Nollsuicid

.

.

.

.

.

.

.

Några dagar efter min Pappas död när chocken fortfarande hade grepp om hela min kropp låg jag i min säng en kväll och grät, skakade och var helt uppgiven. Vad gör jag nu? Hur hanterar man att ens Pappa dött i suicid? Jag hade aldrig innan varit i kontakt med någon som förlorat en anhörig i suicid. Hur hanterar jag att det som jag aldrig kunnat fantisera om i min vildaste fantasi faktiskt har hänt? Att det omöjliga hänt.

-

Känslorna var för många, för starka och konstanta. Jag var förvirrad, kände mig ensam i det jag upplevde, helt vilsen. Jag försökte skingra tankarna med något. Jag tog upp ett magasin, Hennes, jag köpt men inte läst än. I tidningen fann jag en intervju med en kvinna som förlorat en anhörig i suicid. Det var som att läsa något jag själv hade skrivit. Hon satte ord på mina känslor. Jag förstod att det inte var konstigt att jag hade alla de känslor jag hade inom mig just nu. Jag var inte ensam.

-

I slutet av artikeln fanns information om föreningen SPES, riksförbundet för suicidprevention och efterlevande stöd. Där fanns ett nummer (08-34 58 73) man kan ringa varje dag mellan 19.00-23.00. Jag ringde. Möttes av en vänlig kvinna som jag inte minns namnet på. Hon lyssnade, förklarade och stöttade. Tror att just då mycket handlade om huruvida jag kunde förhindrat min Pappas död. Vad jag "borde" gjort. Hon lyssnade och förklarade att jag inte kan ta på mig ansvaret för min Pappas död. Hon berättade även om träffarna som SPES anordnar för efterlevande.

-

Jag kände att jag ville åka på en. Jag fick med mig Mamma. Vi träffade andra i samma situation. Jag var bara på en träff. Jag som person har väldigt lätt att lida med andra. När jag fick höra de andras upplevelser mådde jag sämre för att jag mådde dåligt för att de led. Därmed inte sagt att jag inte tror att det kan vara otroligt skönt för många andra som behöver dela med andra som är i samma situation. Det fungerade bara inte för mig.

-

Däremot har jag skrivit av mig i SPES gästbok många gånger. Jag fick via gästboken kontakt med två andra kvinnor som hade förlorat en älskad i suicid. Genom att maila med varandra delade vi våra känslor och kände igen oss i varandra. Det hjälpte mig mycket. För även om jag talade mycket med mina fantastiska vänner kunde de aldrig förstå vad jag gick igenom.

-

Idag läste jag på Ludmillas blogg att Veckorevyn skrivit en liknande artikel som den jag fann i Hennes. Det glädjer mig att det skrivs om suicid. Framförallt i en tidning som VR som har så många unga läsare. Senaste undersökningarna visar ju att det är just bland unga kvinnor depression och självmordsförsök ökar som mest.

-

Tack VR!