Nollsuicid

När Pappa tog sitt liv åkte jag och Mamma upp till sjukhuset. Men det var inte utan en fajt. Vi hade tittat på bilder på en kamera. Eller rättare sagt min sambo och min brors sambo hade tittat på bilder på pappa i Polisens kamera för att identifiera honom. "Det mesta tydde på att det var Håkan" sa polisen.

Det var inte gott nog för mig. Det var fredag och det blev sagt till mig att jag skulle få se honom på visning på tisdag. "Ska jag gå fredag, lördag, söndag, måndag och halva tisdag och anta att min Pappa är död och inte veta????...är det rimligt tycker ni???". Svaret jag fick var att eftersom inte dödsorsaken var fastställd var en förundersönkning inlädd och ingen fick komma i kontakt med bevismaterialet. "Bevismaterialet", skrek jag. "Det är min Pappa du talar om. Ska jag gå i 5 dagar och "anta" att han är död? Är det rimligt tycker du????".

Tillslut fick jag igenom att jag skulle få se Pappa. Jag och Mamma begav oss till sjukhuset. Mina bröder vill inte följa med. Jag fick se honom dras ut ur ett fack, på en bår och man öppnade en säck och däri låg han. Jag ropade ut i luften "det är Pappa...min Pappa".

Innan vi fick komma in och se honom tog sköterskan in oss i deras fikarum och sa att om vi ville ha någon att tala med så kunde vi kontakta dem. Jag var så uppjagad innan jag sett OM och ATT det var min Pappa som låg i deras frysfack att jag knappt minns att jag var där. Det enda jag kunde tänka då var att jag ville se om det var han.

Det var den enda vårdkontakt jag erbjöds. Inte heller min lillebror som då var 17 år erbjöds något annat stöd. Inte från skolan, inte via vårdcenteralen...INGENTING!!!

Jag tycker det är under all kritik.

Vi hade tur. Vi var en av få lyckligt lottade. Pappa hade en försäkring via Pappas jobb som löste ut och vi fick alla hjälp privat.

Jag bara undrar en sak.....vad är vården när man verkligen behöver den???



Vad är eran erfarenhet?