Nollsuicid

Antidepressiva mediciner har blivit ett av Sveriges mesta använda receptbelagda läkemedel.

För kvinnor är det endast recept för vissa vitaminer, hudskyddande medel samt p-piller som är vanligare än recept med antidepressiva läkemedel (Socialstyrelsen 2007).  År 2006 fick 10 procent av kvinnorna och 5 procent av männen recept på antidepressiva läkemedel. Under lång tid har förskrivningen ökat. Ökningen började då de relativt biverkningsfria SSRI-preparaten infördes under 1990-talet.

Klinisk depression är det främsta skälet till att förskriva antidepressiv medicin. Uppskattningar av förekomsten av detta problem varierar påtagligt olika studier emellan, från 2 till 6 procent (Lehtinen, 1994).  Det är väl dokumenterat att dessa läkemedel påskyndar utläkning av depressioner (SBU 2004). Från ett individ-perspektiv kan situationen förefalla vara tillfredsställande. Depressioner är vanliga, det finns effektiva mediciner och medicinerna används i en omfattning som drygt motsvarar förekomsten av depressioner.

Från ett befolkningsperspektiv är det berättigat att ställa andra frågor. För att medicineringen ska ha effekt på befolkningen krävs att den i första hand används av kliniskt deprimerade individer. Så förefaller dock inte vara fallet. En studie från Jämtland visar att 4,5 procent hade en klinisk depression (Henriksson, 2006). Endast 27 procent av dessa personer använde antidepressiva. Studien visade dock att totalt 4,4 procent använde antidepressiva - men 73 procent av dessa personer var inte deprimerade. Om förekomsten av depressioner ska reduceras med hjälp av medicin förutsätter detta självfallet att deprimerade individer i väsentlig omfattning använder dessa läkemedel.

Trots att endast en mindre del av de som är deprimerade använder medicin har det dock hävdats att antidepressiva bidragit till minskning av antalet suicid (Isacsson, 2000) Uppfattningen bygger på det tidssamband som finns i Sverige för nedgång av suicid och den ökade användning av antidepressiva. Ett tidssamband kan dock vara en tillfällighet. För att hypotesen ska styrkas krävs att motsvarande tidssamband påvisas i andra länder. Så förefaller inte vara fallet (Reseland, 2006)(Helgason, 2004)(Safer, 2007)(Baldessarini 2007) (Wheeler 2008) (Biddle 2008). Vidare, enligt en dansk studie förefaller den ökade användning av anti-depressiva endast kunna förklara 10 procent av nedgången av suicid (Erlangsen 2008). Hypotesen är således inte styrkt.

En betydande fördel med antidepressiva läkemedel är att de är lätta att använda. En nackdel är dock att effekten inte är bestående. Det är en betydelsefull begränsning eftersom det är vanligt att depressioner återkommer. Mot denna bakgrund har behandling som grundas på kognitiv psykologi en fördel eftersom risken för återfall reduceras (SBU 2004).

Det finns effektiva förebyggande metoder (Bremberg 2007). Förebyggande åtgärder är ofta påfallande kostnadseffektiva. Trots detta har de fått mindre uppmärksamhet än medicinering med antidepressiva. Från ett samhällsperspektiv är det berättigat att se antidepressiv medicinering, behandling som grundas på kognitiv psykologi och förebyggande insatser som kompletterade åtgärder.

Alltsedan introduktionen av SSRI-preparat på 1990-talet har det förts en principiell diskussion om när det är berättigat att använda antidepressiva mediciner (Kramer 1993). Tidigare preparat hade så betydande biverkningar att det inte fanns förutsättningar för en bred användning. SSRI-preparaten, däremot, är relativt biverkningsfria. En djup depression medför betydande lidande och behandling med antidepressiva mediciner hjälper ofta. Det är få som ifrågasätter en sådan åtgärd. En person kan dock ha depressiva symptom utan att vara djupt deprimerad. Antidepressiva kan ha effekt i även i sådana situationer. Frågan är då om behandling med medicin då är berättigad.

Det går att särskilja minst tre olika förhållningssätt till medicinsk behandling av depressiva symptom. En första föreställning är att symptomen beror på brister i hjärnans signalsystem. Grunden är biologisk och det anses därför berättigat att behandla dessa tillstånd, lika väl som det är berättigat att behandla andra sjukdomar (Kramer 2006).  Ett andra förhållningssätt är att se de depressiva symtomen som normala och ändamålsenliga reaktioner. Om en nära anhörig avlider blir många nedstämda. Detta lämnar plats för en tid av omorientering. Liknande kan gälla i andra livsskeden utan att det finns en lika tydlig utlösande orsak. Att erbjuda medicin är i detta fall både omotiverat och kontraproduktivt. Från ett tredje perspektiv uppfattas antidepressiva som ett medel för att öka prestationsförmågan, “hjärndoping” (Bremberg 2008). Är det möjligt att öka den egna konkurrenskraften, utan att det medför betydande biverkningar, då skulle detta uppfattas som berättigat.

Val av perspektiv grundas i synen på människan och människans existens, snarare än i vetenskapliga studier. Statens folkhälsoinstitut avvisar det tredje perspektivet, dvs medicinering som syftar till att öka prestationsförmågan.

Info från sfi