Nollsuicid

Det första jag kan säga är att det finns inget att säga förutom att det är fruktansvärt. Det finns inga tröstande ord.

Det som tröstade mig var alla som brydde sig. Alla som visade att de fanns för oss i familjen. Många sa bara "jag vet inte vad jag ska säga" och det var gott nog; för det hörs när någon bryr sig. För vad säger man? Jag svarade alltid "jag förstår det...för jag vet inte själv vad jag ska säga"

Det som fick mig att orka var alla de som visade att de brydde sig, att vi inte var ensamma. Ta inte för givet att det redan är många som hjälper utan ta reda på om det är något just du kan göra. Det kan vara allt från vardagsrutiner till att bara lyssna.

Det går att visa att man bryr sig utan att vara påträngande. Det är en balansgång men när man gör något av medkänsla och är lyhörd kan det sällan bli fel.

Behovet av att ha människor omkring sig försvinner inte så fort begravningen är över. Det praktiska må vara över men sorgeprocessen har just börjat. Låt det ta den tiden det tar.

Säg aldrig saker som att "du borde ha kommit över det nu" eller "du borde ha gått vidare vid det här laget". Det tar den tid det tar och sådan uttalanden gör inget annat än att skadar. Man kommer inte över det. Man lär sig leva med det och det är en väldig skillnad.

Vad säger ni som också är efterlevande?