Nollsuicid

När någon tar sitt liv i förhoppning att fly sin smärta och ångest är det enda som sker att dessa känslor flyttas över på de efterlevnade.

De männsikor som blir kvar bär på smärtan istället.

Fy vad arg vad jag var på Pappa för att han lämnat mig med alla de känslor som jag stod med efter hans död. Så självisk han varit var det enda jag jag kunde tänka. Tänte han inte på oss när han lämnade oss och vilken smärta han skulle orsaka oss?

I dag har jag insett att han inte hade en tanke på oss på grund av att det enda som fyllde hans dag var smärta och det enda han kunde tänka på var hur han kunde fly den. Dagen han tog sitt liv präglades av tankar av att bli fri ångesten. Han "valde" inte att lämna oss utan såg det som sin enda möjlighet att bli av smärtan...vilket vi inser var helt fel men han inte förmådde att se i sitt tillsånd.

Det är vanligt att de som väljer att ta sitt liv har en föreställning om att världen skulle vara bättre utan dem. Att ingen kommer sakna dem. Pappa utalade dessa orden. Jag förklarade för honom att han hade 3 barn som inte skulle klara sig utan honom. Att jag kommer skaffa barn som behöver en Morfar...vilket inte hjälpte......

Han valde en permanent lösning på ett tillfälligt problem.............