Ha den äran
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen
De olika faserna tar lång tid att ta sig egenom. Sorgen tar helt enkelt den tiden den behöver. Det kan vara viktigt för en själv att förstå vad man går igenom och lika viktigt för de i den sörjandes omgiving. Stadiernas gränser är inte tydliga utan flyter oftast in i varandra.
Den andra fasen kallas reaktionsfasen. Den fasen kan vara allt från någon vecka upp till några månader. Då börjar chocken och känslan av overklighet att gå över och man börjar kunna ta till sig det som hänt. I detta stadium är man ofta förtvivlad och helt upptagen av sorg och saknad. Man kan också bli arg och förbannad och tycka att det som hänt är någons fel. Man kan få svårt att sova, svårt att äta, eller tröstäta. Man känner förtvivlan och gråter kanske mycket.
Den tredje fasen kallas bearbetningsfasen. Den fasen varar oftast mellan ett halvår och ett år. Då tänker man på det som hänt och försöker lära sig leva med det. Förtvivlan börjar kännas lite mindre, man kan börja se lite ljusare på tillvaron, även om man fortfarande sörjer.
Slutligen kommer den så kallade nyorienteringsfasen, då man är beredd att ta tag i livet på nytt och försöker lära sig leva med de erfarenheter som man fått. Man kanske börjar längta efter att göra saker som är roliga och intressanta igen. Man minns vad som har hänt, men gradvis har sorgen minskat.
Ibland kan stadierna vara tydliga, men ofta övergår de i varandra utan klara gränser. Ibland kan man fastna i en fas och behöva hjälp för att komma vidare. Hur lång tid det tar att gå igenom en period av kris eller sorg är olika från person till person. Det kan handla om månader upp till flera år. Hur lång tid det tar beror på vad man har för erfarenheter och förutsättningar. Det beror också på vad som hänt och hur man upplever det man råkat ut för.
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen
"Den sorg som anses svårast är förlust av barn, oavsett ålder (Ottosson, 2007)."
Detta är något jag funderat på många gånger. Kan man mäta sorg? Är det värre för en person att förlora sitt barn än sitt syskon? Lider man mer om man förlorar en förälder än en vän?
Nej är mitt svar på den frågan.
Min uppfattning är att det finns inget sätt att gradera en sorg. Det som avgör hur svår sorgen blir är hur stark kärleken är till den man förlorat. Ju större kärlek desto svårare sorg. Det är inte svårare än så.
För att citera Jack Gladh:
"Sorgen är en frukt
av kärleken.
...
Ju större kärlek
desto större sorg
desto större smärta
desto större saknad"
Sorgens svårighetsgrad avgörs inte genom att titta på vilken tillhörighet man hade till den saknade,
utan genom hur stor kärleken är till den man förlorat
Kategori: Sorgen
När en person begår suicid är det ett stort trauma som påverkar de efterlevandes liv och
självuppfattning och den största frågan är varför det skett. Anhöriga till personer som begått
suicid börjar omedelbart leta efter orsaker till det inträffade. Självkänslan hos en människa
byggs upp genom ett samspel med andra människor, och när en anhörig tar sitt liv
försvinner inte bara en älskad, utan också delar av jaget (Howarth, 2006; Grollman, 2000).
Det oerhörda lidande som suicid medför måste bearbetas för att överhuvudtaget bli
hanterbart och för att händelsen senare ska medföra någon form av mening eller betydelse
(Beskow, Beskow-Palm & Ehnvall, 2005; Magne-Ingvar & Öjehagen, 1999a). De första
känslorna efter ett dödsfall speglas av saknad, smärta och separationsångest där den
sörjande tänker på, känner närvaron av och drömmer om den avlidne. Dessa upplevelser
och tankar är ofta mycket behagliga då den sörjande påminns om den relation de tidigare
haft. Det finns till och med de som mycket tydligt kan känna att de pratar med eller hör den
avlidne.
Saknaden efter den anhörige visar sig i en ovilja att bryta upp från situationer,
mönster och vanor som upplevts med den avlidne. Smärtan visas genom ilska, besvikelse
och social isolering, där ilskan inte sällan riktas mot den som dött eller mot andra anhöriga
(Ottosson, 2007). Skam och skuldkänslor är två av de vanligaste känslorna då många ångrar
att de inte funnits tillhands och erbjudit mer hjälp. Signaler som i efterhand kan tolkas som
suicidala identifieras och de anhöriga skuldbelägger och förebrår sig själva för det
inträffade. De önskar att de hade hittat den rätta lösningen och därmed förhindrat
dödsfallet. Ofta skuldbeläggs även andra i omgivningen, detta för att den anhörige ska stå
ut med sina egna anklagelser. Små händelser förstoras upp och blir själva orsaken till den
avlidnes död, trots att verkligheten egentligen varit mycket mer komplex. Även lättnad är
en vanlig upplevelse, då dödsfallet föregåtts av långa perioder med oro och rädsla
(Grollman, 2000; SPES, 2007). Dessa starka reaktioner bidrar till att den anhörige försätter
sig i en enslig situation eftersom det är få som orkar tränga igenom det skal som bildats
som ett skydd mot sorgen. Vartefter tiden passerar övergår den starka känslan av förlust till
en alltmer förlamande känsla av frånvaro och kanske ensamhet, vilket kan övergå till
depression.
Till slut påbörjas en bearbetning av sorgen, vilket ofta tar lång tid. Efter hastiga och
oväntade dödsfall tar sorgebearbetningen längre tid än vid förväntade och långvariga
sjukdomstillstånd, där de anhöriga haft tid att förbereda sig. Den sorg som anses svårast är
förlust av barn, oavsett ålder (Ottosson, 2007). När en person upplevt ett trauma eller en
kris, exempelvis förlust av en familjemedlem, behöver händelsen tas in, bli hanterbar för att
sedan accepteras. Händelsen behöver bearbetas, utan att förträngas. En förutsättning för att
kunna gå stark ur sorgen är att upplevelserna av krisen finns med som utgångspunkt då livet
går vidare. Oftast är stöd i sorgebearbetningen tillräckligt och ingen behandling behövs. I
de fall den sörjande har ett starkt socialt kontaktnät och en närvarande omgivning
underlättas bearbetningen av sorgen Att bearbeta sorg innebär en process där alla känslor
och funderingar får komma upp till ytan och det finns inget definitivt slut. Genom att tillåta
sig att uttrycka sina känslor, bearbetas de successivt. Ett sätt att bearbeta sorgen är att tala
om krisen eller traumat då känslorna blir mer påtagliga och insikten om vad som hänt ökar.
Det är mycket smärtsamt att försöka acceptera det definitiva slut döden innebär, men om
sorgen bearbetas på ett bra sätt kan den avlidne fortsätta finnas till i tankar och minnen hos
de anhöriga (Gyllenswärd, 2007; Ottosson, 2007).
Texten är från C-uppsatsen Suicid: upplevelser och erfarenheter från ett anhörigpersektiv.
Hela uppsatsen finner du här
Kategori: Sorgen
.
.
.
.
.
"Sorg ses bäst som en icke tidsbestämd process och ett böljande flöde som går fram och tillbaka"
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen
BOKEN "Pappa tog sitt liv. Om att gå vidare när det ofattbara händer" (Santérus förlag) är skriven av Sanna Hagman. I boken berättar personer med olika erfarenheter av sin fars självmord. Men det finns också mycket i berättelserna som är gemensamt, säger Sanna till DN i en intervjuv, och det är sådant hon också själv känner igen.
- Saknaden förstås, men också känslan av svek - hur kunde han lämna mig? - och det ständiga ifrågasättandet. Själv tänkte jag bara "varför? varför?" i ett års tid. Behovet av att försvara sin pappa mot en oförstående omgivning finns också hos många. Och skuldkänslorna går igen, man funderar på varför man inte förstod tidigare, på vad man sett och inte sett, på vad man gjort och inte gjort. När man så småningom kan börja känna glädje igen, kan man också känna skuld - får man vara glad?
ÄVEN BRISTEN på stöd till de efterlevande från samhället är något som både Sanna själv och de intervjuade upplevt, berättar hon.
- När någon tar sitt liv drabbas många personer hårt, i genomsnitt fem. Men det finns inget skyddsnät för de efterlevande. Jag blev inte erbjuden någon hjälp, inte mina syskon heller. Det borde finnas någon form av "krispaket" som kunde användas av skolor, arbetsgivare, kommuner, landsting och så vidare.
NÄR MAN SÖRJER en närstående som dött genom självmord kan man dessutom tvingas in i en försvarsposition. Andra kan vara kritiska och fördömande mot den som tagit livet av sig och lämnat sina anhöriga. Det kan kännas väldigt sårande, säger Sanna.
- Man får ett behov av att försvara både handlingen och personen. Många ser självmord som en feg och egoistisk handling, det känns så fel. Min pappa var inte feg! Men han var djupt deprimerad, utan att vi i omgivningen förstod hur djupt.
NÄR EN NÄRSTÅENDE dör genom självmord blir det många gå ger extra tungt för de efterlevande. Till smärtan, sorgen och saknaden kommer alla förtvivlade frågor om "varför?". Skuldkänslor är vanliga efter dödsfall över huvud taget, när det handlar om självmord blir de ofta starkare. "Varför förstod jag inte?" och "vad kunde jag ha gjort?".
Att självmord dessutom är laddat och svårt att prata om gör situationen särskilt tung för den som blir kvar. Den som mist en anhörig upplever ofta att människor i omgivningen drar sig undan. När den anhörige tagit sitt eget liv kan det bli ännu tydligare
Boken finns att beställa på Adlibris och kostar 147 kr
klicka här: www.adlibris.com/se/ product.aspx?isbn=9189449991
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen
Kategori: Sorgen