***
"Var alltid uppmärksam på om någon inte längre är
sig lik eller får dig att känna dig orolig. Om personen
är lynnig, ledsen och tilllbakadragen, talar om hopp-
löshetskänslor, känner sig hjälplös och värdelös, inte
längre bryr sig lika mycket om sitt utseende, uttrycker
tankar om döden genom teckningar, berättelser,
sånger och tar avsked av folk i sin omgivning och/
eller ger bort ägodelar. En del ägnar sig åt riskfyllt
och självdestrutivt beteende.
Ibland kan en självmordsnära person upplevas som
ovanligt lugn av sin omgivning. Var uppmärksam på
detta då det kan tyda på ett tyst beslut att fullfölja sin
självmordsplan."
***
Dagen då jag fick reda på att min Pappa var självmordsbenägen var dagen då han delade ut pengar till mig och mina syskon. Jag förstod att något inte stod rätt till. Jag frågade min mamma och hon förklarade för mig att Pappa var självmordsbenägen. "Självmordsbenägen" jag smakade på ordet. Min far? Framgångsrik, villaägare, familjefar, social, sportig, omtyckt, hjälpsam, enveten, målmedveten, skämtsam, viljestark, obotlig optimist OCH självmordsbenägen?! Jag fick inte ihop det. Av alla tänkbara människor så var han den sista. Mannen som alltid sa att det inte finns problem utan bara lösningar. Mannen som alltid såg möjligheter och inte hinder. Mannen som alltid fick alla att skratta ville ta sitt liv. Men om jag idag tänker på hans beteende den sista tiden så var det så uppenbart att det inte stod rätt till.
Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag föstått hur långt han kommit i sin process när han stoppade tusenlapparna i min hand. Detta var ett tydligt tecken på att han inte hade planer på att vara kvar på denna jord särskilt länge till. Men jag förstod ingenting.
Var uppmärksam på förändringar i beteendet hos den du misstänker vara suicidnära. Fråga! Fråga rakt ut. Det är svårt och obekvämt men LIVSNÖDVÄNDIGT! Detta är det enda sättet att få den suicidnära att sätta ord på vad han/hon känner och söka den hjälp som han/hon faktiskt behöver.
Detta gjorde jag. Jag frågade. Inte där och då. Men en solig dag när vi satt i trädgården och drack kaffe. Han sa då att han velat ta sitt liv den där dagen. Att han varit nere vid rälsen, väntat på X2000, tittat på tidtabellen, suttit med pengarna på fickan, skrivit ett brev att de var till tågföraren....men åkt därifrån. Dessa pengar gav han till sina barn istället, samma kväll, och jag förstod inte hur allvarligt det var.
Där och då, i trädgården 2 månader efter pengakvällen, gjorde jag mitt andra oventande misstag. När jag satt där med min far och han berättade för mig att hans avsikt varit att möta tåget med sin kropp, stående på rälsen, den där kvällen i februari, fick han mig att lova att jag inte skulle berätta det han sagt för någon. Jag skull bära denna hemlighet. Han fick mig att lova honom detta. Jag trodde det var viktigt att jag var lojal. Jag visste inte hur fel jag hade....
Gör inte en överenskommelse med den självmordsbenägne om att dennes självmordstankar skall vara hemliga. Du kommer att behöva hjälp av andra för att uppmuntra och hjälpa personen och inte minst behöver personen få profissionell hjälp. Be personen berätta. Lyssna, utan att vara dömande. Problem känns mer hanterbara när man satt ord på dem.
Hade jag kunnat göra om det idag hade jag sagt allt, precis som det var, den där kvällen jag ringde till hans syster. Jag ringde henne för att jag förstod att Pappa behövde hjälp men att min hjälp inte skulle vara tillräcklig. Jag sa inte vad han sagt till mig, att han velat ta sitt liv. Pappa fick mig att lova att jag inte skulle säga något till någon. Jag fick inte. Jag lovade. Så till hans syster sa jag att jag trodde Pappa hade det tufft och att han behövde hennes stöd. Hade jag fått göra om det idag hade jag aldrig lovat Pappa att hålla det hemligt. Jag hade sagt att det han upplever inte var något att skämmas för, att vi behöver prata om det med dem som älskar honom så att vi skall kunna hjälpa honom ur det. Till hans syster hade jag istället sagt: "Jag tror att pappa funderar på att ta sitt liv. Alla vi som älskar honom måste samordna oss för att hjälpa honom. Vi måste finnas för honom, stötta, hjälpa och få honom att söka profissionell hjälp".
Så här i efterhand förstår jag att jag gjorde det mesta fel. Idag, med den kunskap jag har, hade jag gjort helt annorlunda. Kanske hade det räddat hans liv om jag läst en blogg som denna. Om jag hade vetat något om suicid, hade haft en aning om vart jag skull ha vänt mig eller vad jag borde ha gjort så hade Pappa kanske levt idag. Kanske, kanske inte. Jag kan aldrig göra något annorlunda men jag hoppas att någon av alla de som hittar hit varje dag kan hitta just den informationen jag saknade.
När ni läst detta kanske ni tror att jag känner skuld. Det gör jag inte. Jag engagerade var enda fiber i min kropp för att rädda min far. Allt jag gjorde gjorde jag av kärlek, med förhoppningen om att jag skulle få honom att vilja leva. Varje telefonsamtal, varje spontanbesök, varje lösningsförslag, varje kram, varje tår jag torkade....allt gjorde jag av kärlek, utifrån den kunskap jag hade då...och viktigast av allt...jag gjorde det för att jag ville att han skulle LEVA. Så nej jag känner ingen skuld. Men jag vill dela med mig av min historia med förhoppningen om att någon som befinner sig i samma situation just nu, agerar annorlunda och kanske kan få behålla sin älskade.
Kärlek till er!