Nollsuicid

Vaknade i morse av att jag andades häftigt, nästan skakade. Jag hade en dröm, jag drömde om pappa. Vi hade ett långt samtal. Vi talade om att han skulle sälja huset, mitt barndomshem. Under vårt samtal kastade jag mig i hans famn. Jag kramade honom, länge och hårt, tittade på honom och sa " Jag är så glad att jag fick behålla dig". I samma stund vaknade jag. I drömmen hade han överlevt. Jag hade kvar min far. I några millisekunder trodde jag att det var sant, att min pappa levde. Tänk på det, du som funderar på att ta ditt liv. 7 år senare finns det fortfarande en liten flicka inom mig som gråter efter sin pappa. Jag lever med en ständig saknad, även om jag tagit mig igenom sorgen. Jag vet han hade kunnat ha ett lyckligt liv, på andra sidan om depressionen. På samma sätt kommer du att få det - så lämna inte någon du älskar... Du flyttar bara smärtan vidare på någon annan.