Nollsuicid

Idag träffade jag en vän som jag talat mycket med om suicid, depressioner och sorg. Vi är båda väldigt engagerade när det gäller att stötta andra mäniskor i sorg och som mår dåligt. Hon har ingen egen erfarenhet kring suicid men har stått nära mig och har lyssnat mycket på vad jag haft att berätta. Vi tycker båda att mycket är fel inom primärvården, psykvården och i samhället i stort när det gäller hanteringen och bemötandet av människor som mår dåligt.

Hon har uppmärksammat en person i sin omgivning som mått väldigt dåligt. Hon såg det ingen annan såg. Eller som andra såg och ingen vågade ta i. Hon lyssnade och vågade möta personen som mådde dåligt. Hon frågade henne sedan om hon försökt ta sitt liv, vilket hon misstänkte. Hon fick ett ja till svar. Ett svar som hon fick för att hon vågade tala om det som så många är rädda för.

Min vän körde henne till psykakuten. Idag mår personen bättre. Därmed inte sagt att hennes resa är över. Men min vän har förmodligen räddat hennes liv. För att hon såg en medmänniska, för att hon vågade närma sig henne och för att hon vågade ställa de frågor som så många är så rädda för.

Det gjorde mig glad.
Min erfarenhet som efterlevande gör skilland för andra idag.
Är så tacksam att det finns sådana som min vänninna. En person som vågar närma sig det som så många är rädda för. Ett agerande som räddar liv.