Nollsuicid

Stöd för deprimerade, information om akuthjälp för dig som bär på självmordstankar, efterlevandestöd samt information för suicidprevention. Hur orkar man leva vidare när det är som mörkast? Var man hittar hjälp när man mår som sämst? Hur överlever man när en anhörig tagit sitt liv?

Hoppets betydelse

Kategori: Att hjälpa en medmänniska











Jag samtalade med en vän igår. Vi talade om suicid samt tabun kring såväl depressioner som suicid. Hon berättade att en vän till henne förlorat sin vän för några veckor sedan. Vi talade om vad man kan göra.

En sak som hon sa är något som jag med tror är väldigt viktigt är att förmedla hopp. Den som mår väldigt dåligt är ofta oförmöden att känna hopp, att se någon ände på lidandet och lever i tron att det hemska tillståndet personen befinner sig i är statiskt.

Det är där våran roll kommer in. Vi måste kunna förmedla hopp till denna person. Övertyga om att det kommer bli bättre. Att det är naturligt att det inte känns så just nu. Det är så lätt att ge upp på livet när allt hopp känns vara ute. Men när en person inte är förmögen att känna hopp själv måste vi i omgivning ingjuta detta.

Det finns något som heter "hoppet är det sista som överger en människa" och jag tror att det ligger väldigt mycket i det. När hoppet tryter är situationen allvarlig och vi som medmänniskor måste då förmedla hopp om framtiden, som vi kan se men som den som mår dåligt inte är förmögen att se just nu.





Kommentarer

  • Anonym säger:

    Så sant så sant. Att ingjuta HOPP. Det försökte jag hos min bror...ge honom hopp att det skulle bli bättre, ljusare. Jag lyckades inte....

    2009-09-17 | 12:23:14
  • Cissy säger:

    Jag har jättebra vänner omkring mig och en underbar pojkvän. Tyvärr känner man själv ändå att man stör om man vill prata om det. De första två veckorna gick det jättebra, fram till begravningen ungefär. Jag har en samtalskontakt på vårdcentralen med, som jag träffade två gånger innan begravningen men nu är hon jättesvår att få tag i för att boka en tid. och det är kanske nu jag känner som störst behov av att få prata, även om jag inte riktigt vet om vad. Efter mina sista inlägg på bloggen har jag och min pojkvän pratat mer också, men det är svårt. Ändå är jag väldigt "babblig" av mig egentligen. Jag skriver en del med, hur jag känner, frågor, tankar, rädslor, skriver till mamma eller för mig själv. Har fått kontakt med en till som var med om samma sak drygt en vecka efter mig också, som jag mejlar lite med.



    Det är så många frågor man aldrig kommer få svar åp, precis som du skriver. Både fårgor kring det som hände, varför hon mådde som hon mådde men också saker som man kanske undrar om hur det var när jag var liten, vad vi gjorde då, när jag lärde mig det och det m.m. Saker som mamma helt enkelt alltid visste. Sånt som vad man ska göra om man skadar sig, eller hur man tillagar steken på bästa sätt eller vad som helst.



    Jag drömmer ibland om att vi rensar ut ur hennes hus, och helt plötsligt kommer hon och är arg på oss för hon är ju inte död. Det låter kanske konstigt, men jag får ofta tankarna om hon verkligen är borta. Efter begravningen fick vi ett halsband som hon haft på sig när det hände, och då accepterade jag mer vad som hade hänt, men vi har ju inte sett henne och ibland tänker man ändå "tänk om det inte var hon", men jag vet ju att det var det...



    Usch vad jag babblar.. om du vill får du gärna mejla mig istället.

    Många kramar

    2009-09-17 | 12:43:26
    Bloggadress: http://flumflummedcisseliciss.blogg.se/

Kommentera inlägget här: