Nollsuicid

Det fick mig att tänka på när jag satt på tåget hem från skolan efter att jag fått samtalet om att Pappa dött.

Det var en kvinna...EN av ett helt tåg som reagerade på att jag grät så jag inte kunde andas. Jag befann mig i en sådan chock att hela kroppen skakade.

.

Även om hon inte kunde göra något för mig så räckte det väl att hon frågade om jag behövde något, om hon kunde göra något, om jag ville ha lite vatten...det var inte det hon sa som betydde så mycket..utan det jag såg i hennes ögon...Medkänsla!

.

Alla andra människor blev helt stela. "Hjälp en människa som gråter. Bara jag tittar ut genom fönstret så händer det inte."

.

För mig är det helt verklighetsfrämmande att inte reagera när en person är ledsen. Vad är det som är så skrämmande med en ledsen människa? Det är en av det mest naturliga reaktionerna vi har. Men det ska inte synas, inte visas. Utåt sett ska vi upprätthålla en fasad om att leva i ständig lycka...trots att det inte finns en enda människa som gör det....ter sig väldigt märkligt för mig.

.

Gråter gör vi från sekunden vi föds. Det är det första vi gör i livet tillsammans utöver att andas. Att vi andas behöver vi inte smyga med. Det är ok att göra öppet. Varför är det då så skrämmande med en människa som gråter?

.
Vet inte vem kvinnan som kom fram till mig är eller vad hon gör idag...men jag kommer bära med henne i mitt hjärta i resten av mitt liv.