Nollsuicid

Stöd för deprimerade, information om akuthjälp för dig som bär på självmordstankar, efterlevandestöd samt information för suicidprevention. Hur orkar man leva vidare när det är som mörkast? Var man hittar hjälp när man mår som sämst? Hur överlever man när en anhörig tagit sitt liv?

Ha den äran

Kategori: Sorgen

Idag hade du blivit 56 år.
56...det är ju ingenting.
4 födelsedagar sedan vi firade dig med paket och tårta.
Du hade haft så många år kvar.
Du hade fått se min nya lägenhet.
Du hade fått träffa min sambo.
Du hade fått barnbarn.
Du missar så mycket!
Vi saknar dig så mycket!
Du, min Pappa, är inte här att fira din födelsedag.
Ibland, sådana här dagar, är det en klen tröst att vi ses senare.
Jag är stark och tapper större delen av året...men idag gör det lite extra ont i hjärtat.

Overklighetskänslan

Kategori: Sorgen

Satt och tittade på ett foto på mamma och pappa idag.
Jag kan fortfarande inte förstå det när jag ser honom.
Han står utanför huset vi växt upp i.
Solen skiner, han ler och full av liv.
Känns så overkligt och ändå är det min verklighet?!

Ont i hjärtat

Kategori: Sorgen

I dag på jobbet kom det in en man som frågade efter sorgslips.
Han såg inte så ledsen ut.
Men bakom honom stod en kvinna.
Jag såg ett töcken av sorg kring henne.
Jag såg att hon led.
Det gjorde så ont i hjärtat på mig.
Jag led med henne och tänkte samtidigt "måtte jag aldrig uppleva det igen".
...
Det är livets gång i somliga fall...men ändå alltid så olidligt.

Julen är snart här...vare sig man vill eller inte

Kategori: Sorgen

.
.
.
.
.
Nu närmar sig julen. Jag undrar hur ni känner.
.
Jag känner mig stark årret runt nu med undantag för årsdagen och Pappas födelsedag.
Julen är faktiskt det som känns värst. Det är en sådan stark familjehögtid. Det känns väldigt jobbigt att den 24e kommer.
.
Skall jag vara helt ärlig vill jag bara att det ska vara den 1e så jag slipper jul och nyår.
.
.
.
Hur känner ni?

2005-10-21

Kategori: Sorgen





Idag är det 4 år sedan.

Älskade Pappa
Älskade make
Älskade bror
Älskade son
Älskade kusin
Älskade gudfar
Älskade kollega
Älskade vän

Älskade, älskade du.

Så många som saknar och tänker på dig!




I morgon

Kategori: Sorgen





I morgon är det 4 år sedan jag förlorade min Pappa.

Det är jobbigt. Många minnen.
Vill bara att det ska bli den 22 oktober. Irrationellet. Det är bara en dag som alla andra. Jag vet att det är det. Men det hjälper inte.

Det är jobbigt. Jag sover sämre. Känner mig nedstämd.
Tänker jättemycket på honom och det som vi gått igenom sedan den dagen.
Det är tungt.

Har planer på att åka till graven i morgon. Jag vet inte om jag orkar.
Många känslor i min kropp just nu. De är svåra att hantera.

En väldigt jobbig dag, Den 21 oktober kommer alltid vara dagen då DET hände.
Det jag önskar av hela mitt inre...av hela mitt jag...inte hade hänt....men jag kan aldrig ändra det som hänt.

Sorgen äter energi

Kategori: Sorgen








I alla sorgens faser går otroligt mycket energi åt för den sörjande.


Det tar energi;
  • att acceptera innebörden av förlusten
  • att arbeta sig igenom sorgens känslor
  • att anpassa sig till ett liv utan den döde,
  • att gå vidare med livet


Det tar så mycket energi att det är svårt att förstå att ens energi ska räcka till. Jag kände många gånger att nu dör jag själv i energibrist. Men man gör inte det. Även om det verkligen känns så.

Förvänta dig inte att du ska orka det du brukar när du sörjer, för det gör man inte. Var snäll mot dig själv och ge dig själv tid för återhämtning. Det som kan hända om du pressar dig för hårt är att du blir utbränd.


Var rädd om dig!

Sorgens fyra faser

Kategori: Sorgen

 

 

 

De olika faserna tar lång tid att ta sig egenom. Sorgen tar helt enkelt den tiden den behöver. Det kan vara viktigt för en själv att förstå vad man går igenom och lika viktigt för de i den sörjandes omgiving. Stadiernas gränser är inte tydliga utan flyter oftast in i varandra.


I början när något händer känner man ofta en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Den är särskilt stark och jobbig när det händer något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar vara någon till några dagar. Under denna fas kan man reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ändå kan tankarna rusa runt och kännas snurriga och jobbiga. Man kan också reagera med att få panik och göra saker man annars inte skulle göra, till exempel skrika eller gråta offentligt, bli förvirrad och säga eller göra saker man sedan ångrar.

Den andra fasen kallas reaktionsfasen. Den fasen kan vara allt från någon vecka upp till några månader. Då börjar chocken och känslan av overklighet att gå över och man börjar kunna ta till sig det som hänt. I detta stadium är man ofta förtvivlad och helt upptagen av sorg och saknad. Man kan också bli arg och förbannad och tycka att det som hänt är någons fel. Man kan få svårt att sova, svårt att äta, eller tröstäta. Man känner förtvivlan och gråter kanske mycket.

Den tredje fasen kallas bearbetningsfasen. Den fasen varar oftast mellan ett halvår och ett år. Då tänker man på det som hänt och försöker lära sig leva med det. Förtvivlan börjar kännas lite mindre, man kan börja se lite ljusare på tillvaron, även om man fortfarande sörjer.

Slutligen kommer den så kallade nyorienteringsfasen, då man är beredd att ta tag i livet på nytt och försöker lära sig leva med de erfarenheter som man fått. Man kanske börjar längta efter att göra saker som är roliga och intressanta igen. Man minns vad som har hänt, men gradvis har sorgen minskat.

Ibland kan stadierna vara tydliga, men ofta övergår de i varandra utan klara gränser. Ibland kan man fastna i en fas och behöva hjälp för att komma vidare. Hur lång tid det tar att gå igenom en period av kris eller sorg är olika från person till person. Det kan handla om månader upp till flera år. Hur lång tid det tar beror på vad man har för erfarenheter och förutsättningar. Det beror också på vad som hänt och hur man upplever det man råkat ut för.
Info från Umo

Begravningen

Kategori: Sorgen





När jag var på Henriks begravning nyligen gick det upp för mig att jag inte minns någonting från Pappas begravningssermoni.

Jag minns hur jag satt och tittade på kistan som stod knappt 2 meter ifrån mig och hur jag inte kunde begripa att Pappas kropp låg kall och död i den. Att jag inte kunde begripa att Pappa var instängd där i och aldrig mer kommer komma ur den. Jag minns att jag tänkte att vi hade tur att hans kropp var "hel" i kistan och att han inte delats i flera delar av kollissionen med tåget.
Surealism...

Jag minns hur jag grät så jag skakade, att jag inte kunde andas och att jag var kräkfärdig. Jag minns att smärtan i mitt bröst kändes som om den skulle bli min död.

Jag minns att jag inte ville att begravingnen skulle ta slut för jag visste att det var vårt farväl av Pappa....jag ville inte ta farväl.

Jag minns inte hur vi satt. Jag minns inte vad prästen sa eller vilka samler vi sjöng. Det enda jag minns var denna låt som jag valt som mitt sista farväl till Pappa.



Än idag är det den låt som berör mig mest.
Känslorna som kommer över mig är många och obeskrivliga.

Den representerar för mig vår kärlek och den saknad jag bär med mig för resten av mitt liv.

Barn sörjer de med

Kategori: Sorgen










Efter en förfråga om att skriva om barn och deras rekationer vid dödsfall insåg jag att jag inte vara så insatt i ämnet. Jag har dock läst om det på en blogg. En tjej som heter Alexandra skriver om då hon 8 år gammal förlorade sin Pappa i suicid. Hon berättar om sin sorg som barn och hur den är i dagsläget.

Nedanstående inlägg är från hennes sida.

Sammanfattande råd ur Små barns sorg

Öppen och ärlig kommunikation
- vänta inte med att berätta för barnet om förlusten. Ge grundlig information om vad som har hänt.
- tala om att den döde aldrig kommer tillbaka
- berätta om visning och begravning


Undvik förvirring
- använd inte ord som resa eller sömn. Ge sanningsenlig information om det som hänt.
- undvik abstrakta förklaringar
- anpassa förklaringen efter barnets ålder


Ge barnet tid att tänka igenom det som hänt
- ge barnet tid att tala om det som är svårt
- besvara barnets frågor, även när de upprepar dem
- gå igenom händelseförloppet med barnet flera gånger
- lyssna på barnets tankar och uppfattningar av det som hänt eller händer
- låt barnet rita och leka det som hänt eller händer. Det ger de möjlighet att uttrycka sina känslor på sitt eget "språk"


Gör förlusten verklig
- låt barnet se den döde efter ett dödsfall
- låt barnet delta vid begravning och minnesstund
- dölj inte dina tankar och känslor för barnet
- ha minnessaker framme, gör ett minnesalbum, se på bilder/filmer
- ta med barnet till kyrkogården
- sorg, saknad och längtan är naturliga reaktioner hos barn. Låt barnet känna att det är tillåtet att visa sådana känslor


Kontinuitet i hemmet, skolan och förskolan
- undvik att skilja barn från föräldrarna och till exempel låta dem bo hos mor- eller farföräldrar; även kortvariga separationer kan skapa ångest
- försök att hålla fast vid de vanliga rutinerna i hemmet
- acceptera att barnet kan uppleva ett ökat behov av närhet och trygghet
- låt barnet återvända till förskolan/skolan så snart som möjligt


Barns rädsla för att de själva eller föräldrarna ska dö eller försvinna dämpas genom att:
- prata med barnet om hans/hennes rädsla. Försäkra om att föräldrarna kommer att finnas där och att dödsfall eller andra förluster är mycket ovanliga


Dämpa eventuella skuldkänslor genom att:
- låta barnet formulera i ord, lek eller rita vad de tänker
- försäkra barnet om att ingenting som de har tänkt eller gjort hade något samband med det som hände.

Finns inget rätt eller fel i sorgen

Kategori: Sorgen






Ofta hör jag folk säga som befinner sig i sorg att de har skuldkänslor när de är glada. Jag kände med så när jag började kunna skratta från hjärtat igen efter Pappas död. Hur kan jag vara glad när det som hänt har hänt? Min Pappa är död och här sitter jag och är glad, tänkte jag. Men det är ok. Det är en nödvändighet för att klara sig igenom sorgen. Man måste tillåta sig att må bra och skratta i mellanåt (när man kan) för att kunna ladda batterierna. För att orka med sorgen.

Sen alla "måsten" och förväntningar på vad man ska göra på årsdagar är bara att lägga åt sidan. Du gör det som känns bra för dig. Vill du sitta vid graven hela dagen så gör du det. Vill du inte sätta din fot där så gör du inte det. Sorgen bär man med sig varje dag, hela tiden, så vad man gör just den dagen är av mindre betydelse. Jag var vid graven första och andra årsdagen, för att det kändes rätt för mig. Första årsdagen satt jag även vid rälsen där han tog sitt liv. Tredje årsdagen ville jag inte sätta min fot vare sig vid graven eller dödsplatsen och då gjorde jag inte det.

Låt ingen annan än du själv avgöra vad du vill och mår bra av. Nu när fjärde årsdagen närmar sig så kommer jag ta den som den kommer. Det jag känner känns rätt för mig gör jag då. Jag sörjer eller saknar inte min Pappa mindre för att jag inte går till hans grav. Tillåt dig att sörja på ditt sätt och utan att tänka på vad som du tror "förväntas" av dig.


Har ni känt av förväntningar på er sorg?

Den värsta sorgen

Kategori: Sorgen

.
.

"Den sorg som anses svårast är förlust av barn, oavsett ålder (Ottosson, 2007)."

 

Detta är något jag funderat på många gånger. Kan man mäta sorg? Är det värre för en person att förlora sitt barn än sitt syskon? Lider man mer om man förlorar en förälder än en vän?

 

Nej är mitt svar på den frågan.

 

Min uppfattning är att det finns inget sätt att gradera en sorg. Det som avgör hur svår sorgen blir är hur stark kärleken är till den man förlorat. Ju större kärlek desto svårare sorg. Det är inte svårare än så.

 

För att citera Jack Gladh:

 

 

"Sorgen är en frukt

av kärleken.

...

Ju större kärlek

desto större sorg

desto större smärta

desto större saknad"

 

 

Sorgens svårighetsgrad avgörs inte genom att titta på vilken tillhörighet man hade till den saknade,

utan genom hur stor kärleken är till den man förlorat

 

 

Sorgbearbetning

Kategori: Sorgen

 

 

 

 

När en person begår suicid är det ett stort trauma som påverkar de efterlevandes liv och

självuppfattning och den största frågan är varför det skett. Anhöriga till personer som begått

suicid börjar omedelbart leta efter orsaker till det inträffade. Självkänslan hos en människa

byggs upp genom ett samspel med andra människor, och när en anhörig tar sitt liv

försvinner inte bara en älskad, utan också delar av jaget (Howarth, 2006; Grollman, 2000).

 

Det oerhörda lidande som suicid medför måste bearbetas för att överhuvudtaget bli

hanterbart och för att händelsen senare ska medföra någon form av mening eller betydelse

(Beskow, Beskow-Palm & Ehnvall, 2005; Magne-Ingvar & Öjehagen, 1999a). De första

känslorna efter ett dödsfall speglas av saknad, smärta och separationsångest där den

sörjande tänker på, känner närvaron av och drömmer om den avlidne. Dessa upplevelser

och tankar är ofta mycket behagliga då den sörjande påminns om den relation de tidigare

haft. Det finns till och med de som mycket tydligt kan känna att de pratar med eller hör den

avlidne.

 

Saknaden efter den anhörige visar sig i en ovilja att bryta upp från situationer,

mönster och vanor som upplevts med den avlidne. Smärtan visas genom ilska, besvikelse

och social isolering, där ilskan inte sällan riktas mot den som dött eller mot andra anhöriga

(Ottosson, 2007). Skam och skuldkänslor är två av de vanligaste känslorna då många ångrar

att de inte funnits tillhands och erbjudit mer hjälp. Signaler som i efterhand kan tolkas som

suicidala identifieras och de anhöriga skuldbelägger och förebrår sig själva för det

inträffade. De önskar att de hade hittat den rätta lösningen och därmed förhindrat

dödsfallet. Ofta skuldbeläggs även andra i omgivningen, detta för att den anhörige ska stå

ut med sina egna anklagelser. Små händelser förstoras upp och blir själva orsaken till den

avlidnes död, trots att verkligheten egentligen varit mycket mer komplex. Även lättnad är

en vanlig upplevelse, då dödsfallet föregåtts av långa perioder med oro och rädsla

(Grollman, 2000; SPES, 2007). Dessa starka reaktioner bidrar till att den anhörige försätter

sig i en enslig situation eftersom det är få som orkar tränga igenom det skal som bildats

som ett skydd mot sorgen. Vartefter tiden passerar övergår den starka känslan av förlust till

en alltmer förlamande känsla av frånvaro och kanske ensamhet, vilket kan övergå till

depression.

 

Till slut påbörjas en bearbetning av sorgen, vilket ofta tar lång tid. Efter hastiga och

oväntade dödsfall tar sorgebearbetningen längre tid än vid förväntade och långvariga

sjukdomstillstånd, där de anhöriga haft tid att förbereda sig. Den sorg som anses svårast är

förlust av barn, oavsett ålder (Ottosson, 2007). När en person upplevt ett trauma eller en

kris, exempelvis förlust av en familjemedlem, behöver händelsen tas in, bli hanterbar för att

sedan accepteras. Händelsen behöver bearbetas, utan att förträngas. En förutsättning för att

kunna gå stark ur sorgen är att upplevelserna av krisen finns med som utgångspunkt då livet

går vidare. Oftast är stöd i sorgebearbetningen tillräckligt och ingen behandling behövs. I

de fall den sörjande har ett starkt socialt kontaktnät och en närvarande omgivning

underlättas bearbetningen av sorgen Att bearbeta sorg innebär en process där alla känslor

och funderingar får komma upp till ytan och det finns inget definitivt slut. Genom att tillåta

sig att uttrycka sina känslor, bearbetas de successivt. Ett sätt att bearbeta sorgen är att tala

om krisen eller traumat då känslorna blir mer påtagliga och insikten om vad som hänt ökar.

Det är mycket smärtsamt att försöka acceptera det definitiva slut döden innebär, men om

sorgen bearbetas på ett bra sätt kan den avlidne fortsätta finnas till i tankar och minnen hos

de anhöriga (Gyllenswärd, 2007; Ottosson, 2007).

 

Texten är från C-uppsatsen Suicid: upplevelser och erfarenheter från ett anhörigpersektiv.

Hela uppsatsen finner du här

Sorg

Kategori: Sorgen

.

.


.

.

.

"Sorg ses bäst som en icke tidsbestämd process och ett böljande flöde som går fram och tillbaka"


Någon annans ord men samma känslor

Kategori: Sorgen

.
.
.
.
Vår älskade
.
.
.
.
Läser en hel del på Syster:s och Storasystern:s bloggar och gör en tidresa bakåt. De beskriver exakt samma känslor som jag brottades med. Den ena skriver om födelsedagar och hur smärtsamma de är utan sin älskade. Den andra systern skriver om hur de nyligen tömt hennes älskade brors lägenhet och smärta kring det.
Minns hur det var för oss de fösta åren.
.
.
Första året var så hemskt att inga ord kan beskriva dess lidande. Pappa dog i oktober. Begravningen hölls 2 veckor senare.
.
.
Sedan kom farsdag i november. Vi i familjen åkte hem till Farfar och hans sambo. Vi satt där och smärtan låg i luften. Alla bara väntade på att minuterna skulle gå och dagen skulle gå till ända. Det var som tiden stod still. Smärta, sorg, saknad, oveklighetskänslor och tårar. Vi har alltid firat Pappa med både tårta och paket. Men inte längre...aldrig mer. Jag var så fruktansvärt avundsjuk på alla mina vänner som skulle hem till sin Pappa..som hade en Pappa. Varför skulle min Pappa dö så ung? Varför skulle hans liv ta slut i suicid? Varför? Varför? Varför?
Nej! Ville bara skrika. Det får inte vara så..kan inte vara så...han kan inte vara borta! Väck mig! Jag vägrar att acceptera att detta händer! Att detta är mitt liv!
.
.
Sedan kom julafton. Om jag tyckt farsdag var jobbig var det tur att jag inte då visste hur julafton skulle bli. Vi hade alltid firat hemma hos oss. Någon gång när jag var väldigt lite vet jag att vi var hos någon annan men jag kan inte minnas det. Vi var hemma hos min Morbror. Jag grät när jag gjorde i ordning mig. Ångesten satt som en klump i halsen. Illamående, kräkfärdig och till och med rädd. När vi satt runt bordet och alla försökte syntes smärtan i allas ögon. Alla försökte så att få det att "fungera" utan Pappas närvaro...men sorgen och smärtan syntes i allas ögon. Kan dagen inte bara ta slut. Jag höll mig samman...för de andras skull. På samma sätt vet jag att de höll sig samman för mig. Vi försökte vara som vanligt och dela ut julklappa. Men vem brydde sig? Ingen...hur skulle vi kunna se glädje i en materiell sak när det som hänt hade hänt. Det gick inte. Så fort jag satt mig i bilen bröt jag ihop. Det kan inte vara så här! Jag klarar det inte! Det får inte! Jag vill inte! Kan inte!
.
.
Nyår. Gott nytt?! Tänkte att det kan ju inte bli värre än förra året i alla fall. Det är omöjligt. Pappa ringde inte klockan tolv....det gör han ju alltid eller i vart fall ett sms för att det inte går att komma fram...Jag hade sett om han hade gjort det för jag hade kvar hans nr i mobilen, trots att jag visste att det inte gick till honom längre.
.
.
Första släktkalaset 14 februari. Det var på Pappas sida. Alla var där. Alla utan Pappa. Vilket tomrum. Alla kände det, alla tänkte det och alla försökte att vara glada. Vi ville vara som vanligt...men inget var som vanligt...allt var annorlunda..inget var som det skulle, brukade, borde. Åkte hem...grät.
.
.
Storebrors födelsedag, 16 februari. Minns den inte helt. Vet att han inte ville fira, ha kalas. Tror att vi gick ut och åt tillsammans...vi fyra och den femte stolen var tom. Storebror led lite "extra"...jag såg det så tydligt i hans ögon.
.
.
Försäljning av huset, april. Vill inte sälja det. Det var det sista jag hade kvar. Här har jag växt upp. Vi, familjen, alla fem. Ville köpa det själv, men ville inte bo där. Inte utan Pappa. Ville inte sälja det, ville absolut inte att någon annan familj skulle bo där. Det var vårt, Pappas. Ville att vi skulle behålla det även om det var tomt. Var helt irrationell och känslostyrd. Dagen innan vi skulle lämna huset åkte jag dit på kvällen. Själv. Ville ta farväl av mitt föräldrahem. Gick från rum till rum. Grät...ostoppbart. Pappa kom tillbaka! Jag vill inte! Detta kan inte var mitt liv nu! Jag kan inte börja om! Kan inte! Hur? Orkar inte! Tittade på alla små skavanker, jack, repor, allt. Mindes hur det uppkommit och grät.Satt på golvet mitt i det stora vardagsrummet och grät. Tårar som aldrig tycktes ta slut.
.
.
Lillebrors födelsedag, 15 maj. Han fyllde arton. Stackarn...urg vad jag led med honom. Vad vi alla led. Pappa var inte med för att se honom bli myndig. Och då levde jag i villfarelsen att han "valt" det. Hur kunde han? Hur kunde han gör så mot Lillebror? Mot oss alla? Ilska..å gråt.
.
.
Lillebrors student,  5 juni. Jag och Storebror hade kommit hem natten innan från USA. Vi åkte i väg till släktingar. Flydde, ville inte vara i vardagen. Där hade Pappa aldrig varit. Inga minnen av honom där. Det var skönt. Vi pratade om honom, grät men det var lättare att vara där. Ville inte åka hem. Ville inte åka hem till eländet, lidandet, sorgen...vill inte! Men vi var tvungna. Kunde inte lämna Mamma och Lillebror ensam en sådan dag. Vi möttes vid skolan. Mamma var rödgråten men log. Kämpade, försökte.....Alla var där. Farfar, farmor, kusiner, fastrar, kusinbarn...alla utom en. Studentens Pappa. Jag höll ihop bra. Hade nog laddat mina batterier när jag var i väg. Nu kanske det vänder tänkte jag. Men att se smärtan att i Mammas, Lillebrors eller Storebrors ögon var lika jobbig som när det tog grepp om min egen kropp. Hur skulle vi kunna bli en hel familj igen när en är borta?
.
.
Mammas födelsedag, 6 juni. Vi var ute och åt. Vi hade ätit ute så mycket sedan Pappa dog så vi hade börjat vänja oss vid att vi bara behövde fyra stolar. Vi var bara fyra. Vet att den dagen gick hyfsat bra. Vi skrattade och hade det okej. Saknad ja! Men den krampaktiga förtvivlan var inte närvarande.
.
.
Pappas födelsedag, 18 juni. Fruktansvärt. Overkligt. Smärtsamt. Sorg. Illamående. Uppgivenhet. Maktlöshet. Tårar. Ilska. Satt vid hans grav. Lämnade en blomma med ett kort till honom. Klappade stenen. Tittade på hans namn, hans födelsedag och hand dödsdag. Overklighetskänsla. Mardröm. Förtvivlan. Det kan inte vara så! Jag klarar det inte! Orkar inte! Vill inte! SNÄLLA....
.
.
Min födelsedag, 10 juli. 26 år och Faderslös. Kändes fruktansvärt. Vuxen men kände mig som ett litet barn. Kommer inte ihåg vad vi gjorde. Åt kanske ute. Hade inget kalas i alla fall. Minns bara att det var fruktansvärt jobbigt. Att jag tänkte på min 25 års dag då han var med. Då han höll tal. Det var ju alldeles nyss samtidigt som det var en evighet sedan han lämnade oss. Känslostorm. Låt mig aldrig mer fylla år..någonsin.
.
.
Augusti. Höll mig undan allt vad kalas och släktsammankomster innebar. Har inget minne av några i alla fall. Vet att Farfar fyllde år men tror inte jag var där. Åkte utomlands igen. 2 veckor
.
.
September. Kan inte minnas något. Antagligen inga födelsedagar som jag närvarade på. Vet bara att den förbannade Farsdag kampanjen satte igång i alla affärer, på tv och i tidningar. Varje gång jag såg något som det stod Far på kändes det som ett inre organ sprack, att jag ville kräkas, att jag många gånger inte kunde hålla gråten tillbaka. Jag ville med ha en Pappa som levde. Snälla....
.
.
Årsdagen, oktober. Vad skriver man. Hur beskriver man det overkliga? Går det ens? Vaknade med en klump i halsen, tryck i bröstet och illamående. Vad gör man med denna dagen? Hur klarar man den? Hur tänker man inte på samma dag ett år tidigare? Den värsta dagen i mitt liv hitintills. Hur jag än försökte hålla tankar och känslor borta så attackerade de mig. Likt 100 stridsplan som släpper sina bomber och deras enda mål är mig. De gick inte att undvika. Vet att 2 av mina vänner kom och plockade upp mig. Vi åkte till ett shoppingcenter en bit utanför där vi bor. Jag hade aldrig varit där. Där finns inga minnen. Ville absolut inte till graven, inte träffa familjen...orkade inte. Orkade inte se hur de led med. Ville bara få dagen att gå. Gick ganska bra när vi var där. Jag handlade lite, vi tog en kaffe. Sedan ville jag åka hem. I bilen kom det. Smärtan, sorgen, overklighetskänslorna, ilskan, paniken över att detta var mitt liv. Känslomässigt kan jag beskrivas som en berg- och dalbana. Helt plötsligt ville jag till graven. Vi åkte dit. Minns inget av när jag satt där. Efter det åkt vi hem till några andra vänner. Spelade kort och drack vin. Sedan var den dagen över. Tänkte bara "Gode Gud låt den aldrig komma igen".
.
.
Det var första året. Jag överlevde. Vi hade alla överlevt. Det hade gått. Nu hade man ju i alla fall gjort allting en gång. En gång utan Pappa. Och så skulle livet se ut. Allting vi gjorde och kommer att göra kommer alltid att vara utan Pappa. Hur accepterar man den tanken? Tänkte det var omöjligt.
.
.
Nu idag, om drygt en månad är det 4 år, så går det. Jag har ett liv. Ett nytt liv. Vi har ett nytt liv. Vi är bara fyra i familjen. Den smärtan som var så närvarande varje dag, varje steg, varje minut, varje andetag är inte här idag. Inte på samma sätt. Det gör inte lika ont. Det gör sig inte påmint lika ofta. Den kommer då och då. Men det är inte samma skrikande sorg. Den är mer stillsam om ni förstår vad jag menar. Jag gråter, talar om honom, minns och saknar. Men det är inte min vardag. Min vardag är bra. Jag har ett nytt liv. Jag levde ett liv t.o.m den 21/10-05. Samma dag började mitt nya. Första åren på mitt nya liv hade jag gärna sluppit...kan inte säga annat. Men det har format mig otroligt. Den har gjort mig till det jag är idag. Det jag hoppas, önskar och som sporrar mig är att jag hoppas att mitt lidande kan vara till hjälp för någon annan. Att min Pappas död inte skall vara HELT meningslös.
.
.
Till er efterlevande som nyligen förlorat någon och ni som fortfarande kämpar dagligen med sorgen vill jag bara säga; häng i, ge inte upp för det kommer att bli bättre..det vänder.
.
.
Kunde jag så kan jag garantera att ni kan.

Kommer alltid minnas dig

Kategori: Sorgen








"Pappa tog sitt liv. Om att gå vidare...."

Kategori: Sorgen




 

 

 

BOKEN "Pappa tog sitt liv. Om att gå vidare när det ofattbara händer" (Santérus förlag) är skriven av Sanna Hagman. I boken berättar personer med olika erfarenheter av sin fars självmord. Men det finns också mycket i berättelserna som är gemensamt, säger Sanna till DN i en intervjuv, och det är sådant hon också själv känner igen.

- Saknaden förstås, men också känslan av svek - hur kunde han lämna mig? - och det ständiga ifrågasättandet. Själv tänkte jag bara "varför? varför?" i ett års tid. Behovet av att försvara sin pappa mot en oförstående omgivning finns också hos många. Och skuldkänslorna går igen, man funderar på varför man inte förstod tidigare, på vad man sett och inte sett, på vad man gjort och inte gjort. När man så småningom kan börja känna glädje igen, kan man också känna skuld - får man vara glad?

ÄVEN BRISTEN på stöd till de efterlevande från samhället är något som både Sanna själv och de intervjuade upplevt, berättar hon.

- När någon tar sitt liv drabbas många personer hårt, i genomsnitt fem. Men det finns inget skyddsnät för de efterlevande. Jag blev inte erbjuden någon hjälp, inte mina syskon heller. Det borde finnas någon form av "krispaket" som kunde användas av skolor, arbetsgivare, kommuner, landsting och så vidare.

NÄR MAN SÖRJER en närstående som dött genom självmord kan man dessutom tvingas in i en försvarsposition. Andra kan vara kritiska och fördömande mot den som tagit livet av sig och lämnat sina anhöriga. Det kan kännas väldigt sårande, säger Sanna.

- Man får ett behov av att försvara både handlingen och personen. Många ser självmord som en feg och egoistisk handling, det känns så fel. Min pappa var inte feg! Men han var djupt deprimerad, utan att vi i omgivningen förstod hur djupt.

NÄR EN NÄRSTÅENDE dör genom självmord blir det många gå ger extra tungt för de efterlevande. Till smärtan, sorgen och saknaden kommer alla förtvivlade frågor om "varför?". Skuldkänslor är vanliga efter dödsfall över huvud taget, när det handlar om självmord blir de ofta starkare. "Varför förstod jag inte?" och "vad kunde jag ha gjort?".

Att självmord dessutom är laddat och svårt att prata om gör situationen särskilt tung för den som blir kvar. Den som mist en anhörig upplever ofta att människor i omgivningen drar sig undan. När den anhörige tagit sitt eget liv kan det bli ännu tydligare

 

Boken finns att beställa på Adlibris och kostar 147 kr 

klicka här:  www.adlibris.com/se/ product.aspx?isbn=9189449991






Vägen tillbaka

Kategori: Sorgen








Har fått frågan hur jag klarade det. Hur jag klarade av att hitta tillbaka till livet efter att Pappa tog sitt. 
Tänker tillbaka. Hur har jag gjort?

Första tiden var bara ett fullständigt kaos. Jag sov inte, åt inte utan bara grät och tänkte. Jag tänkte på vad jag kanske kunde gjort annorlunda, hur Pappa verkligen hade mått, vad som gått i genom hans huvud, om och hur vi skulle klara oss. 

Det var ett känslomässigt kaos. Jag ville ställa mig utanför min kropp. Jag ville inte behöva ha de känslorna jag hade. Jag ville inte att detta skulle vara mitt liv, min verklighet. Allt kändes som en mardröm. Jag ville bara vakna. Detta kunde inte ha hänt. Det var för surrealistiskt för att vara sant. Det kändes som jag inte skulle överleva.

Jag sysselsatte mig med praktiska ting. Vi i familjen tömde huset, rensade ut hans saker, sålde huset, fixade med begravning osv. 

Jag var sjukskriven i 5 månader. Jag studerade heltid på juristprogrammet samtidigt som jag arbetade extra i en klädbutik. Efter de 5 månaderna började jag jobba lite. Jag var fortfarande sjukskriven från mina studier. Jag behövde göra något som fick mig att tänka på annat. Det var jättejobbigt att komma igång igen. Jag fick gråtattacker när som. De kom helt utan förvarning. Jag minns hur jag fick gå ut på baklagret och gråta ett par gånger varje gång jag var på jobbet. 

11 månader efter Pappas död började jag studera igen. Idag vet jag att det var för tidigt för mig. Jag var inte redo. Sorgen tog fortfarande min energi. Min utbildning krävde mycket och känslorna trycktes åt sidan. Jag tänkte väl att ju snabbare jag kommer tillbaka till min vardag desto snabbare kommer jag att må bättre. Men som alla vet kommer obearbetade känslor alltid ifatt...vare sig man vill eller inte. 

Drygt 1,5 år efter Pappas död kom allt ikapp mig. Jag gick "in i väggen".  Utmattningsdepression och början till magsår. Jag hade fruktansvärda magkramper och var sängliggande mer eller mindre i 3 månader. Jag började gå hos en psykolog igen och började kämpa mig tillbaka...sakta men säkert. Och då för första gången förstod jag att Pappa inte valt att lämna oss utan att han inte såg någon annan utväg. När jag själv mådde som sämst kunde jag släppa min ilska som jag hade inför det han gjort. Jag förstod att det inte var något han "valt". Han orkade helt enkelt inte lida längre och såg, FELAKTIGT, ingen annan utväg. 

Trots att jag befann mig i det största mörker jag gjort i mitt liv, som jag hoppas jag aldrig behöver uppleva igen, så började jag kämpa. Många gånger trodde jag att det aldrig skulle bli bättre. Att det krävdes för att må "bra" igen att jag aldrig upplevt det som hänt mig. Jag var väldigt uppgiven många gånger. Jag tvivlade på att det skulle gå. Jag var orkeslös och livsled. Men det fanns inget annat alternativ än att gå framåt. 

Idag är det snart 4 år sedan Pappa tog sitt liv. Jag har avslutat min examen. Jag arbetar heltid. Familjen har hittat tillbaka till en vardag. En ny vardag, en vardag utan Pappa. 

Sorgen finns här än idag men den är hanterbar. Jag tänker på honom, jag saknar honom, jag gråter över honom men jag klarar av det. Jag har accepterat att jag aldrig kommer kunna ändra på det som hänt. Jag kommer aldrig mer ha Pappa närvarande i min vardag. Det smärtar men jag har accepterat att det är mitt liv. Detta har hänt mig hur gärna jag vill att det inte är så. Jag har lärt mig att leva med det för att jag måste. Han kommer inte komma tillbaka.  

Jag fokuserar på det jag har. På min fantastiska Mamma, mina underbara bröder, alla mina vänner som brytt sig och alltid ställt upp. Jag fokuserar på glädjeämnena i livet. Jag låter sorgen komma men jag låter den inte äga mig. 

Så har min resa sett ut tills idag. Idag är ljuset starkare än mörkret. Jag kommer alltid bära med mig det som hänt, sakna min Pappa och önska att han vore med oss frisk och välmående men jag har accepterat att det är så här mitt liv är nu. 


Sorgen..ett återsken av kärleken

Kategori: Sorgen





Sorgen, av Jack Gladh


Sorgen är en frukt
av kärleken.
Att bära sorgen
är att bära smärtan
och ... saknaden.

Ju större kärlek
desto större sorg
desto större smärta
desto större saknad.

Sorgen är kärlekens seger
över likgiltigheten

Därför är sorgen
inte ett mörker
utan endast ett återsken
av ljuset
precis som vår måne
speglar solens strålar.

Det finns ingen kärlek
utan sorg.

Sorgen
är inte mörker.

Oberördhet
är mörker.




Våran Henrik

Kategori: Sorgen






Så fruktansvärt sorgligt att du inte är med oss mer. 

Vi har tagit farväl av dig idag men bär med dig och det vi delat med dig i våra hjärtan.

Din syster läste en så vacker dikt. Den beskrev hur sorgen gick hand i hand med den kärlek hon känt till dig. Ju större kärlek desto svårare sorg vid förlust. Hon älskade dig så.

Din fru var förkrossad. Hon hade räknat med en framtid med dig. 

Din dotter var för ung för att förstå. Hon bara log. Jag såg dig i henne. Hon är så lik dig. Hon är jättevacker. 

Din Pappa var där och fortfarande väldigt chockad. Han visste inte hur han skulle klara av sorgen efter sättet du dog på.

Dina arbetskamrater var där...jobbet kommer aldrig bli sig likt.

Dina vänner var där. De som valt att vara din vän för att just du är du. För att du alltid fanns där. För att du alltid ställde upp.

Vi kommer alla sakna ditt skratt, dina skämt och hur du alltid lyfte stämningen när du var med. 
Du lämnar ett stort tomrum...du har lämnat oss i stor sorg och saknad!
Sorgen var så stor idag... för att du är så älskad.

Vet att du vilar i frid!