Nollsuicid

Efter 2 år av den svåraste sorg, ja faktiskt på många sätt svårare än när jag förlorade pappa i suicid, oerhörd ångest och helt utan framtidshopp sitter jag här. Jag överlevde även detta.

Solen värmer mitt ansikte, lillasyster sover i sin vagn och kaffet smakar ljuvligt. Jag kan känna lycka igen. Kan känna mening igen. Kan känna mig förväntansfull inför framtiden. Något jag aldrig kunde tro för 2-3 år sedan.

Jag vill att alla ni som sitter med svår ångest just nu, som är deprimerade, som inte ser någon mening med livet skall veta att det kommer bli bättre. Jag vet att det inte känns så just nu, men jag lovar. Har jag kunnat ta mig ur det bottenlösa hål jag befann mig i under så lång tid efter min dotters död så kan du. Jag lovar! Tappa inte hoppet. Sök hjälp, ta hjälp och berätta för alla som älskar dig hur du mår. Sträck ut din hand och ta emot den som sträcks mot dig.

Kärlek! ❤️

Vaknade i morse av att jag andades häftigt, nästan skakade. Jag hade en dröm, jag drömde om pappa. Vi hade ett långt samtal. Vi talade om att han skulle sälja huset, mitt barndomshem. Under vårt samtal kastade jag mig i hans famn. Jag kramade honom, länge och hårt, tittade på honom och sa " Jag är så glad att jag fick behålla dig". I samma stund vaknade jag. I drömmen hade han överlevt. Jag hade kvar min far. I några millisekunder trodde jag att det var sant, att min pappa levde. Tänk på det, du som funderar på att ta ditt liv. 7 år senare finns det fortfarande en liten flicka inom mig som gråter efter sin pappa. Jag lever med en ständig saknad, även om jag tagit mig igenom sorgen. Jag vet han hade kunnat ha ett lyckligt liv, på andra sidan om depressionen. På samma sätt kommer du att få det - så lämna inte någon du älskar... Du flyttar bara smärtan vidare på någon annan.

Sanna ord. När det känns som svårast, när det känns som det inte längre går, så har man alltid lite kvar att ge. Det är det där sista, som man inte tror man har inom sig, som gör skillnad. Att ta en minut i sänder när en timme känns övermäktig. Jag är övertygad om att vi undervärderar vår egen styrka.

Blir väldigt bekymrad när jag läser de oerhört tragiska "nyheten" på Aftonbladets hemsida om den unga flicka som hittats död. Polisen misstänker brott och tror inte som tidigare att det rör sig om ett självmord. Vad som är gör mig upprörd är pappans förklaring om varför det flickan inte kan ha dött i suicid - "hon var en så stark tjej". Som så många tror han felaktigt att depression/suicid är det tecken på svaghet. Hur kan detta vara den allmänna uppfattningen i Sverige 2012? Varför har vi inte kommit längre?

Suicid är INTE ett tecken på svaghet! Det är ett tecken på att man tvingats vara stark för länge. En konsekvens av vårdens misslyckande, en följd av att vi lever i ett samhälle där man inte skall tala om att man mår dålig utan "hålla skenet uppe". Och uttalanden som detta visar på hur stor okunskapen fortfarande är och hur mycket det finns kvar att göra.

Sagt det förr, säger det igen - man tar inte sitt liv - man dör i suicid. Det har inget att göra med hur stark man är eller tidigare har varit - suicid är en sjukdom och utan rätt behandling så kan man dö, precis som man kan dö av andra dödliga sjukdomar.

Jag vet inte hur många kommentarer jag fått sedan jag startade denna blogg för snart tre år sedan om hur urusel den svenska sjukvården är. Långa väntetider (när tid är det sista man har när någon mår riktigt dåligt), okunnig personal och dålig uppföljning

Har en i min närhet som är djupt deprimerad. Hen sökte akut hjälp i december och förklarade att hen hade svåra självmordstankar och planerat att ta sitt liv företalet gånger. Nu är det mars och personen har fortfarande inte fått någon hjälp utan blev ordinerad promenader - PROMENADER?! Det finns inte en läkare i detta landet som skulle ordinera en cancersjuk som riskerar att gå bort att promenera. Nej! Hade det varit cancer hade de satt igång en omedelbar utredning och flertalet behandlingsformer, gjort efterkontroller och säkerställt att cancern besegrades. När skall sucidnära personer få samma bemötande och vård?

Jag är sällan upprörd, det krävs mycket för att komma under skinnet på mig - men detta gör mig riktigt förbannad! Det krävs att man är frisk för att man ska orka strida för att få den behandling man behöver - Orimligt och oacceptabelt!

Det är just därför anhöriga till sucidnära personer måste finnas, stötta och strida för att sin älskade skall få rätt och omedelbar vård.

Den omnämnda personens läkare har fått ett samtal och fått förklarat för sig att detta är under all kritik.

***

"Var alltid uppmärksam på om någon inte längre är

sig lik eller får dig att  känna dig orolig. Om personen

är lynnig, ledsen och tilllbakadragen, talar om hopp-

löshetskänslor, känner sig hjälplös och värdelös, inte

längre bryr sig lika mycket om sitt utseende, uttrycker

tankar om döden genom teckningar, berättelser,

sånger och tar avsked av folk i sin omgivning och/

eller ger bort ägodelar. En del ägnar sig åt riskfyllt

och självdestrutivt beteende.

Ibland kan en självmordsnära person upplevas som

ovanligt lugn av sin omgivning. Var uppmärksam på

detta då det kan tyda på ett  tyst beslut att  fullfölja sin

självmordsplan."

***

Dagen då jag fick reda på att min Pappa var självmordsbenägen var dagen då han delade ut pengar till mig och mina syskon. Jag förstod att något inte stod rätt till. Jag frågade min mamma och hon förklarade för mig att Pappa var självmordsbenägen. "Självmordsbenägen" jag smakade på ordet. Min far? Framgångsrik, villaägare, familjefar, social, sportig, omtyckt, hjälpsam, enveten, målmedveten, skämtsam, viljestark, obotlig optimist OCH självmordsbenägen?! Jag fick inte ihop det. Av alla tänkbara människor så var han den sista. Mannen som alltid sa att det inte finns problem utan bara lösningar. Mannen som alltid såg möjligheter och inte hinder. Mannen som alltid fick alla att skratta ville ta sitt liv. Men om jag idag tänker på hans beteende den sista tiden så var det så uppenbart att det inte stod rätt till.

Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag föstått hur långt han kommit i sin process när han stoppade tusenlapparna i min hand. Detta var ett tydligt tecken på att han inte hade planer på att vara kvar på denna jord särskilt länge till. Men jag förstod ingenting.

Var uppmärksam på förändringar i beteendet hos den du misstänker vara suicidnära. Fråga! Fråga rakt ut. Det är svårt och obekvämt men LIVSNÖDVÄNDIGT! Detta är det enda sättet att få den suicidnära att sätta ord på vad han/hon känner och söka den hjälp som han/hon faktiskt behöver.

Detta gjorde jag. Jag frågade. Inte där och då. Men en solig dag när vi satt i trädgården och drack kaffe. Han sa då att han velat ta sitt liv den där dagen. Att han varit nere vid rälsen, väntat på X2000, tittat på tidtabellen, suttit med pengarna på fickan, skrivit ett brev att de var till tågföraren....men åkt därifrån. Dessa pengar gav han till sina barn istället, samma kväll, och jag förstod inte hur allvarligt det var.

Där och då, i trädgården 2 månader efter pengakvällen, gjorde jag mitt andra oventande misstag. När jag satt där med min far och han berättade för mig att hans avsikt varit att möta tåget med sin kropp, stående på rälsen, den där kvällen i februari, fick han mig att lova att jag inte skulle berätta det han sagt för någon. Jag skull bära denna hemlighet. Han fick mig att lova honom detta. Jag trodde det var viktigt att jag var lojal. Jag visste inte hur fel jag hade....

Gör inte en överenskommelse med den självmordsbenägne om att dennes självmordstankar skall vara hemliga. Du kommer att behöva hjälp av andra för att uppmuntra och hjälpa personen och inte minst behöver personen få profissionell hjälp. Be personen berätta. Lyssna, utan att vara dömande. Problem känns mer hanterbara när man satt ord på dem.

Hade jag kunnat göra om det idag hade jag sagt allt, precis som det var, den där kvällen jag ringde till hans syster. Jag ringde henne för att jag förstod att Pappa behövde hjälp men att min hjälp inte skulle vara tillräcklig. Jag sa inte vad han sagt till mig, att han velat ta sitt liv. Pappa fick mig att lova att jag inte skulle säga något till någon. Jag fick inte. Jag lovade. Så till hans syster sa jag att jag trodde Pappa hade det tufft och att han behövde hennes stöd. Hade jag fått göra om det idag hade jag aldrig lovat Pappa att hålla det hemligt. Jag hade sagt att det han upplever inte var något att skämmas för, att vi behöver prata om det med dem som älskar honom så att vi skall kunna hjälpa honom ur det. Till hans syster hade jag istället sagt: "Jag tror att pappa funderar på att ta sitt liv. Alla vi som älskar honom måste samordna oss för att hjälpa honom. Vi måste finnas för honom, stötta, hjälpa och få honom att söka profissionell hjälp".

Så här i efterhand förstår jag att jag gjorde det mesta fel. Idag, med den kunskap jag har, hade jag gjort helt annorlunda. Kanske hade det räddat hans liv om jag läst en blogg som denna. Om jag hade vetat något om suicid, hade haft en aning om vart jag skull ha vänt mig eller vad jag borde ha gjort så hade Pappa kanske levt idag. Kanske, kanske inte. Jag kan aldrig göra något annorlunda men jag hoppas att någon av alla de som hittar hit varje dag kan hitta just den informationen jag saknade.

När ni läst detta kanske ni tror att jag känner skuld. Det gör jag inte. Jag engagerade var enda fiber i min kropp för att rädda min far. Allt jag gjorde gjorde jag av kärlek, med förhoppningen om att jag skulle få honom att vilja leva. Varje telefonsamtal, varje spontanbesök, varje lösningsförslag, varje kram, varje tår jag torkade....allt gjorde jag av kärlek, utifrån den kunskap jag hade då...och viktigast av allt...jag gjorde det för att jag ville att han skulle LEVA. Så nej jag känner ingen skuld. Men jag vill dela med mig av min historia med förhoppningen om att någon som befinner sig i samma situation just nu, agerar annorlunda och kanske kan få behålla sin älskade.

Kärlek till er!

****

Förslaget på en lagstiftning i frågan skapar en välbehövlig debatt.

Personligen tycker jag att det är dax att politikerna "makes a statement".

Jag kan inte förstå hur det kan vara olagligt för en person att uppvigla en person att döda en annan men att det kan vara ok att uppmuntra en person att ta sitt eget liv.

****

Vad tycker ni?