Stöd för deprimerade, information om akuthjälp för dig som bär på självmordstankar, efterlevandestöd samt information för suicidprevention.
Hur orkar man leva vidare när det är som mörkast? Var man hittar hjälp när man mår som sämst? Hur överlever man när en anhörig tagit sitt liv?
Sanna ord. När det känns som svårast, när det känns som det inte längre går, så har man alltid lite kvar att ge. Det är det där sista, som man inte tror man har inom sig, som gör skillnad. Att ta en minut i sänder när en timme känns övermäktig. Jag är övertygad om att vi undervärderar vår egen styrka.
Som jag tidigare nämnt svarar jag på de mail jag får. Oftas är det frågor om sorgen och hur man överlever som efterlevande. Jag har ingen utbildning i ämnet utan det jag vet har jag läst mig till och jag skriver mycket utifrån erfarenhet. Jag är således en lekman. Jag publicerar inte mailadresser som jag får i mina kommentarer så ni kan vara anonyma.
***
Det senaste mailet jag fick var från en tjej som förlorat sin Far. Hon ställde en fråga som jag själv ställde mig och jag tänkte dela med mig av delar av mitt svar. De delar som rör min egna berättelse.
Frågan var: Kommer man vidare från känslan att man inte förstår?
***
"...Förstår precis det du skriver. Det är känslomässigt kaos, overklighetskänslan är total. Jag var både förkrossad och oförstående. Vems liv hade jag hamnat i? Det var ju inte mitt iaf. Förvirring! Hur förstår man det som är omöjligt att förstå? Jag började läsa otroligt mycket om suicid för att förstå. Jag gick till en psykolog för att förstå. Jag ringde till Spes för att förstå. Jag gick till Spes möten för att förstå. Det sista gav inte MIG mycket. Men läsningen, att tala med någon sakkunnig och att tala med kvinnan som svarade den där kvällen då jag ringde till Spes hjälpte mig att förstå. Att prata, prata och prata. Att prata med andra som varit med om liknande situationer hjälpte.
När jag förstod att pappa inte valt att ta sitt liv utan att han dött i suicid, dött av en sjukdom som heter depression (precis som när någon dör i cancer) började jag förstå. Och ju mer tiden gick och ju mer jag läste om självmord/suicid desto mer förstod jag. Så svaret på din fråga är ja, det går att förstå. Det går inte att förstå hur ens friska pappa kan ta sitt liv, men det går att förstå att en sjukdom kan ta hans liv.
Tiden....denna eviga klyscha....hjälper, både mot smärtan, sorgen, saknaden och förvirringen. En dag i sänder är det enda jag kan säga. Jag trodde aldrig den otroliga smärtan skulle gå över, aldrig att det skulle bli bättre, aldrig att jag skulle känna mig glad igen men det blir bättre. Sakta, sakta.
Jag kan fortfarande bli ledsen, känna en otrolig saknad, få känslor om orättvisa och önska att han fick vara vid min sida idag men i det stora hela mår jag väldigt bra idag. Att livet skulle kunna ordna upp sig efter det ofattbara trodde jag aldrig....men på något konstigt sätt så gör det det.
Skriv gärna tillbaka. Fråga gärna mer eller om du bara vill sätt ord på dina känslor. Jag svarar dig mer än gärna. Jag mailade själv med en tjej som förlorat sin syster precis när Pappa dog. Hon hade förlorat sin syster knappt 2 år tidigare och hon var ett oerhört stöd för mig. Ett större stöd än vad hon kan ana."
Blir väldigt bekymrad när jag läser de oerhört tragiska "nyheten" på Aftonbladets hemsida om den unga flicka som hittats död. Polisen misstänker brott och tror inte som tidigare att det rör sig om ett självmord. Vad som är gör mig upprörd är pappans förklaring om varför det flickan inte kan ha dött i suicid - "hon var en så stark tjej". Som så många tror han felaktigt att depression/suicid är det tecken på svaghet. Hur kan detta vara den allmänna uppfattningen i Sverige 2012? Varför har vi inte kommit längre?
Suicid är INTE ett tecken på svaghet! Det är ett tecken på att man tvingats vara stark för länge. En konsekvens av vårdens misslyckande, en följd av att vi lever i ett samhälle där man inte skall tala om att man mår dålig utan "hålla skenet uppe". Och uttalanden som detta visar på hur stor okunskapen fortfarande är och hur mycket det finns kvar att göra.
Sagt det förr, säger det igen - man tar inte sitt liv - man dör i suicid. Det har inget att göra med hur stark man är eller tidigare har varit - suicid är en sjukdom och utan rätt behandling så kan man dö, precis som man kan dö av andra dödliga sjukdomar.
”Även om världen går under i morgon planterar jag mitt äppleträd idag.”
Hopp om livet - livsvilja.
När livet inte blir som vi tänkt oss och det känns hopplöst...så finns ljuset på andra sidan även om vi inte kan se det för tillfället.
Denna sida är skapad som en del i arbetet för suicidprevention (att förhindra självmord) samt som stöd för efterlevande till anhöriga som tagit sitt liv.
