Nollsuicid

Stöd för deprimerade, information om akuthjälp för dig som bär på självmordstankar, efterlevandestöd samt information för suicidprevention. Hur orkar man leva vidare när det är som mörkast? Var man hittar hjälp när man mår som sämst? Hur överlever man när en anhörig tagit sitt liv?

Så obekvämt

Kategori: Efterlevande










Jag är väldigt öppen. När jag samtalar med någon och min Pappa kommer på tal berättar jag alltid att han är död och att han dog i suicid. I 95 fall av 100 så blir den jag berättar det för så obekväm att den inte vet vad den ska ta sig till. Varför? Jo för att de flesta människor kan inte tala om extensiella frågor och än mindre om suicid.

Det blir så obekvämt. Inte för mig utan för den som jag talar med. De som berättar att de har en familjemedlem som dött i cancer behöver inte säga något mer. Alla vet hur och varför man dör i cancer. För cancer är en sjukdom man "får" tala om.

Jag har väldigt svårt att förstå att vi lever på 2000-talet och ännu inte kan tala om en (tyvärr) så vanliga dödsorsakerna som suicid.


Vad får ni för reaktioner när ni berättar om er förlust?


Kommentarer

  • Syster säger:

    Jag får samma reaktion som du. Jag har börjat att dra mig för att berätta för att andra inte ska tycka att det är jobbigt :(

    2009-11-16 | 07:37:44
  • marie säger:

    Jag känner samma sak, folk har svårt att prata. DE är så oroliga för hur det dom säger kommer att drabba mig. Jag själv känner att det vore bättre att dom sa något, någon tanke än att bli tysta eller hoppa till ett annat ämne. Vi som gått igenom denna händelsen behöver veta att de omkring oss bryr sig om oss. Det finns en del tankar man kan ha som andra inte riktigt förstår, och det kan leda till missförstånd. Jag känner att jag vill tala med någon i samma situation, därför kommer jag ta kontakt med SPEC.

    2009-11-17 | 09:50:39
  • Lester säger:

    Ja, det är ganska få man kan prata med. Många reagerar starkt. De kan bli dömande, tysta eller komma med floskler som är ivägen.

    Egentligen tror jag att det för det mesta är bäst att prata med människor som själva gått igenom trauman av något slag, de kan ha en annan förståelse. De kan lyssna, bemöta och orkar ha en empatiska förmåga.

    Vi behöver inse hur provocerande för andra det är vad vi går igenom. Är nu livet inte är rättvist, gott och man enligt modern kvasipsykologi inte ska ha skuldkänslor så är det vi går igenom skrämmande för de flesta. På grund av vad vi varit med om är vi tvungna att möta, genomlida och på flera plan bearbeta saker som det stora flertalet vill hålla ifrån sig.

    Vissa av ens vänner försvinner, andra kommer närmare. Och det är nog precis som det ska vara.

    Att ta kontakt med SPES är alldeles säkert värdefullt.

    2010-05-08 | 23:23:02
    Bloggadress: http://minpojketogsifranmig.blogspot.com/
Kommentera inlägget här: