Nollsuicid

Läste systers blogg. Hon skriver om det som gör så ont; att se andra ha det vi förlorat.

Jag har varit så ledsen så många gånger. När jag såg andra tjejer med sin pappa på stan, i en bil, fikandes, lunchandes, kramandes...vad det än kunde vara som jag önskade att jag kunde göra med min Pappa.

Jag är ledsen för att mina barn aldrig kommer ha en Morfar, att Pappa inte fick se mig ta examen, att han inte kommer att närvara på mitt bröllop....osv osv. Så mycket han kommer att missa...som han inte hade behövt.

Jag var inte förmögen att acceptera att det var så innan. Jag vägrade. Jag vägrade att mitt liv skulle vara så här...ingen har frågat mig om detta. Ville skrika. VÄGRAR!

Desto mer tid det har gått ju lättare har det blivit. Nu när jag har insett att jag inte har något annat val än att acceptera att detta är mitt liv mår jag så mycket bättre. Det har fått växa fram. Det har varit jobbigt och allt annat än självklart.

Så här är det; jag är faderslös, vare sig jag vill eller inte men jag klarar mig ändå...för jag måste!