Begravningen
Kategori: Sorgen
När jag var på Henriks begravning nyligen gick det upp för mig att jag inte minns någonting från Pappas begravningssermoni.
Jag minns hur jag satt och tittade på kistan som stod knappt 2 meter ifrån mig och hur jag inte kunde begripa att Pappas kropp låg kall och död i den. Att jag inte kunde begripa att Pappa var instängd där i och aldrig mer kommer komma ur den. Jag minns att jag tänkte att vi hade tur att hans kropp var "hel" i kistan och att han inte delats i flera delar av kollissionen med tåget.
Surealism...
Jag minns hur jag grät så jag skakade, att jag inte kunde andas och att jag var kräkfärdig. Jag minns att smärtan i mitt bröst kändes som om den skulle bli min död.
Jag minns att jag inte ville att begravingnen skulle ta slut för jag visste att det var vårt farväl av Pappa....jag ville inte ta farväl.
Jag minns inte hur vi satt. Jag minns inte vad prästen sa eller vilka samler vi sjöng. Det enda jag minns var denna låt som jag valt som mitt sista farväl till Pappa.
Än idag är det den låt som berör mig mest.
Känslorna som kommer över mig är många och obeskrivliga.
Den representerar för mig vår kärlek och den saknad jag bär med mig för resten av mitt liv.
