapet anser att den generella utgångs-punkten är att samhället bör ha en nollvision för det suicidpreventiva arbetet men att det finns enskilda undantag. Högskolan i Gävle håller inte med om argumentationen i underlaget att en nollvision inte kan vara målet. Tvärtom, det skulle ge handlingsprogrammet ytterligare tyngd och en markerad viljeinriktning. Tänker man sig en nollvision blir det även rimligare att utreda varje enskilt suicidfall. Landstinget i Kalmar län anser att det övergripande målet borde vara en nollvision för självmord.

Skälen för regeringens bedömning: De bakomliggande skälen till att en människa tar sitt liv beror oftast på att personen lider av en psykisk störning och att personen är obehandlad eller underbehandlad vid tid-punkten för dödsfallet. Om det tillstöter belastande yttre händelser eller förändringar i livssituationen kan självmordsförsök eller självmord bli ett faktum.

Självmord går att förebygga och samhällets förebyggande insatser för att motverka psykisk ohälsa och samhällets olika system för att hantera risker för självmord måste ständigt förbättras. Ingen människa ska be-höva hamna i en situation där den enda utvägen upplevs vara att ta sitt liv. Det självmordspreventiva arbetet har länge utgått från ett individ-perspektiv med fokus på behandling av psykiska sjukdomar. Folkhälso-politiken kompletterar detta synsätt. Den svenska befolkningsinriktade självmordspreventionen utgår från ett systemperspektiv. Den folkhälso-politiska målstrukturen innebär att alla faktorer i människors sociala och fysiska miljö som är viktiga för hälsan inkluderas i det självmords-preventiva arbetet.


Hela prepositionen hittar du här.

Felaktiga diagnoser vid depression

Kategori: Fakta kring depression








Många som är deprimerade söker hjälp på vårdcentralen. Vissa vet inte varför de mår dåligt eller att det beror på att de är deprimerade. I dessa situationer är det viktigt att läkarn de träffar uppmärksammar att patienten faktiskt är deprimerad och förklarar vad det innebär och hur personen kan bli hjälpt.

Det visar sig allt för ofta att läkaren missar att denne har att göra med en deprimerad människa. Detta får inte ske. Att allmänheten i stort inte besitter denna kunskap är en sak men att utbildade läkare missar detta är oacceptabelt.


Läs nedanstående artikel från Netdoktor.se



Allmänläkare missar patienter med depression

Allmänläkare är dåliga på att diagnostisera personer med depression. Det visar en stor internationell genomgång och till hösten kommer Sverige få nya riktlinjer. Det är en sammanställning av 41 internationella studier som omfattar över 50 000 patienter som visar att allmänläkare oftare gör fel än rätt när det kommer till depression.

 

Av 100 utvalda patienter är i snitt 20 deprimerade som går till en allmänläkarmottagning. Studieresultat visar att av dessa hittar en allmänläkare endast 10, samtidigt som ytterligare 15 patienter som inte är deprimerade får den felaktiga diagnosen depression.
– Det låter ju inget vidare bra, men vi vet att det är en svår dia­gnos att ställa, säger Annika Eklund-Grönberg, distriktsläkare på Trollbäckens vårdcentral i Tyresö och ordförande i Svensk förening för allmänmedicin, SFAM till Dagens Nyheter.

 

Under hösten kommer nya riktlinjer för diagnos och uppföljning av depression och ångest i Sverige att publiceras, som SFAM har tagit fram tillsammans med Socialstyrelsen. Annika Eklund-Grönberg menar att det är viktigt att läkarna har kontinuerlig kontakt med patienter för att upptäcka depression och kunna ställa rätt diagnos.
– Om patienten söker för hjärtklappning, huvudvärk eller ont i magen så kan det ju ta lite tid innan man kommer fram till vad som är den egentliga kärnan i problemet.



Detta innebär att 50% av de deprimerade aom söker vård blir utan.

Det är väldigt svårt för personen som mår dåligt att orka söka hjälp. Missar då läkaren att personen är deprimerad ger det den sökande en känsla av hopplöshet. Personen kan då känna att det inte finns något att göra åt situationen och blir uppgiven.

Det är viktigt att vi i omgivningen är uppmärksamma då de som borde hjälpa (läkare) misslyckas. Därför anser jag att det är så vesäntligt att alla männsikor har kunskap om depression, vad det innebär för den som drabbats och hur depressionen kommer till uttryck.

Blir hoppfull

Kategori: Efterlevande

 



 

 


Jag blir så glad när jag stöter på andra männsikor som är lika engagerade i det suicidpreventiva arbetet som jag. Som även de vill hjälpa och stötta efterlevande.

2 systrar som jag tidigare nämnt har startat en hemsida med information kring suicid samt där efterlevande kan hitta stöd och slippa känslan av ensamhet.


 

All heder åt er!


 

Jag vill uppmana alla mina läsare att titta in här.

Här är ett utdrag från fliken efterlevande.



Beklagar sorgen.

Du är inte ensam!

 

Att känna sorg efter en förlust är normalt och naturligt.

Många av samhällets föreställningar om hur man ska hantera förluster kan summeras i sex myter. Dessa är så vanliga att de flesta av oss känner igen dem.

Här följer de vanligaste myterna:

  • Var inte ledsen
  • Var stark (för andras skull)
  • Sörj i ensamhet
  • Tiden läker alla sår
  • Ersätt förlusten
  • Håll dig sysselsatt

Här är några webbadresser som jag önskat att jag hittat tidigare...

www.spes.nu Suicid Prevention och Efterlevande Stöd

http://nollsuicid.blogg.se/ Dotterns informativa blogg

http://www.suicidegrief.com/ Engelskspråkigt forum

http://www.suicidprev.com/material Suicidprevention i väst

http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=13243&l=sv Karolinska institutet och NASP

http://www.sorginfo.se/empty_9.html Länk till några bloggar

http://ludmilla.se/ Ludmillas blogg

http://www.phir.se/index.aspx Hjälp sök

 


 

Undomar, sömn och depression

Kategori: Allmänt


 




God sömn viktig för ungas psykiska hälsa


Genom att sätta upp regler för sina ungdomar om att gå och lägga sig i tid kan man minska risken för depression och självmordstanker hos ungdomar. Det visar en studie där forskare vid Columbia University i New York, USA, har undersökt kopplingen mellan föräldrarnas regler för när deras tonårsbarn ska gå och lägga sig och förekomsten av depression och självmordstankar. Forskarna analyserade totalt 15 600 ungdomar där 7,3 procent av dessa led av depression och omkring 13 procent hade självmordstankar. Det forskarna kom fram till efter att ha studerat dessa ungdomar, och justerat siffrorna för olika faktorer, visade det sig att risken för depression var 20 procent högre bland dem som fick gå och lägga sig vid midnatt eller senare, jämfört med dem som senast fick gå och lägga sig klockan tio. Och motsvarande siffra när det gäller självmordstankar var 25 procent. Liknande studier som gjorts tidigare tyder på samma resultat som det forskarna kom fram till i denna studie, kallad National Longitudinal Study of Adolescent Health. Nämligen att för lite sömn kan öka risken för depression och självmordstankar, därför anser forskarna att regler om att lägga sig tidigt kan förhindra och skydda ungdomar mot depression.


Källa: Dagens Medicins nätupplaga 2009-06-10 © Netdoktor.se Jozephine Hagenlöf

När det känns som om man kämpar ensam

Kategori: Allmänt




Läste Systers blogg idag (som alla andra dagar) så här skriver hon:




Jag blir så FÖRBANNAD/TRÖTT/ARG/LESS/BESVIKEN/UPPGIVEN.
Jag skickade ca 40 mail igår om suicidperventiva dagen.
Hur mycket respons fick jag?
En vågade svar något! Och hon skrev "jag förstår att du går igenom en svårt period nu"!
WHAT?
HALLÅ FOLKET!!! Människor DÖR. 1500 st/år!!! Fattar ni?????
De tittar på mig som om jag tillhör en suspekt sekt av något slag!
En klubb för sådana som känt konstiga människor som tagit livet av sig.
En förening utanför samhället, några som ingen vill se
och absolut inte höra något ifrån...
Visst, det är obehagligt.
Jag fattar det.
Men ska man låta folk må så dåligt så att de dör för att det känns lite obehagligt???
Hur ska man få en bred allmänhet att intressera sig?
Hur ska man få folk att våga prata om suicid?
Tycker de att det är så svårt för att alla själv tänkt tanken i hemilghet någon gång?
Jag tänker på den inhumana psykvården,
på hur man blir bemött,
på folks fördommar och rädsla
och jag förstår varför HAN inte sökte hjälp,
varför han inte sa något.
För att våga måste man vara jättestark och det är man inte när man mår så dåligt att man tror att suicid är ens enda val...
Skit värld!
Idag är jag arg...




Jag har många gånger med känt samma känsla. De flesta männsikor bryr sig inte förrän någon i deras närhet dött i suicid eller själva mått riktigt dåligt.

Men när det gäller folk som dör i trafiken är alla väldigt engagerade.
En fråga:

Hur kommer det sig?

Terapi på nätet vid depression

Kategori: Fakta kring depression



 

 



KBT via Internet var effektivt


Personer som lider av depression kan bli hjälpta av kognitiv beteendeterapi, KBT, som ges i realtid via dator av en terapeut. Det visar en ny studie från Storbritannien där forskare studerat effekten av terapi via internet. Totalt medverkade 297 personer med diagnosen depression i studien. Deltagarna lottades till att antingen få KBT via internet plus vanlig behandling eller till att få vanlig vård inom primärvården samtidigt som de stod på en åtta månader lång väntelista för KBT via nätet. Under fyra månader fick patienterna behandling upp till tio gånger, där patienten var uppkopplad mot en terapeut i realtid. Dialogen mellan terapeuten och patienten skedde enbart med skrivna meddelanden, under en session på 55 minuter. När de fyra månaderna hade gått hade 38 procent av patienterna i KBT-gruppen tillfrisknat från depression, jämfört med 24 procent i kontrollgruppen. Forskarna konstaterar att KBT som ges via Internet, i realtid, verkar vara effektiv och att effekten kvarstår. Dessutom konstaterar de att metoden tycks ha bäst effekt på de med svårare depression, vilket talar emot tidigare forskningsresultat som pekat på att KBT främst fungerar på personer med mildare depression.



Källa: Dagens Medicins nätupplaga 2009-08-21
© Netdoktor.se Jozephine Hagenlöf

Självmorden ökar

Kategori: Fakta kring suicid










Hittade denna artikel på Netdoktor.se. Denna negativa trend måste vändas. NU! Inte i morgon; IDAG!

"Under det senaste halvseklet har antalet självmord ökat med 60 procent. Omkring var 40: e sekund tar någon människa i världen livet av sig, och det märks en särskild ökning i Asien där besprutningsmedel används för att ta livet av sig. Och världshälsoorganisationen, WHO, anser att detta är väldigt oroväckande.

 

Organisationen uppmärksammar den globala tragedin med självmord genom en ”världsdag” som infaller idag (igår), torsdagen den 10 september. Antalet självmord har ökat med 60 procent under de senaste 45 åren. Omkring en miljon människor tog livet av sig under 2000, vilket motsvarar 16 människor per 100 000. WHO konstaterar att självmord har blivit ett massivt folkhälsoproblem, och flertalet sker i Asien, särskilt i Kina, Indien och Japan. Här sker omkring 60 procent av världens alla självmord.

 

Enligt Who har självmord traditionellt sett varit vanligare bland äldre män men nu märks en klar ökning bland unga människor. Antalet självmord bland unga har ökat så pass mycket att ungdomar nu är den största riskgruppen i en tredjedel av världens länder. Kvinnor gör flest självmordsförsök, men fortfarande finns den kraftigaste ökningen av självmord bland män.
– En del av ökningen beror på bättre rapportering av självmord. Men andra orsaker är mer depressioner, alkoholmissbruk och drogberoende samt socioekonomiska faktorer, familjevåld och stress, säger Alexandra Fleischmann, vid WHO: s avdelning för mental hälsa och drogmissbruk till Svenska Dagbladet.

 

Hon menar att det finns stora kulturella skillnader. Omkring 90 procent av de självmord som begås i USA och Europa grundar sig i mentala problem, medan fattigdom eller familjeproblem ofta är bakomliggande orsaker till självmord i Kina och Indien.
– En nyhet är de många människor på landsbygden i Asien som använder besprutningsmedel för att ta livet av sig. Det finns tillgängligt för alla och förvaras inte säkert. Detta är en stor fråga, säger Alexandra Fleischmann.

 

För att vända den negativa trenden anser WHO att det behövs flera strategier. Bland annat menar de att tillgången till vapen och gift måste minskas, fler kriscenter för människor med mentala problem och drogmissbruk behöver inrättas, samt att det behöver drivas kampanjer."


 

 

Tänk på detta idag

Kategori: Fakta kring suicid








Idag är suicidpreventiva dagen.


  • 1 500 personer dör varje år till följd av suicid.
  • Var 6:e timma tar en person sitt liv
  • Varje år dör över tre gånger så många i suicid som i trafiken.
  • Suicid är den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15-44 år.
  • 20% av alla dödsfall i åldersgruppen 15-44 orsakas av suicid.
  • Varje suicid kostar samhället 18,6 milj kronor. (WHO har beräknat det till 2,5 milj dollar. Se nedan)
  • Samhällets kostnader för suicid är mer än 74 miljarder kr/år.


  • ETT TUSEN FEMHUNDRA
    personer varje år i Sverige.
    Stanna upp, tänk på det. Så många männsikor dör varje år HELT i onödan.

    Den VANLIGASTE dödsorsaken i spannet 15-44 år.

    Fruktansvärt är det första ord som kommer till mig...kamp är det andra.

    Jag ska kämpa livet ut för att siffran skall ner till noll. Det är det enda som är gott nog för mig.


    Finns inget rätt eller fel i sorgen

    Kategori: Sorgen






    Ofta hör jag folk säga som befinner sig i sorg att de har skuldkänslor när de är glada. Jag kände med så när jag började kunna skratta från hjärtat igen efter Pappas död. Hur kan jag vara glad när det som hänt har hänt? Min Pappa är död och här sitter jag och är glad, tänkte jag. Men det är ok. Det är en nödvändighet för att klara sig igenom sorgen. Man måste tillåta sig att må bra och skratta i mellanåt (när man kan) för att kunna ladda batterierna. För att orka med sorgen.

    Sen alla "måsten" och förväntningar på vad man ska göra på årsdagar är bara att lägga åt sidan. Du gör det som känns bra för dig. Vill du sitta vid graven hela dagen så gör du det. Vill du inte sätta din fot där så gör du inte det. Sorgen bär man med sig varje dag, hela tiden, så vad man gör just den dagen är av mindre betydelse. Jag var vid graven första och andra årsdagen, för att det kändes rätt för mig. Första årsdagen satt jag även vid rälsen där han tog sitt liv. Tredje årsdagen ville jag inte sätta min fot vare sig vid graven eller dödsplatsen och då gjorde jag inte det.

    Låt ingen annan än du själv avgöra vad du vill och mår bra av. Nu när fjärde årsdagen närmar sig så kommer jag ta den som den kommer. Det jag känner känns rätt för mig gör jag då. Jag sörjer eller saknar inte min Pappa mindre för att jag inte går till hans grav. Tillåt dig att sörja på ditt sätt och utan att tänka på vad som du tror "förväntas" av dig.


    Har ni känt av förväntningar på er sorg?

    Psykoterapier vid depression

    Kategori: Fakta kring depression













    Psykoterapier

    Länge trodde man att det fanns två typer av depressioner, psykogena

    och endogena. Den första antogs orsakad av motgångar, konflikter

    eller liknande psykiska påfrestningar, och skulle därför, trodde man,

    behandlas med psykoterapi. Den andra antogs ha ”inre” orsaker, förändringar

    i hjärnans funktion, och skulle därför behandlas med läkemedel.

    Men snart visade det sig att läkemedel fungerade lika bra antingen

    man kunde finna psykiska orsaker till depressionen eller inte, medan

    vanlig psykoterapi oftast gav dåliga behandlingsresultat också då man

    tyckte sig se klara psykiska orsaker. Det gick inte att skilja ut två

    typer av depression så som man tänkt sig.


    Många deprimerade som inte förbättrats i långvarig psykoterapi,

    visade en snabb förbättring sedan de börjat medicinera. Många psykiatrer

    drog slutsatsen att psykoterapi måste vara verkningslöst vid

    depressionsbehandling.


    Under de senaste årtiondena har emellertid två nya mer skräddarsydda

    psykoterapier utvecklats, vilka har visat sig vara verkningsfulla.

    Men, frågar sig en del, om nu depressionssjukdomen orsakas av

    en sårbarhet i vissa system i hjärnan, t ex av en svag funktion i serotoninsystemet,

    hur skulle då psykoterapi kunna påverka detta? Vi hamnar

    lätt i ett antingen–eller-tänkande. Hos de flesta som är inne i en

    depressionsperiod, påverkas stämningsläget ständigt, liksom hos den

    friske, av händelserna i omvärlden, i varje fall om depressionen inte

    är mycket djup. Det är därför rimligt att tänka sig att psykologiska

    metoder också kan användas i behandlingen.

    De två nyare psykologiska behandlingsmetoderna kallas ”kognitiv

    terapi” och ”interpersonell terapi”.


    Kognitiv terapi

    KT tar fasta på den deprimerades negativa tankar och föreställningar.

    Negativa tankar är inte bara symtom på en depression.

    Tankarna i sig påverkar också stämningsläget, känslan av oro,

    oföretagsamheten osv. I den kognitiva terapin lär man sig att bemöta

    sina egna negativa tankemönster med förnuftsresonemang.

    Man brukar också ta upp frågor om hur depressionen påverkar

    patientens beteende och i vad mån detta beteende kan förvärra depressionen.

    Oföretagsamhet, sängläge och utsuddad dygnsrytm kan

    t ex öka depressionens djup. Går det att upprätthålla någon form av

    vardagsrutiner utan att kraven känns övermäktiga? När man under

    kognitiv terapi också tar upp sådana frågor om beteendet och försöker

    påverka det brukar man tala om kognitiv beteendeterapi.

     


    Interpersonell terapi

    IP arbetar med patientens beteende i reltion till andra, 

    framförallt de närstående. Pessimismen, passiviteten, irritabiliteten

    och annat som präglar depressionen, påverkar kontakten

    med andra och skapar problem. Svårigheter i relationer, oavsett orsaken,

    fördjupar lätt depressionen och kan bidra till att utlösa depressionsperioder.

    I behandlingen kartläggs de relationsproblem som finns och man

    väljer att arbeta med något eller några av dem. Arbetet går ut på att

    skapa mer konstruktiva sätt att hantera situationerna, förändra det

    depressiva sättet att tänka, känna och handla.



    De två psykoterapimetoderna är knappast effektivare än läkemedelsbehandling.

    En stor amerikansk studie tyder på motsatsen. Men

    här är inte det väsentliga vad som är effektivast, utan att själva kombinationen

    av läkemedelsbehandling och en effektiv psykoterapi kan

    ha stora fördelar för många. Dessutom finns det situationer, t ex pågående

    graviditet, där det kan vara klokt att försöka utan läkemedel.

     

    Psykodynamisk terapi


    Sverige. Mer än i kognitiv och interpersonell terapi betonas här frågor

    om omedvetna motiv i sättet att agera. Den är mindre direkt och

    praktiskt inriktad, undersöker mer individens utveckling och handlar

    mer om möjligheten att nå insikt om de omedvetna strategier

    som utvecklats för att hantera pressande situationer. Kanske har t ex

    en persons undfallenhet och orimliga krav på sig själv till slut lett till

    allt större svårigheter att hantera problem och bidragit till att depressioner

    utvecklats. Många har funnit att de haft nytta av psykodynamisk

    terapi. Det gäller också personer som har återkommande

    depressioner. Tyvärr finns det inte någon vetenskaplig utvärdering

    av vad psykodynamisk terapi kan ha för specifikt värde vid behandling

    av depression. Men det finns skäl att tro att denna psykoterapimetod

    kan ha ett värde för många som komplement till behandling

    med läkemedel.



    Läs mer, "Vägen tillbaka"

    SPES samtalscirkel på nätet startar 18/10

    Kategori: Vad är på gång?









    Vi önskar alla Välkomna att delta, gamla som unga medlemmar


    (OBS! medlemsskap är ett krav för att delta, men det går bra att bli medlem i samband med anmälan)


    Anmäler gör Du genom att maila agneta.stromberg@spes.nu Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den ,
    senast den 15 oktober.
    Har Du frågor maila Agneta eller ring; Agneta Strömberg 0733180555 eller Camilla Heinmert Jonsson 0738039118

    Välkommen med Din anmälan!
    Agneta och Camilla
    Cirkelledare


    Fjärde årsdagen

    Kategori: Efterlevande







    Den 4e årsdagen närmar sig här nu. 4 år sedan Pappa helt plötsligt försvann ur våra liv. Så längesedan men samtidigt så nyss.

    Årsdagen är alltid extra känslosam och svår. Men för varje år som gått har den blivit lättare att hantera. Det är en väldigt stor skillnad mellan då och nu. Det är så mycket bättre. Jag mår så mycket bättre. Det är så mycket lättare att hantera det som hänt.

    Nu när jag har den framför mig och gjort den 3 gånger innan känns det inte lika fruktansvärt. Jag vet att den kommer oavsett om jag vill eller inte och jag vet vad jag har att vänta mig. Förra året var känslan redan innan dagen kommit så mycket värre än vad den är nu.


    Det är verkligen som alla säger. Tiden gör det lättare.






    Eldsjälar som tröttnat

    Kategori: Hopp









    Många med mig som är efterlevande har tröttnat på att det inte går tillräckligt snabbt med utvecklingen av arbetet för suicidprevention. Jag startade bloggen. I såväl informativt som preventivt syfte. Min vision är att ingen ska behöva må så dåligt och känna sig så ensam att personen känner att det enda alternativ som kvarstår är att ta sitt liv.

    Den som tar sitt liv tar inte bara sitt eget utan tar även det liv alla som älskar denne lever. För det blir aldrig sig likt. Livet kommer aldrig bli riktigt lika bra som det en gång var...för att en älskad fattas.

    Två systrar som bloggar om sina förluster av deras älskade bröder har nu tagit ett beundrandsvärt steg. De vill kämpa mot suicid och stötta efterlevande. Av denna anledning har de startat denna sida och bjudit in mig att deltaga i arbetet. Det vill jag absolut göra. Projektet har fått namnet " Vi som mist någon i suicid", hemsida http://vsmis.dinstudio.se/.

    Så här beskrives sidan:


    "Här på hemsidan vill vi hjälpa Dig och andra som förlorat en älskad medmänniska i suicid.  Den hjälp vi själv önskat att vi fått.

    - Jag vill lära dig om psykisk livräddning. Den kunskap jag själv önskat att någon lärt mig, INNAN min bror dog. C.

    - Jag har letat efter stöd till oss som förlorat ett syskon, en pojkvän, en förälder men mest hittat stöd till föräldrar som förlorat sitt barn i suicid. HÄR finns den hjälp jag letade efter. C.

    - Du är inte ensam. H"



    Jag ska kämpa i tid och evighet för min vision. Jag är väldigt glad att det är många med mig.


    Smittsamhet av självmord bland unga

    Kategori: Fakta kring suicid











    ”Werthereffekt” och självmordskluster
    – smittsamhet av självmord bland unga

    Susanne Ringskog

    År 1774 publicerade Goethe sin brevroman
    Den unge Werthers lidanden. Romanens hjälte,
    Werther, är olyckligt förälskad och tar avvisad
    och ensam slutligen sitt liv. Under inflytande
    av den här succéromanen anses
    många ungdomar i Europa ha tagit sig av
    daga. Myndigheterna befarade en ökad våg
    av självmord bland unga och boken förbjöds
    därför i Italien och i städerna Leipzig och
    Köpenhamn. Att en självmordsepidemi
    verkligen inträffade efter det Werther utkom
    är ej belagt, men uttrycket “Werthereffekt”
    lever kvar som en beteckning för en i tid och
    plats begränsad ökning av antalet självmord
    bland unga efter ett första modellsjälvmord.

    Unga människor har öppna, känsliga och
    kanske ibland också okritiska sinnen. De vill
    pröva på nyheter, tar lätt intryck och suggereras
    till olika beteenden och moden. Ett
    belysande fall är när popgruppen The Beatles
    fick stora framgångar på 1960- och 70-talen
    inte bara med sin musik, utan också med
    sina frisyrer. Werthereffekten är ett exempel
    på när ungdomlig mottaglighet tyvärr också
    kan leda till allvarliga och destruktiva uttryck.

    I våra dagar spelar media – press, TV,
    film, internet och musik – den roll som en
    roman som Werther kunde göra på 1700-
    talet. Kända personer, som filmstjärnor eller
    ungdomsmusiker, utgör dagens förebilder.
    Numer talar man i stället för Werthereffekt
    om självmordskluster för att beskriva ett
    i tid och rum tätt grupperat antal självmord
    eller självmordsförsök. Mekanismen bakom
    ett självmordskluster tänks bestå i identifikation
    och imitation, varigenom ett självmord
    åtföljs av nya. I USA räknar man med att
    fem procent av alla tonårssjälvmord kan
    hänföras till klustersjälvmord (Hazell, 1993).

    Självmord i media

    Phillips och Carstensen (1996) undersökte
    sambandet mellan nyhetsinslag i amerikansk
    TV i USA om självmord mellan åren 1973
    och 1979 (38 nationella nyhetssändningar)
    och fluktuationer i självmordsfrekvensen
    bland amerikanska tonåringar före och efter
    dessa nyhetsinslag. Antalet självmord bland
    ungdomar 10-19 år under veckan efter de
    aktuella TV-sändningarna ökade signifikant
    och uppgick i genomsnitt till 1666 mot förväntade
    1555. Denna studie har dock kritiserats,
    bland annat för att man inte kan veta
    om det ökade antal som suiciderat verkligen
    uppmärksammat de aktuella nyhetsinslagen
    om självmord.

    I dåvarande Västtyskland visades 1981-82
    en TV-serie i sex avsnitt om en 19-årig student
    som tog sitt liv genom att kasta sig
    framför ett tåg, vilket kort repeterades i
    början av varje nytt avsnitt. Dramaserien
    visades under två tidsperioder, dels 1981,
    dels 1982. Schmidtke och Häfner (1988)
    gjorde en studie om antalet självmord under
    perioderna då serien visades och 70 dagar
    därefter. De kunde dokumentera en ökning
    av antalet självmord i åldersgruppen 15-29
    år med 86% för män och med 75% för kvinnor.
    För den kategori ungdomar, som mest
    liknade förebilden i TV-serien, nämligen
    ynglingar 15-19 år, var ökningen av antalet
    självmord hela 175%. Schmidtke och Häfner
    menar att dessa fynd stöder uppfattningen
    att identifikations- och imitationseffekterna
    beror på graden av likhet mellan suicidmodellen
    och efterföljaren.

    Läs mer här

    Ge mig sinnesro

    Kategori: Allmänt








    Jag har accepterat att Pappa inte kommer vara med oss mer. Jag har det. Jag har förlikats med tanken. När jag skriver raderna måste jag stanna att upp och titta på dem. Jag har kommit till en punkt jag aldrig trodde var möjligt.

    Att jag accepterat att det är som det är innebär inte att jag inte önskar att det varit annorlunda inte heller att jag inte saknar honom. Men den krassa, brutala sanningen är att han kommer inte tillbaka.

    Sen vill jag påverka framtiden. Kämpa mot suicid. Arbeta preventivt och hoppas på att kunna vara ett stöd för andra efterlevande som är närmre sin förlust än jag.

    Alkohol och depression II

    Kategori: Fakta kring depression





    När ska jag börja oroa mig för att jag har ett alkoholproblem?

    Det finns ett antal tumregler som hjälper en att avgöra om man har alkoholproblem, några exempel är om man:

    • Använder alkohol för att försöka fly från bekymmer och problem
    • Använder alkohol för att sova
    • Dricker varje dag
    • Börjar uppleva spriten som en av de viktigaste sakerna i livet
    • regelbundet dricker ensam
    • Blir rekommenderad av vänner att dricka mindre
    • Blir irriterad när folk kritiserar ens drickande
    • Har skuldkänslor för sitt drickande
    • Behöver ett glas på morgonen för att orka med världen
    • Känner sig skakig på morgonen efter att ha druckit kraftigt
    • Inte kan minnas vissa perioder då man har druckit
    • Haft problem på jobbet på grund av alkohol

    Hur behandlar man alkoholproblem och depression?

    Många av symtomen hos människor som dricker kraftigt liknar depressionssymtom, till exempel trötthet, sömnstörningar, dålig aptit och låg energinivå. De här symtomen beror helt enkelt på stort alkoholintag, vilket gör det svårt att avgöra om en person lider av alkoholproblem med depression, eller bara alkoholproblem.

    Situationen kompliceras ytterligare av att kraftigt alkoholintag kan leda till depression. Därför brukar man behandla alkoholproblemet först, och se om depressionen blir bättre. Om den inte blir det sätter man in specifik behandling mot depression. Behandling med ett antidepressivt medel av typen SSRI (selektiv serotoninåterupptagshämmare) kan förbättra både depression och alkoholproblem. Detta kan tyda på en gemensam orsak för de två störningarna.

    Ibland kan ett kraftigt och långvarigt drickande orsaka en allvarlig risk för sjukdom i samband med att man slutar dricka. Det kan då finnas behov av abstinensbehandling. Detta innebär att patienten helt slutar inta alkohol, vilket vanligtvis kompenseras med mediciner för att förebygga abstinenssymtom (skakningar, ångest, svettningar, illamående, delirium tremens m.m.) samt återställa en eventuellt rubbad vitaminbalans.

    Vid delirium tremens blir personen desorienterad, vet inte var den är eller vilken dag det är och har svårt att känna igen andra människor. Även hallucinationer och vanföreställningar, med rädsla för vissa situationer och människor, uppträder.

    Stöd och rådgivning används för att hjälpa patienter att uppnå nykterhet. Här kan mer strukturella psykologiska behandlingsformer vara till nytta, till exempel kognitiv beteendeterapi.

    Ibland kan mediciner hjälpa en person med alkoholproblem, till exempel disulfiram och acamprosate. Disulfiram kan hjälpa patienten att avhålla sig från alkohol eftersom det framkallar en obehaglig och potentiellt farlig reaktion om patienten dricker. Acamprosate kan bidra till att minska suget efter alkohol. Det är viktigt att tänka på att de här medicinerna bara hjälper om patienten är motiverad att sluta med alkohol och ska användas i kombination med andra behandlingsinsatser.

     

    Information från Netdoktor.se

    Alkohol och depression

    Kategori: Fakta kring depression



    Att alkohol och depression uppträder tillsammans är vanligt, upp till 40 procent av de som dricker mycket har symtom som liknar depressiv sjukdom. Omvänt kan man se att ungefär fem till tio procent av dem som lider av depression även har symtom på alkoholproblem.

    Vad är då orsakerna till detta samband?

    Alkoholproblem och depression uppträder tillsammans beror till stor del på att alkohol i stora mängder har en depressionsbefrämjade verkan på den mänskliga hjärnan.

    Människor med depression använder ibland också alkohol som ett slags tröst, till exempel för att försöka muntra upp sig själva, eller för att sova. Även om små mängder alkohol kan förbättra humöret, uppstår problem om man tar till alkohol för att försöka hantera en depressiv sjukdom. När toleransen för alkoholens effekter ökar kan man behöva inta större mängder för att uppnå samma verkan.

    Slutligen kan man konstatera att såväl alkolholproblem som depression är extremt vanligt förekommande. De kan därför uppträda tillsammans helt oberoende av varandra.

    Varför är alkoholproblem i kombination med depression ett särskilt stort bekymmer?

    Alkohol försämrar omdömet och gör människor impulsiva och benägna att ta risker. Det gör även så att man förlorar sina hämningar och blir aggressiv och våldsam. Eftersom ökat alkoholintag ofta uppträder i kombination med nedstämdhet, är detta ett särskilt stort bekymmer. Depression kan leda till självmordstankar och impulsiviteten, den bristande självbehärskningen och det försämrade omdömet som alkoholen ger kan öka risken för självmordsförsök. Generellt är självmord och självmordsförsök mycket vanligare när alkohol finns med i bilden.

    De vanliga problemen med depression och alkohol förvärras ofta av sociala problem. Alkohol leder ofta till problem på arbetet i form av frånvaro, sjukdom och nedsatt prestationsförmåga. Att förlora jobbet har en mycket negativ och djupgående inverkan på ekonomi och familjeliv. Problem i äktenskapet följer ofta i alkoholproblemens fotspår, även om det kan vara svårt att avgöra vilket av problemen som kom först.

    Alkohol kan även orsaka en lång rad fysiska problem. Det är få, eller inga, organ i kroppen som skonas. Leverbesvär är en vanlig följd av kraftigt alkoholintag och kan yttra sig i gulsot till följd av hepatit, levercirros eller leverkoma. Om de inte behandlas, leder de här tillstånden till döden. Andra vanliga problem är magsår, anemi, oregelbundna hjärtslag och impotens. Såväl alkoholberusning som abstinens kan ha även ha skadlig effekt på hjärnan med kraftiga minnesstörningar och förkrympt hjärna som följd. Dessutom kan musklerna försvagas och känsel i armar och ben förloras.

    Även om alkohol kan få en person att somna, är kvalitén på sömnen ofta dålig. Därför blir effekten i själva verket motsatt när en person använder alkohol för att förbättra sin sömn.

    Vid en tredjedel av alla olyckor som sker i hemmet är alkoholproblem med i bilden. Eftersom även depression förknippas med ökad olycksbenägenhet så kan kombinationen vara oroande.

    Vissa antidepressiva mediciner har en lugnande verkan. Om de tas i kombination med alkohol kan verkan förstärkas av såväl medikamenterna som av alkoholen. Dessutom bryts många antidepressiva mediciner ner i levern. Eftersom alkohol kan skada levern, kommer halten av dessa antidepressiva mediciner i kroppen att vara högre hos människor som dricker kraftigt. Detta kan leda till ökade biverkningar.

    Länken mellan alkohol och depression

    Under det senaste decenniet har ny forskning visat att alkohol kan orsaka depression. Man vet att alkohol påverkar vissa av de neuronsystem som medverkar till att framkalla symptomen nedstämdhet, ångest, sömnstörningar och minskad aptit vid depression.

    Psykosociala kopplingar

    Det finns även många tänkbara psykosociala orsaker till länken mellan alkohol och depression. Besvärliga situationer i livet kan leda till såväl alkoholproblem som depression.

    Bland människor med alkoholproblem finns en större andel som försummats som barn, eller på annat sätt behandlats illa, än bland dem som inte har alkoholproblem. De här faktorerna kan även öka risken för att utveckla depression. .

    Genetiska kopplingar

    Man kan ärva en ökad benägenhet för såväl alkoholproblem som depression. Om en persons föräldrar har kraftiga alkoholproblem är risken större att han eller hon utvecklar detsamma. Det är svårt att säga vad det egentligen är som ärvs. Det kan vara en tolerans (eller brist på sådan) för verkningarna hos alkohol, eller avvikelser i det sätt på vilket alkohol påverkar olika system i hjärnan.

    Den genetiska grunden för depression är också väl dokumenterad. Det är välkänt att de som har en förälder eller ett syskon med depression, löper större risk att själva drabbas av depression senare i livet. Studier av depressionspatienter visar att deras släktingar inte bara har ökad risk för depression, utan även en rad andra tillstånd, inklusive alkoholproblem.


     

    Information från Netdoktor.se

    Andra behandlingar än medicinsk vi depression

    Kategori: Fakta kring depression









    Den behandling som de flesta känner till är psykoterapi.
    Jag tänker lämna den behandlingsformen därhän i detta inlägg
    och istället informera om ljusbehandling och ECT.

    Ljusbehandling

    Många människor drabbas av depressioner som ständigt, år efter år,
    infinner sig under den mörka årstiden. Dessa depressioner börjar
    ofta under en viss bestämd höstmånad och försvinner lika punktligt
    en viss tid under senvintern eller våren. Under sommarhalvåret är de
    flesta besvärsfria.

    Sådana vinterdepressioner kännetecknas också av att besvären ökar
    under mulna och mörkare dagar, och av att de minskar eller försvinner
    om man gör en resa till soliga trakter. Många sover och äter mer
    än normalt under depressionsperioderna.

    För patienter med den här typen av depression kan ljusbehandling
    vara den effektivaste behandlingen. Under vinterhalvåret behöver
    de dagligen, eller nästan dagligen, ett tillskott av ljus för att fungera
    normalt. Det finns speciella lysrör och ljusskärmar att köpa.

    För att pröva ljusbehandlingens effekt kan patienter på många
    psykiatriska kliniker erbjudas att sitta i ett ljusrum eller använda någon
    annan ljuskälla. Efter ganska kort tid brukar man märka en tydlig
    förbättring om ljusbehandling är rätt behandlingsmetod. Är den
    det, blir det sedan nödvändigt att ordna ett sådant dagligt tillskott av
    ljus för de kommande mörka årstiderna. Det lämpligaste kan vara att
    man själv köper en utrustning som man kan ha i hemmet.

    ECT

    Elbehandling eller ECT (Electro Convulsive Treatment) är den äldsta
    av de effektiva behandlingsmetoder som finns inom psykiatrin. Den
    är mer än 60 år gammal.

    Tidigt kom den i vanrykte. När det visade sig att metoden var
    effektiv vid depressioner och manier, använde man den också vid de
    flesta andra psykiatriska sjukdomar, mot vilka man då inte hade någon
    effektiv behandling. Misslyckandena blev därför många.

    Till vanryktet bidrog också att ECT på den tiden gavs utan narkos
    och muskelavslappande medel. Det såg skrämmande ut. Föreställningar
    spreds också om att elbehandling syftade till att framkalla
    chock- och skräckupplevelser.
    Men med dagens teknik är ECT en tekniskt avancerad och mycket
    skonsam behandling som ges under narkos. Man ger som regel 2–3
    behandlingar i veckan och sammanlagt 6–8 behandlingar.

    ECT är ofta den mest effektiva av alla antidepressiva behandlingsmetoder
    och numera använder man den framförallt när läkemedelsbehandling
    inte ger tillfredsställande resultat.

    Ett problem med ECT är att effekten inte sitter i så länge som
    man skulle önska. Risken för återfall är stor. Det är därför nödvändigt
    med uppföljande antidepressiv medicinering.


    Vägen tillbaka, Tom Fahlén.

    När allt stannar upp

    Kategori: Efterlevande

    Allt hade stannat upp.
    -
    Min vardag, mitt liv, mitt allt.
    -
    När Pappa dog stannade allt upp..men klockan tickade ändå.
    Jag minns att jag tittade på hur världen gick vidare. Som en åskådare såg jag på; för min pausknapp var nedtryckt.
    -
    Människor gick till jobbet, barn lekte i trädgårdar och folk skrattade. Jag vill bara skrika rakt ut.
    "Har ni inte hört vad som har hänt?" "Han är död!" "Pappa är död...hur kan ni vara glada?"
    -
    Tiden då och det jag befann mig i beskrivs så väl av denna dikt.


    ”Stop all the clocks, cut off the telephone,
    Prevent the dog from barking with a juicy bone,
    Silence the pianos and with muffled drum
    Bring out the coffin, let the mourners come.


    Let aeroplanes circle moaning overhead
    Scribbling on the sky the message He Is Dead,
    Put crepe bows round the white necks of the public doves,
    Let the traffic policemen wear black cotton gloves.


    He was my North, my South, my East and West,
    My working week and my Sunday rest,
    My noon, my midnight, my talk, my song;
    I thought that love would last for ever: I was wrong.


    The stars are not wanted now: put out every one;
    Pack up the moon and dismantle the sun;
    Pour away the ocean and sweep up the wood.
    For nothing now can ever come to any good.”

     

    W. H. Auden

     

    Så var det då. Idag går även mitt liv vidare. Jag trodde aldrig att det var möjligt.

     

     

    Depression: medicinering onaturligt?

    Kategori: Fakta kring depression



    Det är vanligt att medicinering vid depression ses som något onaturligt, ett sätt att fly från problemet, att det är ett tecken på svaghet osv. Detta är så långt i från verkligheten som det går.  Vill uppmärksamma fördomar kring ämnet och fortsätter därför med informationen kring depression.



    Medicinering, den ”naturliga” behandlingen?

     

    När antidepressiv medicinering föreslås upplever många det som

    negativt. En del kan t o m tycka att det är kränkande. Det är som om

    deras försök att få rätsida på sin situation blivit ifrågasatt. Deras känsla

    av hjälplöshet förstärks. De vill inte ha något lock lagt över proble-

    men.

     

    Reaktionen är mycket begriplig. Vid en depression riktas ens upp-

    märksamhet på ett plågsamt sätt mot ouppklarade problem. Man

    känner sig utsatt och frustrerad, plågas av sviktande självkänsla och

    känner att man förlorat kontrollen över sin tillvaro. Många vill i det

    läget först och främst reda ut denna härva av tankar, känslor och

    impulser, och vill ha hjälp med det. Här liknar depressioner ofta en

    normal men svår krisreaktion.

     

    Inte så få av dem som hört att det finns antidepressiva läkemedel

    har svårt att tänka sig att en sådan medicinering skulle kunna vara

    något ”naturligt”. Med ”naturlig” menar de som regel en behand-

    ling som ”går till roten med det onda” och behandlar orsakerna.

    Intuitivt tror många att antidepressiva mediciner verkar avtrub-

    bande på tankar och känsloupplevelser, dvs de tror att medicinerna

    kommer att dämpa den del av hjärnbarken som ger oss ett medve-

    tande. Men antidepressiva läkemedel minskar inte reaktionsförmågan,

    dämpar inte intellektet, och hindrar en inte ens från att kunna upp-

    leva negativa känslor.

     

    Vid antidepressiv medicinering brukar man efter några veckors

    behandling kunna märka en tydlig successiv förbättring. Den som

    varit deprimerad ter sig mer rörlig, öppen och spontan. Förmågan

    att känna glädje, lust och intresse återkommer. Tålamodet ökar och

    irritabiliteten försvinner, liksom stresskänslan. Självförtroendet för-

    bättras. Det blir allt lättare att tänka klart och att koncentrera sig.

    Man känner sig piggare och tar fler initiativ. Förbättringen ter sig

    ofta omvälvande. Många säger att de nu kan ”vara sig själva”. Det

    ligger nära till hands att tro att antidepressiva läkemedel påverkar

    något mycket grundläggande i depressionssjukdomen.

     

    Många har ändå svårt att tänka sig att medicinering skulle vara

    bra för dem. Det känns onaturligt, och som en kapitulation. Man vill

    vara medveten (dvs kunna använda den del av hjärnbarken som får

    oss att känna medvetande), vill klara saker själv (dvs medvetet på-

    verka situationer via hjärnbarken), och ha kontroll (via hjärnbarken).

    Problemet med den inställningen är att man bortser från att andra

    delar av hjärnan också är aktiva, utanför vårt medvetande.

    -
    -

    ..when U need a hand

    Kategori: Allmänt

    -
    Denna låten är så speciell för mig.
    Den berör mitt inre.
    Den stärker mig.
    Den får mig att le.
    -
    -
    Vi har alla smärta och sorg.
    Vi behöver alla någon att luta oss mot.
    Jag vet att jag inte kan hjälpa alla, hur gärna jag vill.
    Men de jag kan hjälpa ska jag!
    -

    Våga fråga

    Kategori: Att hjälpa en medmänniska

    Varför räds så många för att fråga hur det är? Hur är det med dig egentligen? Hur går det för dig?
    -
    Tänker på en person som jag haft kontakt med idag. Personen som nyligen förlorat en älskad i suicid blev så tacksam för att jag undrade hur det var. Denne upplevde att andra inte bryr sig.
    -
    Ingen ska som efterlevande behöva sitta ensam med sina känslor för att omgivningen inte vågar närma sig. För att det är obekvämt. Låt det vara obekvämt för dig.
    -
    Jag tror många bryr sig, att många är oroliga och vill hjälpa men inte vet hur.
    Ring! Hör av dig! Visa att du finns!
    -
    Oroa er inte för vad ni ska säga. Det löser sig. Det viktiga är att visa att du finns där. Att du bryr dig.
    -
    Vet att många gick omvägar för att slippa möta mig när Pappa dött. För att DE var obekväma. För att DE inte visste vad de skulle säga. Jag visste inte ens hur jag skulle överleva...än mindre vad jag skulle säga till omgivningen. Att människor betedde sig på detta sätt gjorde det hela värre.
    Ett hej hade räckt.
    -
    Idag går mina tankar till en speciell person.
    Jag vill att du ska veta att du inte är ensam med det du går igenom.
    Jag finns här vad det än är.
    Du är inte ensam!

    "Ryck upp dig"...

    Kategori: Fakta kring depression

     

     

     

     

     

    På grund av att jag anser att det är av högsta vikt att vi vet hur vi ska närma

    oss en deprimerad person fortsätter jag att informera om ämnet.

    För att du eller jag ska kunna möta en person som är deprimerad

    är det viktigt att vi förstår vad personen faktiskt går igenom.


    Normalt – sjukligt. Var går gränsen?


    "Vissa händelser sänker normalt stämningsläget, t ex en förlust av

    någon närstående eller upprepade motgångar. Andra händelser hö-

    jer genomgående stämningsläget, t ex framgångar och uppskattning

    från andra.

     

    Lika välkänt för alla är att svåra påfrestningar, t ex långdragna och

    svårlösliga konflikter, ofta leder till kraftigare sänkningar av stäm-

    ningsläget.

     

    Gränsen kan då verka suddig mellan det som är en depressions-

    sjukdom och det som är en normal sänkning av stämningsläget. Men

    trots det är det sällan svårt att ställa diagnosen ”depression”, när en

    riktig undersökning väl genomförs.

     

    Om en normal nedstämdhetsreaktion blir djup, tar vi ofta till olika

    metoder för att ”rycka upp” oss. Vi anstränger oss för att tänka mer

    logiskt. Vi kan t ex tycka att vi har lagt oss till med överdrivet nega-

    tiva föreställningar och försöker motverka det. Vi kan tycka att vi

    måste göra försök för att förändra vår hållning till närstående för att

    komma förbi onödiga konflikter. Vi försöker reda ut problem och se

    dem på nya sätt. Och vi kan göra något som brukar stimulera oss för

    att inte fastna i det negativa.

     

    Många deprimerade försöker göra samma sak, men utan att lyck-

    as. Också personer i deras omgivning kan säga till dem att de måste

    ”ta sig samman”. Man tycker att något måste göras, och tänker då på

    det normala sättet att ta sig vidare ur en nedstämdhet.

     

    Eftersom den deprimerade oftast inte klarar att ”rycka upp sig”,

    kan sådana uppmaningar förvärra situationen istället för att förbättra

    den. Skuldkänslorna och känslan av att vara otillräcklig och utanför

    ökar.

     

    Men skillnaden mellan en normal nedstämdhetsreaktion och en

    egentlig depression är ändå inte knivskarp. Åtminstone vid milda

    depressioner är den egna förmågan att höja stämningsläget oftast

    inte helt borta. Att det finns en rest av sådan förmåga, gör det också

    möjligt att behandla vissa depressioner med kognitiv eller inter-

    personell psykoterapi.

     

    Dessa psykoterapier är effektivare än ingen behandling alls och

    det är väsentligt att använda dem där det är lämpligt, oftast som

    komplement till medicinering. Men ju djupare en depression är,

    desto mindre effekt har psykologiska behandlingsmetoder. Vid en

    stor jämförande undersökning visade sig läkemedel vara effektivare

    än psykoterapi, och den skillnaden blev tydligare ju svårare dep-

    ressionerna var."

     

    "Vägen tilbaka" Tom Fahlén.

     

     

     

    Förebyggande medicinsk behandling av depression

    Kategori: Fakta kring depression







    Förebyggande behandling

    För att motverka framtida depressionsperioder är det för det första

    viktigt att häva den aktuella perioden så effektivt som möjligt. Ris-

    ken är annars att hjärnans sårbarhet för framtida depressionsperioder

    ökar.

     

    För det andra bör man satsa på en förebyggande medicinering

    om depressionsperioder visat sig vara återkommande. Världshälso-

    organisationen har rekommenderat förebyggande medicinering om

    man under den senaste 5-årsperioden haft tre eller fler depres-

    sionsperioder.

     

    Tidigare var man i behandlingen av depression oftast ensidigt in-

    riktad på att häva den aktuella depressionsperioden. När nya perio-

    der kom fick patienterna åter börja medicinera. Man hade inte för-

    stått vikten av förebyggande medicinering.

     

    Nyare forskningsrön har lett till att perspektivet ändrats helt. Idag

    uppfattar man depression som en oftast mycket långvarig, ja i prin-

    cip livslång sjukdom, som har symtom som uppträder i perioder. Om

    sjukdomen visat sig med flera perioder, bör man medicinera oavbru-

    tet under många år. Ofta bör medicineringen vara livslång. Den ska

    sikta på att vidmakthålla ett normalt stämningsläge mer än att be-

    handla återkommande depressionsperioder.

     

    Att läkare tidigare ordinerade antidepressiva läkemedel bara un-

    der perioder, berodde till stor del på att man då inte visste bättre. En

    annan orsak var besvären med de biverkningar som de tricykliska

    preparaten gav. Det var svårt att i längden stå ut med muntorrhet,

    förstoppning och annat. Att den nya generationen läkemedel har så

    pass få biverkningar är därför mycket gynnsamt. Under en förebyg-

    gande långtidsmedicinering bör man helst inte känna av några bi-

    verkningar över huvud taget.

     

    Den dos som man bör använda vid förebyggande medicinering är

    troligen densamma som den som krävdes vid behandlingen av den

    senaste depressionsperioden. Den dos man blev bra på, ska man alltså

    fortsätta med. Samtidigt kan det vara svårt att säkert veta vilken dos

    som behövdes under depressionsperioden. Den man tog kanske var

    onödigt hög. Men i praktiken är det sällan svårt att komma fram till

    vad som är lämplig dos för långtidsbehandlingen. Också här gör man

    så småningom försiktiga dosjusteringar.

     

    Många uppfattar talet om ”livslång medicinering” som något

    mycket negativt. Rent praktiskt behöver det inte vara det, och det

    hela är heller inte märkligare än behandlingen av många andra kro-

    niska sjukdomar. Men om man ändå upplever det så, kan man alltid

    nöja sig med att ta en tidsperiod i sänder. Det viktiga är i vilket fall

    att man kommer överens med sin läkare om en långsiktig och regel-

    bunden kontakt.

     

    Om man efter några års besvärsfrihet vill pröva att sätta ut prepa-

    ratet, bör det göras mycket långsamt, eftersom ett eventuellt miss-

    lyckande inte bör tillåtas bli för plågsamt. Ett år kan betraktas som

    en lagom lång tid för ett utsättningsförsök.

     

    Litium används sedan länge som förebyggande medicinering vid

    bipolär sjukdom. Har man haft någon period med påtaglig över-

    aktivitet kan litium vara att föredra framför antidepressiva läkeme-

    del. Men också vid en ren depressionssjukdom fungerar ofta litium

    mycket bra som förebyggande medel. Det läkemedel som oftast an-

    vänds heter Lithionit.

     

     

    Info från "Vägen tillbaka" av Tom Fahlén.

    Läkemedel mot depression

    Kategori: Fakta kring depression








    "Den inledande doseringen

    För att undvika de obehag som många kan känna i början av medi-

    cineringen ska man börja med en relativt låg dos och sedan, om så

    behövs, höja den långsamt. Då det gäller Cipralex kan de flesta börja

    med 10 mg per dag, t ex till frukost. Om man är rädd för att drabbas

    av inledande biverkningar kan man starta med en halv tablett (5 mg)

    per dag. Om den dosen inte ger några nämnvärda obehag under de

    första dagarna, höjer man dosen till en tablett, dvs 10 mg.

     

    Efter 2–3 veckor brukar man börja ana en förbättring. Vissa per-

    soner märker det emellertid inte ens då. Det kan ta upp till 4–6 veckor,

    ibland ännu längre tid.

     

    Den fortsatta förbättringen utvecklas som regel snabbare, men

    oftast tar det ytterligare några veckor innan depressionen är helt hävd.

    Efter de första 4 veckorna brukar det vara lämpligt att justera dosen

    så att medicineringen blir tillräckligt effektiv. Ofta blir slutdosen

    10–20 mg per dag.

     

    Målet är inte att uppnå en på förhand given dos. Vad som är den

    effektivaste dosen varierar så kraftigt från patient till patient att man

    måste pröva sig fram. Målet med dosjusteringarna är att uppnå ett

    fullständigt hävande av depressionen. Det är  detta, och inte dosen i

    sig, som måste vara rättesnöret.

     

    För att kunna styra behandlingen så att den leder till en fullstän-

    dig och stabil förbättring är det viktigt att följa förändringarna av sym-

    tombilden. Dagboksanteckningar är ofta till hjälp. Man kan skriva ned

    en lista över de symtom man har, och ”pricka av” hur de förändras.

    Alla depressionssymtom ska försvinna helt, det är målet. Förbätt-

    ringen kan visa sig på många sätt:

     

    Förmågan att känna verklig glädje, lust och intresse ska åter-

    komma. Man ska känna sig piggare, bli mer aktiv och kunna uppleva

    arbetsglädje. Många upplever en ökad inre styrka. Självförtroendet

    förbättras. Man ska känna sig lugnare, ha bättre tålamod, kunna upple-

    va harmoni, sova hyggligt, äta normalt och kunna hantera motgångar

    och svårigheter på ett helt annat sätt än under depressionsperioden.

     

    Ett vanligt fel vid depressionsbehandling är att man nöjer sig med

    att konstatera en viss förbättring, trots att en lätt sänkning av

    stämningsläget kvarstår i form av t ex irritabilitet och sårbarhet. Man

    riskerar då att hamna i ett kroniskt tillstånd av milda depressions-

    symtom.

     

    Om resultatet blir otillfredsställande

    För tillfredsställande behandlingsresultat krävs tillräcklig dos. Efter-

    som den varierar kraftigt, måste man pröva sig fram, och vara beredd

    att höja dosen om den önskade behandlingseffekten uteblir. Om man

    trots hög dos inte får de resultat man vill ha, bör man antingen prova

    med att byta preparat eller kombinera olika läkemedel.

     

    Byter man preparat kan det vara lämpligt att pröva ett medel som

    ger direkt effekt på såväl serotonin- som noradrenalinsystemet. Man

    kan t ex pröva upptagshämmaren Efexor. Då man kombinerar pre-

    parat försöker man lägga till ett läkemedel som har en annan

    verkningsmekanism än det första. Lämpliga tillägg till serotonin-

    upptagshämmare kan vara:

     

    Remeron. Det finns många typer av receptorer (mottagare) för nor-

    adrenalin och serotonin. Vissa av dem blockeras av Remeron, ett

    medel som inte är en upptagshämmare. En fördel med Remeron är

    att det ofta förbättrar sömnen, en nackdel är att det kan ge en aptit-

    ökning och icke önskad viktuppgång.

     

    Buspar. Detta läkemedel stimulerar en speciell typ av serotonin-

    receptorer. Det kan därmed öka en del av serotoninfunktionen. Många

    fallbeskrivningar tyder på att man kan få bukt med svårbehandlade

    depressioner genom att använda Buspar som ett tillägg till ett

    serotoninupptagshämmande medel. Men en vetenskaplig studie vi-

    sar att mycket av en sådan förbättring också kan bero på att man med

    psykologiska medel motverkar uppgivenhet och förmedlar hopp. Den

    psykologiska delen av antidepressiv behandling är alltid viktig.

     

    Hur länge ska man medicinera mot en depressionsepisod?

    De flesta patienter förbättras relativt snabbt efter den inledande

    medicineringen på 2–4 veckor. När de senare känner sig helt besvärs-

    fria, uppkommer frågan om de ska fortsätta med tabletterna, och i så

    fall hur länge.

     

    Problemet är att det är en långvarig förändring i hjärnan, som

    givit upphov till depressionssymtomen. Medicineringen fungerar som

    en motvikt och kan få de flesta helt besvärsfria. Men för att vidmakt-

    hålla den balansen, måste medicineringen fortsätta så länge de

    depressionsframkallande förändringarna i hjärnan kvarstår.

     

    Om man slutar medicinera på ett för tidigt stadium, återkommer

    depressionssymtomen. Många patienter råkar ut för det. De slutar

    med tabletterna eftersom de känner att de fungerar normalt och utan

    besvär. De upplever medicineringen som onödig och har kanske inte

    fått fullständig information.

     

    För att undvika sådana här återfall, rekommenderas en fortsatt

    medicinering med oförändrad effektiv dos under minst 6 månader

    efter förbättringen."

     

     

    Information från "Vägen tillbaka" Tom Fahlén.

     

     

     

    Tackar

    Kategori: Allmänt

    .
    .
    .
    .
    Vill tacka alla er som redan tänt ett ljus för er älskad och i kampen mot suicid.
    Eftersom det brinner i 48 h går det bra att tända det på nytt vid årsdagar, födelsedagar eller någon annan dag när man känner ett behov av det.
    .
    .

    Hjärnan, serotonin och depression

    Kategori: Fakta kring depression

    .
    .
    .
    .
    .
    .
    Fortsätter med min information kring depression.
    Här följer information kring vad som händer i hjärnan
    vid en depression samt hur medicinering motverkar detta.


    -

    -

    -"Serotonin.

    Banor av nervceller som använder serotonin som signalämne,

    fungerar som ett slags termostat i hjärnan. De tycks reglera upplevelsen av

    obehag och behag, aktivitetsnivån, sömnen, aptiten, smärtkänsligheten osv.

    Troligen leder en låg serotoninfunktion i hjärnan lätt till olika psy-

    kiatriska sjukdomstillstånd, främst depression.

     

    Men det kan ocksåvara helt andra regleringsmekanismer i hjärnan

    som fungerar dåligt och som leder till depression, medan serotoninbanorna

    kanske mest motverkar den störning som uppstått. I vilket fall har serotonin

    uppenbarligen med saken att göra.

     

    Selektiva serotoninupptagshämmare

    En grupp nya preparat utvecklades. De kallas ”selektiva serotonin-

    upptagshämmare”. (För att uttrycka det enklare kallas de ofta för

    SSRI, förkortningen av det engelska ”Selective Serotonin Reuptake

    Inhibitor”). De är skräddarsydda för att nästan enbart påverka

    serotoninfunktionen i hjärnan. Andra signalsystem lämnas till största

    delen ifred. Problemet med biverkningar är därför mycket mindre

    än med de tricykliska preparaten. De flesta patienter känner inte av

    några eller bara obetydliga biverkningar.

     

    Men biverkningar förekommer. I början av medicineringen kän-

    ner en del illamående och somliga kan få sömnsvårigheter. Om man

    börjar med tillräckligt låg dos blir det emellertid sällan något egent-

    ligt obehag.

     

    Vid höga doser får en del besvär av sömnighet och ökad sömn.

    Det kan göra det nödvändigt att sänka dosen. Sexuella svårigheter,

    främst i form av minskad sexuell lust och svårigheter att få utlösning

    eller orgasm, förekommer.

     

     

    Läkemedlens molekyler kan liknas vid våra händer

    Många föreställer sig att ett läkemedel bara kan renas så långt att den

    aktiva substansen består av en bestämd kemisk molekyl. Men riktigt

    så är det inte. Ett läkemedel består av molekyler som har en tre-

    dimensionell form. De kan liknas vid våra händer. Vi har inte en utan

    två händer, en högerhand och en vänsterhand. Och det är bara en av

    dem som passar in i en högerhandske.

     

    Liknelsen är träffande eftersom naturen utnyttjar molekylernas

    tredimensionella form på samma sätt. Ett signalämne är t ex en mo-

    lekyl som ska passa som hand i handske i kontaktpunkterna (recepto-

    rerna) på den mottagande cellen. Här är det bara endera höger- eller

    vänsterformen av molekylen som passar in. I naturens levande orga-

    nismer produceras därför bara den version som har rätt passform.

     

    Många av dagens läkemedel innehåller en blandning av höger-

    och vänsterformer. Det kan få till följd att bara hälften av moleky-

    lerna har den önskade effekten. Den andra hälften kan vara en oskyl-

    dig följeslagare som inte har någon effekt alls. Men den kan också ha

    effekter som man inte önskar sig. Den kan ge biverkningar och den

    kan blockera utrymmet för sin syskonmolekyl. Därför vill man att

    framtida läkemedel enbart ska innehålla den av molekylens två spegel-

    former som har de önskade effekterna.

     

    Cipramil innehåller citalopram-molekyler i en blandning som till

    hälften består av vänsterformen, S-citalopram (escitalopram), och till

    hälften av högerformen, R-citalopram. Det är den förra som är den

    effektiva serotoninupptagshämmaren. Den finns nu renframställd i

    Cipralex.

     

    Vad är det som åstadkommer den antidepressiva effekten?

    Vi vet något så när vad olika antidepressiva läkemedel gör då de kom-

    mer in i hjärnan. Cipralex, som är den mest selektiva av serotonin-

    upptagshämmarna, verkar i stort sett bara på ett sätt. De nerver som

    utsöndrar signalämnet serotonin påverkas. De hindras från att suga

    tillbaka en del av det serotonin som de duschat ut över intilliggande

    nervceller. Mängden serotonin som verkar på serotoninreceptorerna

    (mottagarna) ökar därmed. Den förändringen sker inom en timme

    efter det att man tagit en första tablett.

     

    Men varför hävs inte depressionen lika snabbt? Det brukar ju kräva

    flera veckors daglig medicinering. Serotoninupptagshämningen tycks

    sätta igång en kedjereaktion som först så småningom häver dep-

    ressionen.

     

    De nervceller som stimulerats av serotoninökningen påverkas på

    många sätt. Deras förmåga att reagera på signaler från andra delar av

    nervsystemet ändras. Senare leder den ökade serotoninstimuleringen

    också till att mönstret av kontakter mellan nervcellerna justeras i de

    nervkretsar som berörs. Kanske är det detta som orsakar den anti-

    depressiva effekten.

     

    Men det tycks vara möjligt att nå en sådan sluteffekt längs många

    vägar. Ett exempel är det antidepressiva medlet Edronax. Det på-

    verkar, åtminstone inledningsvis, inte serotoninsystemet, utan nor-

    adrenalinsystemet, som är ett annat av hjärnans reglerande system.

     

    Olika behandlingsmetoder som är effektiva mot depression kan

    skilja sig mycket från varandra när det gäller den inledande effekten.

    Men slutresultatet kan ändå bli detsamma. Struktur och känslighet i

    vissa nervkretsar justeras så att stämningsläge, aktivitetsnivå och

    dygnsrytm åter regleras normalt."

     

    Information från "Vägen tillbaka" av Tom Falhén,  läs mer här.

    Internationellt forum för suicidprevention och efterlevandestöd

    Kategori: Efterlevande







    Så här presenterar de sig själva:


    "The Suicide Grief Support Forum Board is here to provide information and support to anyone whose life has been touched by suicide. This board is an outreach project of the Parents of Suicides (POS) and Friends & Families of Suicides (FFOS) Internet Communities. The Board began on October 2, 2002."

    På sidan finns olika gästböcker för olika typer av förluster. Det finns en för dig som mist ett barn, en för dig som mist ett syskon, en för dig som mist en förälder, en för dig som mist en partner etc.

    Sidan hittar du här.


    Vill du tända ett ljus för den du saknar?

    Kategori: Efterlevande

    .
    .
    .
    .
    .
    .
    Jag har lagt till en länk till höger där det står "Tänd ett ljus" med blå text. Jag har startat ett tema på denna sida som jag tänkt till alla oss som förlorat en älskad i suicid.
    .
    Genom att klicka på länken går du in på sidan och tänder ett ljus. Om du vill kan skriva dina initialer på ljuset samt genom en text dedikera ljuset till just din älskade. Du kan även tända ett omarkerat ljus.
    .
    Du kan även tända ett ljus enbart för att visa att du att du är med oss i kampen för suicidprevention.
    .
    Ljusen skall symbolisera hur vi som saknar och älskar bär med oss dem vi förlorat varje dag, varje steg, varje minut. Vidare för att vår önskan är att ingen någonsin ska behöva dö i suicid.
    .
    Våra ljus kommer då stå sida vid sida.
    .
    Jag har tänt det första. Det är dedikerat till Pappa. Texten kan läsas genom att ni klickar på ljuset.
    Mina initialer är AJ.
    .
    .
    Ljusen brinner i 48 timmar och du kan tända det om det hur många gånger du vill.
    ....

    Veckorevyn gör en insats

    Kategori: Allmänt

    .
    .
    .
    .
    .
    .
    .
    Några dagar efter min Pappas död när chocken fortfarande hade grepp om hela min kropp låg jag i min säng en kväll och grät, skakade och var helt uppgiven. Vad gör jag nu? Hur hanterar man att ens Pappa dött i suicid? Jag hade aldrig innan varit i kontakt med någon som förlorat en anhörig i suicid. Hur hanterar jag att det som jag aldrig kunnat fantisera om i min vildaste fantasi faktiskt har hänt? Att det omöjliga hänt.
    -
    Känslorna var för många, för starka och konstanta. Jag var förvirrad, kände mig ensam i det jag upplevde, helt vilsen. Jag försökte skingra tankarna med något. Jag tog upp ett magasin, Hennes, jag köpt men inte läst än. I tidningen fann jag en intervju med en kvinna som förlorat en anhörig i suicid. Det var som att läsa något jag själv hade skrivit. Hon satte ord på mina känslor. Jag förstod att det inte var konstigt att jag hade alla de känslor jag hade inom mig just nu. Jag var inte ensam.
    -
    I slutet av artikeln fanns information om föreningen SPES, riksförbundet för suicidprevention och efterlevande stöd. Där fanns ett nummer (08-34 58 73) man kan ringa varje dag mellan 19.00-23.00. Jag ringde. Möttes av en vänlig kvinna som jag inte minns namnet på. Hon lyssnade, förklarade och stöttade. Tror att just då mycket handlade om huruvida jag kunde förhindrat min Pappas död. Vad jag "borde" gjort. Hon lyssnade och förklarade att jag inte kan ta på mig ansvaret för min Pappas död. Hon berättade även om träffarna som SPES anordnar för efterlevande.
    -
    Jag kände att jag ville åka på en. Jag fick med mig Mamma. Vi träffade andra i samma situation. Jag var bara på en träff. Jag som person har väldigt lätt att lida med andra. När jag fick höra de andras upplevelser mådde jag sämre för att jag mådde dåligt för att de led. Därmed inte sagt att jag inte tror att det kan vara otroligt skönt för många andra som behöver dela med andra som är i samma situation. Det fungerade bara inte för mig.
    -
    Däremot har jag skrivit av mig i SPES gästbok många gånger. Jag fick via gästboken kontakt med två andra kvinnor som hade förlorat en älskad i suicid. Genom att maila med varandra delade vi våra känslor och kände igen oss i varandra. Det hjälpte mig mycket. För även om jag talade mycket med mina fantastiska vänner kunde de aldrig förstå vad jag gick igenom.
    -
    Idag läste jag på Ludmillas blogg att Veckorevyn skrivit en liknande artikel som den jag fann i Hennes. Det glädjer mig att det skrivs om suicid. Framförallt i en tidning som VR som har så många unga läsare. Senaste undersökningarna visar ju att det är just bland unga kvinnor depression och självmordsförsök ökar som mest.
    -
    Tack VR!

    Vad händer i hjärnan vid depression?

    Kategori: Fakta kring depression

     

     

     

     

     

    Eftersom att många helt saknar kunskap kring depression och vad det

    egentligen innebär känner jag att det är av stor vikt att jag tar upp ämnet.

    Alla måste förstå att det inte går att säga till någon som är deprimerad att

    denne skall "rycka upp sig". Likväl som cancer kräver behandling

    så behöver även en depression behandlas.

     

    Det är viktigt att du som har någon anhörig som är deprimerad känner

    till vad personen faktiskt går igenom samt att behandling finns.

     

    "Serotonin och förändringar i hjärnstrukturen

    Serotonin, för att nu bara nämna ett av signalämnena, kan verka på

    många sätt. Det kan justera enskilda nervcellers retbarhet, och göra

    det relativt snabbt. Det kan också justera de långsamma struktur-

    förändringar som hela tiden pågår i olika nervkretsar. Nervcellers

    trädliknande utseende ombildas ständigt genom att en del av dess

    grenar växer ut och andra krymper ihop. Nya förbindelser mellan

    nervceller skapas och gamla försvinner. På cellernas grenar finns dess-

    utom mottagare (receptorer) som liknar antenner och som fångar

    upp signalämnen som strömmar mot dem. Dessa receptorer nybildas

    och tillbakabildas ständigt, ökar och minskar i antal. Mönstret av

    kontakter i hjärnans nervkretsar anpassar sig på detta sätt till våra er-

    farenheter och till förändringarna i den yttre situationen.

     

    Regleringen satt ur spel

    Den här regleringen är ytterst komplicerad, och därmed också mycket

    skör. Den kan inte fungera utan små störningar, och dessa störningar

    kan lätt öka så kraftigt att funktioner går i baklås.

    Regleringen av den finare hjärnstrukturen ser ut att ha misslyck-

    ats vid depression. Den ständiga justeringen av kontakterna mellan

    nervceller har inte kunnat åstadkomma en bättre anpassning till den

    yttre situationen, utan tvärtom lett till en ökad oförmåga att hantera

    den. Många typer av receptorer på cellytorna ter sig utbrända. Främre

    delen av vänster hjärnhalva ser ut att ha hamnat i ett utmattningstill-

    stånd med kraftigt minskad aktivitet. De nervceller i hippocampus

    som normalt svarar på stresshormonstegringen har tagit skada och

    kan inte reagera som tidigare. Mängden stresshormon ökar därför

    till extremt hög nivå och kan inte justeras ned till normal nivå igen.

    De klockor i hjärnan som styr dygnsrytmen kan inte längre samord-

    nas med varandra.

    Hjärnan klarar inte längre att gå tillbaka till sitt normaltillstånd,

    och depressionen tycks nu leva sitt eget liv. Det går inte att ”rycka

    upp sig” ur den. Det tar i varje fall mycket längre tid än vad som

    skulle vara ändamålsenligt.

    Först efter veckor, månader eller år börjar hjärnans förmåga att

    återgå i normal aktivitet återvända. Symtomen på depression tonar

    då bort. Men sårbarheten för depression har som regel blivit större

    än tidigare. Nya depressionsperioder följer därför ofta, och över-

    aktiviteten i amygdala brukar finnas kvar."

    Mer info finns här.

    Depression: Normal reaktion - ur funktion

    Kategori: Fakta kring depression







    Normala emotioner

    När t ex personliga misslyckanden får oss att reagera med obehag, är

    det en reaktion som kommer automatiskt utan att vi planerar det.

    Obehaget kan vara kraftigt, men reaktionen ter sig ändamålsenlig.

    Den tvingar oss att stanna upp, tänka igenom vad som hänt och granska

    oss själva och vår situation. Det blir för en tid svårt att ägna sig åt annat.

    Med nya undersökningsmetoder kan man se hur aktiviteten sam-

    tidigt ökar i vissa områden i hjärnan. Dit hör de främre delarna av

    hjärnbarken, och dit hör också strukturer i hjärnans inre, nedanför

    hjärnbarken. Bland annat finns där ett viktigt område som ser ut som

    en mandel och som därför kallas amygdala (grekiska ordet för mandel).

     

    Amygdala och den emotionella hjärnan

    Amygdala har en viktig roll vid känslomässiga reaktioner. Den fung-

    erar relativt självständigt och värderar snabbt faror och negativa hän-

    delser i vår omgivning. Vi märker inte hur den gör det. Vårt medve-

    tande kan inte nå amygdala hur mycket vi än försöker iaktta oss själva.

    Om amygdala har upptäckt något som hotar oss, aktiverar den

    hjärnbarken. Och det är då, när hjärnbarken bearbetar informatio-

    nen, som vi kan uppleva att vi drabbas av känslor. Då aktiveras också

    minnen, och vår uppmärksamhet dirigeras om.

    Mellan amygdala och andra delar av hjärnan går ett stort antal

    nervbanor. Nätverk av nervkretsar samspelar. Vid en emotionell re-

    aktion drivs dessutom en allmän stressreaktion igång. Hypofysen

    påverkas. Den utsöndrar ett hormon som stimulerar binjurarna. De

    ökar i sin tur mängden stresshormon i blodet. Detta leder till att

    kroppens energiresurser mobiliseras.

     

    Att fjädra tillbaka

    En sådan emotionell reaktion är normal och ändamålsenlig, men bara

    om den följs av en motreaktion som får oss att ”fjädra tillbaka”. Hjär-

    nan är programmerad inte bara för att reagera snabbt och känslo-

    mässigt på negativa händelser, utan också för att sedan återgå till ett

    jämviktsläge. Detta jämviktsläge präglas oftast av lätt överoptimism,

    utåtriktad uppmärksamhet, energi, företagsamhet och nyfikenhet. En

    sådan svikt tillbaka fungerar inte vid depression.

     

    "Vägen tillbaka, om depressioner och depressionsbehandling" av Tom Fahlén.

    Läs hela här.

     

    Hjärt-själräddning

    Kategori: Allmänt








    "Beskow (1995) betonar att kunskap om suicid och suicidprevention måste uppmärksammas

    bland hälso- och sjukvårdspersonal, då den som möter en suicidnära individ bör vara

    förberedd att arbeta suicidpreventivt. Eftersom efterlevande själva löper högre risk att

    utveckla suicidalt beteende efter en anhörigs suicid bör det alltid ses som en krissituation,

    där de anhöriga bemöts med omedelbara professionella insatser."

     

    Jag skulle vilja säga att det är av stor vikt att alla vuxna i samhället skall kunna närma sig en suicidnära individ. Att vi alla har ett ansvar som medmänniskor att kunna hantera en situation där en annan människa mår väldigt dåligt. Det borde vara en del i vår allmänbildning. Om detta är ett för högt satt mål så borde i vart fall man redan i skolan få information om depressioner, ångest och suicid.

     

    Vi får ju lära oss livräddning, hjärt-lungräddning, hur man agerar vi brand och hur vi ska hanterar andra krissituationer

    ...varför ska vi inte kunna hjälpa en medmänniska i kris?

     


    Varför?

     

     

    Den värsta sorgen

    Kategori: Sorgen

    .
    .

    "Den sorg som anses svårast är förlust av barn, oavsett ålder (Ottosson, 2007)."

     

    Detta är något jag funderat på många gånger. Kan man mäta sorg? Är det värre för en person att förlora sitt barn än sitt syskon? Lider man mer om man förlorar en förälder än en vän?

     

    Nej är mitt svar på den frågan.

     

    Min uppfattning är att det finns inget sätt att gradera en sorg. Det som avgör hur svår sorgen blir är hur stark kärleken är till den man förlorat. Ju större kärlek desto svårare sorg. Det är inte svårare än så.

     

    För att citera Jack Gladh:

     

     

    "Sorgen är en frukt

    av kärleken.

    ...

    Ju större kärlek

    desto större sorg

    desto större smärta

    desto större saknad"

     

     

    Sorgens svårighetsgrad avgörs inte genom att titta på vilken tillhörighet man hade till den saknade,

    utan genom hur stor kärleken är till den man förlorat

     

     

    Sorgbearbetning

    Kategori: Sorgen

     

     

     

     

    När en person begår suicid är det ett stort trauma som påverkar de efterlevandes liv och

    självuppfattning och den största frågan är varför det skett. Anhöriga till personer som begått

    suicid börjar omedelbart leta efter orsaker till det inträffade. Självkänslan hos en människa

    byggs upp genom ett samspel med andra människor, och när en anhörig tar sitt liv

    försvinner inte bara en älskad, utan också delar av jaget (Howarth, 2006; Grollman, 2000).

     

    Det oerhörda lidande som suicid medför måste bearbetas för att överhuvudtaget bli

    hanterbart och för att händelsen senare ska medföra någon form av mening eller betydelse

    (Beskow, Beskow-Palm & Ehnvall, 2005; Magne-Ingvar & Öjehagen, 1999a). De första

    känslorna efter ett dödsfall speglas av saknad, smärta och separationsångest där den

    sörjande tänker på, känner närvaron av och drömmer om den avlidne. Dessa upplevelser

    och tankar är ofta mycket behagliga då den sörjande påminns om den relation de tidigare

    haft. Det finns till och med de som mycket tydligt kan känna att de pratar med eller hör den

    avlidne.

     

    Saknaden efter den anhörige visar sig i en ovilja att bryta upp från situationer,

    mönster och vanor som upplevts med den avlidne. Smärtan visas genom ilska, besvikelse

    och social isolering, där ilskan inte sällan riktas mot den som dött eller mot andra anhöriga

    (Ottosson, 2007). Skam och skuldkänslor är två av de vanligaste känslorna då många ångrar

    att de inte funnits tillhands och erbjudit mer hjälp. Signaler som i efterhand kan tolkas som

    suicidala identifieras och de anhöriga skuldbelägger och förebrår sig själva för det

    inträffade. De önskar att de hade hittat den rätta lösningen och därmed förhindrat

    dödsfallet. Ofta skuldbeläggs även andra i omgivningen, detta för att den anhörige ska stå

    ut med sina egna anklagelser. Små händelser förstoras upp och blir själva orsaken till den

    avlidnes död, trots att verkligheten egentligen varit mycket mer komplex. Även lättnad är

    en vanlig upplevelse, då dödsfallet föregåtts av långa perioder med oro och rädsla

    (Grollman, 2000; SPES, 2007). Dessa starka reaktioner bidrar till att den anhörige försätter

    sig i en enslig situation eftersom det är få som orkar tränga igenom det skal som bildats

    som ett skydd mot sorgen. Vartefter tiden passerar övergår den starka känslan av förlust till

    en alltmer förlamande känsla av frånvaro och kanske ensamhet, vilket kan övergå till

    depression.

     

    Till slut påbörjas en bearbetning av sorgen, vilket ofta tar lång tid. Efter hastiga och

    oväntade dödsfall tar sorgebearbetningen längre tid än vid förväntade och långvariga

    sjukdomstillstånd, där de anhöriga haft tid att förbereda sig. Den sorg som anses svårast är

    förlust av barn, oavsett ålder (Ottosson, 2007). När en person upplevt ett trauma eller en

    kris, exempelvis förlust av en familjemedlem, behöver händelsen tas in, bli hanterbar för att

    sedan accepteras. Händelsen behöver bearbetas, utan att förträngas. En förutsättning för att

    kunna gå stark ur sorgen är att upplevelserna av krisen finns med som utgångspunkt då livet

    går vidare. Oftast är stöd i sorgebearbetningen tillräckligt och ingen behandling behövs. I

    de fall den sörjande har ett starkt socialt kontaktnät och en närvarande omgivning

    underlättas bearbetningen av sorgen Att bearbeta sorg innebär en process där alla känslor

    och funderingar får komma upp till ytan och det finns inget definitivt slut. Genom att tillåta

    sig att uttrycka sina känslor, bearbetas de successivt. Ett sätt att bearbeta sorgen är att tala

    om krisen eller traumat då känslorna blir mer påtagliga och insikten om vad som hänt ökar.

    Det är mycket smärtsamt att försöka acceptera det definitiva slut döden innebär, men om

    sorgen bearbetas på ett bra sätt kan den avlidne fortsätta finnas till i tankar och minnen hos

    de anhöriga (Gyllenswärd, 2007; Ottosson, 2007).

     

    Texten är från C-uppsatsen Suicid: upplevelser och erfarenheter från ett anhörigpersektiv.

    Hela uppsatsen finner du här

    Suicidnära personer

    Kategori: Fakta kring suicid

     

     

     

     

     

     

     

     

    Med suicidnära personer menas människor som nyligen försökt ta sitt liv, bedöms vara i

    riskzonen för eller har tankar på suicid. Med suicidförsök menas ett beteende som syftar till

    att försöka sätta livet på spel, eller få det att se ut som det, men som inte leder till död. De

    personer som är suicidbenägna innehar ofta tidigare erfarenheter samt personliga och

    genetiska påverkansfaktorer, som tillsammans med kriser och sociokulturella svårigheter

    blir för mycket att bära (Beskow, 1995). En sorts kris som kan föranleda ökad suicidrisk är

    att drabbas av sjukdom. Patienter som vårdas inom somatisk vård har förhöjd suicidrisk

    relaterat till förekomst av depression och ångest (Socialstyrelsen, 2003).

     

    Informationen kommer från C-uppsatsen Suicid: upplevelser och erfarenheter från ett anhörigpersektiv.

    Hela uppsatsen hittar du här.

    Sorg

    Kategori: Sorgen

    .

    .


    .

    .

    .

    "Sorg ses bäst som en icke tidsbestämd process och ett böljande flöde som går fram och tillbaka"


    Det självklara är inte självklart

    Kategori: Allmänt

    .
    .
    .
    .
    .
    .
    .
    .
    Snubblade in på en killes blogg. Han skriver bland annat så här:
    .
    "Var och en ska kunna tala om hur man mår och har det, om existentiella frågor, om liv, död, suicid, meningen med livet och andra viktiga livsfrågor. Vi behöver en grundkunskap inom befolkningen om ångest, depression och suicidalitet och hur man möter medmänniskor med dessa problem samt kunskap om vart man kan hänvisa om man själv inte räcker till. Detta är vad alla vuxna bör klara av på ungefär samma sätt som vi alla idag ska kunna ge en första hjälp vid olycksfall, till exempel livräddning av drunknande samt hjärt- lungräddning."
    .
    Så självklart men ändå så långt ifrån den verklighet vi lever i.
    Hela hans inlägg kan ni läsa här.

    Bipolär sjukdom

    Kategori: Allmänt

    .

    .

    .

    .

    .

    .

    Bipolär sjukdom. På grund av att jag har läsare som har sjukdomen ville jag skaffa mig mer kunskap i ämnet. Det enda jag kände till sedan innan var att den som drabbats av sjukdomen växlar mellan olika känslolägen samt att självmordsrisken för OBEHANDLADE patienter är stor.

    .

    .

    Hittade denna information på psykiatriinfo.se, klicka här

    .

    .

    "Som namnet antyder (bi pol = två poler) har sjukdomen episoder eller så kallade skov av två skilda känslolägen. Det ena är mani som är ett extremt förhöjt stämningsläge. Det andra är depression, då man blir nedstämd under längre perioder.

    .

    .

    Den som har bipolär sjukdom kan gå från maniska skov till depressiva och tillbaka igen, med friska perioder däremellan. Skoven kan vara i alltifrån flera dagar, veckor eller månader till, i vissa fall, flera år.

    .

    .

    Ungefär 3-4 % av den vuxna befolkningen uppskattas uppfylla kriterierna för bipolär sjukdom. Fördelningen är jämn mellan kvinnor och män. Sjukdomen bryter normalt ut mellan de sena tonåren och trettioårsåldern och är nästan alltid kronisk. Ungefär hälften av patienterna har återkommande episoder och 90 % har flera sjukdomsskov under en längre tidsperiod. Medelvärdet är nio skov under en livstid. De allra flesta utvecklar bipolär sjukdom gradvis, till en början med lättare episoder vilka ofta förvärras efter varje episod.

    .

    .

    Orsakerna till bipolär sjukdom är fortfarande inte helt klarlagda. Men man vet med säkerhet att sjukdomen inte beror på upplevelser i barndomen, dåligt föräldraskap eller personliga svagheter. Den har istället biologiska eller genetiska orsaker. Små förändringar i flera geners uttryck gör att vissa nervceller i hjärnan inte fungerar som de ska, och att det blir obalans i de kemiska substanser som sköter kommunikationen mellan hjärncellerna.

    .

    .

    Nästan två tredjedelar av dem som drabbas har bipolär sjukdom i släkten. Om en förälder har sjukdomen är risken att den går i arv inte så hög, bara 5 %. Men siffran stiger om även andra släktingar bär på anlagen och når upp till 30 % om båda föräldrarna är sjuka.

    .

    .

    Bipolär sjukdom är en allvarlig sjukdom med stora risker. Sjukdomen drabbar relationer till vänner och familj hårt. Ekonomiska problem är vanligt eftersom många lever över sina tillgångar under de maniska perioderna. Även självmordsrisken är hög. Men om man får en riktig diagnos med rätt behandling och lyckas skaffa sig en sund och kontrollerad livsstil kan man leva ett normalt och fungerande liv – i stort sett som vem som helst.

    .

    .

    Känner du någon du misstänker har bipolär sjukdom, eller om du tror att du är drabbad själv ska du kontakta sjukvården så snart som möjligt. Där får du hjälp med hur du går vidare. Du kan också kontakta de patientföreningar du hittar här på webbplatsen. De kan hjälpa dig till rätta."

    .
    .
    Om ni har erfarenheter eller kunskaper som ni vill dela med er av så kommentera gärna inlägget.

    Någon annans ord men samma känslor

    Kategori: Sorgen

    .
    .
    .
    .
    Vår älskade
    .
    .
    .
    .
    Läser en hel del på Syster:s och Storasystern:s bloggar och gör en tidresa bakåt. De beskriver exakt samma känslor som jag brottades med. Den ena skriver om födelsedagar och hur smärtsamma de är utan sin älskade. Den andra systern skriver om hur de nyligen tömt hennes älskade brors lägenhet och smärta kring det.
    Minns hur det var för oss de fösta åren.
    .
    .
    Första året var så hemskt att inga ord kan beskriva dess lidande. Pappa dog i oktober. Begravningen hölls 2 veckor senare.
    .
    .
    Sedan kom farsdag i november. Vi i familjen åkte hem till Farfar och hans sambo. Vi satt där och smärtan låg i luften. Alla bara väntade på att minuterna skulle gå och dagen skulle gå till ända. Det var som tiden stod still. Smärta, sorg, saknad, oveklighetskänslor och tårar. Vi har alltid firat Pappa med både tårta och paket. Men inte längre...aldrig mer. Jag var så fruktansvärt avundsjuk på alla mina vänner som skulle hem till sin Pappa..som hade en Pappa. Varför skulle min Pappa dö så ung? Varför skulle hans liv ta slut i suicid? Varför? Varför? Varför?
    Nej! Ville bara skrika. Det får inte vara så..kan inte vara så...han kan inte vara borta! Väck mig! Jag vägrar att acceptera att detta händer! Att detta är mitt liv!
    .
    .
    Sedan kom julafton. Om jag tyckt farsdag var jobbig var det tur att jag inte då visste hur julafton skulle bli. Vi hade alltid firat hemma hos oss. Någon gång när jag var väldigt lite vet jag att vi var hos någon annan men jag kan inte minnas det. Vi var hemma hos min Morbror. Jag grät när jag gjorde i ordning mig. Ångesten satt som en klump i halsen. Illamående, kräkfärdig och till och med rädd. När vi satt runt bordet och alla försökte syntes smärtan i allas ögon. Alla försökte så att få det att "fungera" utan Pappas närvaro...men sorgen och smärtan syntes i allas ögon. Kan dagen inte bara ta slut. Jag höll mig samman...för de andras skull. På samma sätt vet jag att de höll sig samman för mig. Vi försökte vara som vanligt och dela ut julklappa. Men vem brydde sig? Ingen...hur skulle vi kunna se glädje i en materiell sak när det som hänt hade hänt. Det gick inte. Så fort jag satt mig i bilen bröt jag ihop. Det kan inte vara så här! Jag klarar det inte! Det får inte! Jag vill inte! Kan inte!
    .
    .
    Nyår. Gott nytt?! Tänkte att det kan ju inte bli värre än förra året i alla fall. Det är omöjligt. Pappa ringde inte klockan tolv....det gör han ju alltid eller i vart fall ett sms för att det inte går att komma fram...Jag hade sett om han hade gjort det för jag hade kvar hans nr i mobilen, trots att jag visste att det inte gick till honom längre.
    .
    .
    Första släktkalaset 14 februari. Det var på Pappas sida. Alla var där. Alla utan Pappa. Vilket tomrum. Alla kände det, alla tänkte det och alla försökte att vara glada. Vi ville vara som vanligt...men inget var som vanligt...allt var annorlunda..inget var som det skulle, brukade, borde. Åkte hem...grät.
    .
    .
    Storebrors födelsedag, 16 februari. Minns den inte helt. Vet att han inte ville fira, ha kalas. Tror att vi gick ut och åt tillsammans...vi fyra och den femte stolen var tom. Storebror led lite "extra"...jag såg det så tydligt i hans ögon.
    .
    .
    Försäljning av huset, april. Vill inte sälja det. Det var det sista jag hade kvar. Här har jag växt upp. Vi, familjen, alla fem. Ville köpa det själv, men ville inte bo där. Inte utan Pappa. Ville inte sälja det, ville absolut inte att någon annan familj skulle bo där. Det var vårt, Pappas. Ville att vi skulle behålla det även om det var tomt. Var helt irrationell och känslostyrd. Dagen innan vi skulle lämna huset åkte jag dit på kvällen. Själv. Ville ta farväl av mitt föräldrahem. Gick från rum till rum. Grät...ostoppbart. Pappa kom tillbaka! Jag vill inte! Detta kan inte var mitt liv nu! Jag kan inte börja om! Kan inte! Hur? Orkar inte! Tittade på alla små skavanker, jack, repor, allt. Mindes hur det uppkommit och grät.Satt på golvet mitt i det stora vardagsrummet och grät. Tårar som aldrig tycktes ta slut.
    .
    .
    Lillebrors födelsedag, 15 maj. Han fyllde arton. Stackarn...urg vad jag led med honom. Vad vi alla led. Pappa var inte med för att se honom bli myndig. Och då levde jag i villfarelsen att han "valt" det. Hur kunde han? Hur kunde han gör så mot Lillebror? Mot oss alla? Ilska..å gråt.
    .
    .
    Lillebrors student,  5 juni. Jag och Storebror hade kommit hem natten innan från USA. Vi åkte i väg till släktingar. Flydde, ville inte vara i vardagen. Där hade Pappa aldrig varit. Inga minnen av honom där. Det var skönt. Vi pratade om honom, grät men det var lättare att vara där. Ville inte åka hem. Ville inte åka hem till eländet, lidandet, sorgen...vill inte! Men vi var tvungna. Kunde inte lämna Mamma och Lillebror ensam en sådan dag. Vi möttes vid skolan. Mamma var rödgråten men log. Kämpade, försökte.....Alla var där. Farfar, farmor, kusiner, fastrar, kusinbarn...alla utom en. Studentens Pappa. Jag höll ihop bra. Hade nog laddat mina batterier när jag var i väg. Nu kanske det vänder tänkte jag. Men att se smärtan att i Mammas, Lillebrors eller Storebrors ögon var lika jobbig som när det tog grepp om min egen kropp. Hur skulle vi kunna bli en hel familj igen när en är borta?
    .
    .
    Mammas födelsedag, 6 juni. Vi var ute och åt. Vi hade ätit ute så mycket sedan Pappa dog så vi hade börjat vänja oss vid att vi bara behövde fyra stolar. Vi var bara fyra. Vet att den dagen gick hyfsat bra. Vi skrattade och hade det okej. Saknad ja! Men den krampaktiga förtvivlan var inte närvarande.
    .
    .
    Pappas födelsedag, 18 juni. Fruktansvärt. Overkligt. Smärtsamt. Sorg. Illamående. Uppgivenhet. Maktlöshet. Tårar. Ilska. Satt vid hans grav. Lämnade en blomma med ett kort till honom. Klappade stenen. Tittade på hans namn, hans födelsedag och hand dödsdag. Overklighetskänsla. Mardröm. Förtvivlan. Det kan inte vara så! Jag klarar det inte! Orkar inte! Vill inte! SNÄLLA....
    .
    .
    Min födelsedag, 10 juli. 26 år och Faderslös. Kändes fruktansvärt. Vuxen men kände mig som ett litet barn. Kommer inte ihåg vad vi gjorde. Åt kanske ute. Hade inget kalas i alla fall. Minns bara att det var fruktansvärt jobbigt. Att jag tänkte på min 25 års dag då han var med. Då han höll tal. Det var ju alldeles nyss samtidigt som det var en evighet sedan han lämnade oss. Känslostorm. Låt mig aldrig mer fylla år..någonsin.
    .
    .
    Augusti. Höll mig undan allt vad kalas och släktsammankomster innebar. Har inget minne av några i alla fall. Vet att Farfar fyllde år men tror inte jag var där. Åkte utomlands igen. 2 veckor
    .
    .
    September. Kan inte minnas något. Antagligen inga födelsedagar som jag närvarade på. Vet bara att den förbannade Farsdag kampanjen satte igång i alla affärer, på tv och i tidningar. Varje gång jag såg något som det stod Far på kändes det som ett inre organ sprack, att jag ville kräkas, att jag många gånger inte kunde hålla gråten tillbaka. Jag ville med ha en Pappa som levde. Snälla....
    .
    .
    Årsdagen, oktober. Vad skriver man. Hur beskriver man det overkliga? Går det ens? Vaknade med en klump i halsen, tryck i bröstet och illamående. Vad gör man med denna dagen? Hur klarar man den? Hur tänker man inte på samma dag ett år tidigare? Den värsta dagen i mitt liv hitintills. Hur jag än försökte hålla tankar och känslor borta så attackerade de mig. Likt 100 stridsplan som släpper sina bomber och deras enda mål är mig. De gick inte att undvika. Vet att 2 av mina vänner kom och plockade upp mig. Vi åkte till ett shoppingcenter en bit utanför där vi bor. Jag hade aldrig varit där. Där finns inga minnen. Ville absolut inte till graven, inte träffa familjen...orkade inte. Orkade inte se hur de led med. Ville bara få dagen att gå. Gick ganska bra när vi var där. Jag handlade lite, vi tog en kaffe. Sedan ville jag åka hem. I bilen kom det. Smärtan, sorgen, overklighetskänslorna, ilskan, paniken över att detta var mitt liv. Känslomässigt kan jag beskrivas som en berg- och dalbana. Helt plötsligt ville jag till graven. Vi åkte dit. Minns inget av när jag satt där. Efter det åkt vi hem till några andra vänner. Spelade kort och drack vin. Sedan var den dagen över. Tänkte bara "Gode Gud låt den aldrig komma igen".
    .
    .
    Det var första året. Jag överlevde. Vi hade alla överlevt. Det hade gått. Nu hade man ju i alla fall gjort allting en gång. En gång utan Pappa. Och så skulle livet se ut. Allting vi gjorde och kommer att göra kommer alltid att vara utan Pappa. Hur accepterar man den tanken? Tänkte det var omöjligt.
    .
    .
    Nu idag, om drygt en månad är det 4 år, så går det. Jag har ett liv. Ett nytt liv. Vi har ett nytt liv. Vi är bara fyra i familjen. Den smärtan som var så närvarande varje dag, varje steg, varje minut, varje andetag är inte här idag. Inte på samma sätt. Det gör inte lika ont. Det gör sig inte påmint lika ofta. Den kommer då och då. Men det är inte samma skrikande sorg. Den är mer stillsam om ni förstår vad jag menar. Jag gråter, talar om honom, minns och saknar. Men det är inte min vardag. Min vardag är bra. Jag har ett nytt liv. Jag levde ett liv t.o.m den 21/10-05. Samma dag började mitt nya. Första åren på mitt nya liv hade jag gärna sluppit...kan inte säga annat. Men det har format mig otroligt. Den har gjort mig till det jag är idag. Det jag hoppas, önskar och som sporrar mig är att jag hoppas att mitt lidande kan vara till hjälp för någon annan. Att min Pappas död inte skall vara HELT meningslös.
    .
    .
    Till er efterlevande som nyligen förlorat någon och ni som fortfarande kämpar dagligen med sorgen vill jag bara säga; häng i, ge inte upp för det kommer att bli bättre..det vänder.
    .
    .
    Kunde jag så kan jag garantera att ni kan.