Nollsuicid

De som blir lämnade efter står i en kaos av känslor. Frågor som varför? Kunde jag göra något mer? Borde jag upptäckt? osv. 

Det är en känslostorm som inte går att föreställa sig när man inte själv befunnit sig i den. 

Trots att min rationella sida inom mig sa att jag inte kan bära ansvar för en annan persons liv så tog så ofta känslorna övertaget. Jag analyserade allt min Pappa sagt och gjort från dagen han tog sitt liv och bakåt. Detta är en naturlig del i processen för någon som lämnats kvar. Det viktiga att minnas är att DU inte kan bära ansvaret för att en person tar sitt liv. 

Jag har fått inse och acceptera att jag inte kunde rädda honom. Jag talade med honom 1,5 h innan han ställde sig framför x2000. Han var hur "normal" som helst. Han frågade mig om hur det gick med plugget och vi bestämde att vi skulle ta en promenad dagen efter. Han hade nyss kommit hem från jobbet. Inget var annorlunda än någon annan dag....inte för oss i omgivningen i alla fall. Ändå kom skuldkänslorna som ett brev på posten. Borde jag fattat?

När känslorna inte längre styrde helt utan förnuftet kunde göra sig hört förstod jag att ingen annan levande människa kan bära skuld för att någon tar sitt liv. Idag är det självklart för mig. Men idag är det snart 4 år sedan och jag ser det ur ett annat perspektiv. 

Oavsett om du vetat om att någon var självmordsbenägen eller inte så kan du inte vid ett fullbordat självmord ta på dig skulden för att en annan person tar sitt liv.

Vad jag vill säga till dig som står närmare förlusten i tiden eller känslomässigt är att tankar kring skuld kommer vanligtvis i samband med att någon tagit sitt liv trots att de inte något sätt är berättigade.  

När man söker på olika hemsidor på ämnet skuldkänslor i samband med suicid är det svårt att finna information kring skuldkänslorna och hur man hanterar dessa. Därför kände jag att det vara av vikt att jag skrev om ämnet. 

Kommentera gärna om dina egna tankar eller erfarenheter.