Sorgbearbetning
Kategori: Sorgen
När en person begår suicid är det ett stort trauma som påverkar de efterlevandes liv och
självuppfattning och den största frågan är varför det skett. Anhöriga till personer som begått
suicid börjar omedelbart leta efter orsaker till det inträffade. Självkänslan hos en människa
byggs upp genom ett samspel med andra människor, och när en anhörig tar sitt liv
försvinner inte bara en älskad, utan också delar av jaget (Howarth, 2006; Grollman, 2000).
Det oerhörda lidande som suicid medför måste bearbetas för att överhuvudtaget bli
hanterbart och för att händelsen senare ska medföra någon form av mening eller betydelse
(Beskow, Beskow-Palm & Ehnvall, 2005; Magne-Ingvar & Öjehagen, 1999a). De första
känslorna efter ett dödsfall speglas av saknad, smärta och separationsångest där den
sörjande tänker på, känner närvaron av och drömmer om den avlidne. Dessa upplevelser
och tankar är ofta mycket behagliga då den sörjande påminns om den relation de tidigare
haft. Det finns till och med de som mycket tydligt kan känna att de pratar med eller hör den
avlidne.
Saknaden efter den anhörige visar sig i en ovilja att bryta upp från situationer,
mönster och vanor som upplevts med den avlidne. Smärtan visas genom ilska, besvikelse
och social isolering, där ilskan inte sällan riktas mot den som dött eller mot andra anhöriga
(Ottosson, 2007). Skam och skuldkänslor är två av de vanligaste känslorna då många ångrar
att de inte funnits tillhands och erbjudit mer hjälp. Signaler som i efterhand kan tolkas som
suicidala identifieras och de anhöriga skuldbelägger och förebrår sig själva för det
inträffade. De önskar att de hade hittat den rätta lösningen och därmed förhindrat
dödsfallet. Ofta skuldbeläggs även andra i omgivningen, detta för att den anhörige ska stå
ut med sina egna anklagelser. Små händelser förstoras upp och blir själva orsaken till den
avlidnes död, trots att verkligheten egentligen varit mycket mer komplex. Även lättnad är
en vanlig upplevelse, då dödsfallet föregåtts av långa perioder med oro och rädsla
(Grollman, 2000; SPES, 2007). Dessa starka reaktioner bidrar till att den anhörige försätter
sig i en enslig situation eftersom det är få som orkar tränga igenom det skal som bildats
som ett skydd mot sorgen. Vartefter tiden passerar övergår den starka känslan av förlust till
en alltmer förlamande känsla av frånvaro och kanske ensamhet, vilket kan övergå till
depression.
Till slut påbörjas en bearbetning av sorgen, vilket ofta tar lång tid. Efter hastiga och
oväntade dödsfall tar sorgebearbetningen längre tid än vid förväntade och långvariga
sjukdomstillstånd, där de anhöriga haft tid att förbereda sig. Den sorg som anses svårast är
förlust av barn, oavsett ålder (Ottosson, 2007). När en person upplevt ett trauma eller en
kris, exempelvis förlust av en familjemedlem, behöver händelsen tas in, bli hanterbar för att
sedan accepteras. Händelsen behöver bearbetas, utan att förträngas. En förutsättning för att
kunna gå stark ur sorgen är att upplevelserna av krisen finns med som utgångspunkt då livet
går vidare. Oftast är stöd i sorgebearbetningen tillräckligt och ingen behandling behövs. I
de fall den sörjande har ett starkt socialt kontaktnät och en närvarande omgivning
underlättas bearbetningen av sorgen Att bearbeta sorg innebär en process där alla känslor
och funderingar får komma upp till ytan och det finns inget definitivt slut. Genom att tillåta
sig att uttrycka sina känslor, bearbetas de successivt. Ett sätt att bearbeta sorgen är att tala
om krisen eller traumat då känslorna blir mer påtagliga och insikten om vad som hänt ökar.
Det är mycket smärtsamt att försöka acceptera det definitiva slut döden innebär, men om
sorgen bearbetas på ett bra sätt kan den avlidne fortsätta finnas till i tankar och minnen hos
de anhöriga (Gyllenswärd, 2007; Ottosson, 2007).
Texten är från C-uppsatsen Suicid: upplevelser och erfarenheter från ett anhörigpersektiv.
Hela uppsatsen finner du här
Bloggadress: http://alskadsaknad.blogspot.com