Nollsuicid

Jag befinner mig just nu i Norge. Jag är här och hälsar på min 8 år yngre lillebror. Han flyttade hit för 4 månader sedan. Han bestämde sig för att lämna den stad vi växt upp i. Han har börjat om här och trivs väldigt bra. Han saknar givetvis familjen väldigt mycket och vi honom. Men vetskapen om att han har det så bra är underbart.

För mig var det väldigt viktigt att få börja om på nytt. Det var omöjligt att försöka gå tillbaka till det liv jag levt tidigare. Det kunde aldrig bli det samma igen. Allt var nytt. När Pappa inte längre fanns började livet om och inget skulle bli som innan. Jag försökte leva samma liv men allting påminde mig om min Pappa.

När jag lämnade stan där jag växt upp, fick ett nytt arbete och startade om började jag må mycket bättre. Därmed inte sagt att jag försökte fly undan sorgen och minnena. Jag levde kvar i 2 år men sedan kände jag allt starkare och starkare att jag behövde göra något nytt.

Hur har ni andra efterlevande gjort för att gå vidare?