Nollsuicid

Stöd för deprimerade, information om akuthjälp för dig som bär på självmordstankar, efterlevandestöd samt information för suicidprevention. Hur orkar man leva vidare när det är som mörkast? Var man hittar hjälp när man mår som sämst? Hur överlever man när en anhörig tagit sitt liv?

När det känns som om man kämpar ensam

Kategori: Allmänt




Läste Systers blogg idag (som alla andra dagar) så här skriver hon:



Jag blir så FÖRBANNAD/TRÖTT/ARG/LESS/BESVIKEN/UPPGIVEN.
Jag skickade ca 40 mail igår om suicidperventiva dagen.
Hur mycket respons fick jag?
En vågade svar något! Och hon skrev "jag förstår att du går igenom en svårt period nu"!
WHAT?
HALLÅ FOLKET!!! Människor DÖR. 1500 st/år!!! Fattar ni?????
De tittar på mig som om jag tillhör en suspekt sekt av något slag!
En klubb för sådana som känt konstiga människor som tagit livet av sig.
En förening utanför samhället, några som ingen vill se
och absolut inte höra något ifrån...
Visst, det är obehagligt.
Jag fattar det.
Men ska man låta folk må så dåligt så att de dör för att det känns lite obehagligt???
Hur ska man få en bred allmänhet att intressera sig?
Hur ska man få folk att våga prata om suicid?
Tycker de att det är så svårt för att alla själv tänkt tanken i hemilghet någon gång?
Jag tänker på den inhumana psykvården,
på hur man blir bemött,
på folks fördommar och rädsla
och jag förstår varför HAN inte sökte hjälp,
varför han inte sa något.
För att våga måste man vara jättestark och det är man inte när man mår så dåligt att man tror att suicid är ens enda val...
Skit värld!
Idag är jag arg...



Jag har många gånger med känt samma känsla. De flesta männsikor bryr sig inte förrän någon i deras närhet dött i suicid eller själva mått riktigt dåligt.

Men när det gäller folk som dör i trafiken är alla väldigt engagerade.
En fråga:

Hur kommer det sig?

Kommentarer

  • storasyster säger:

    Ja, man kan fråga sig VARFÖR?? Jag messade alla i min mobil...fick ETT svar. Så bedrövligt.



    Vi måste kämpa, men som du skriver man känner sig många gånger SÅ ENSAM.

    2009-09-12 | 08:04:13
    Bloggadress: http://www.brorihimlen.blogspot.com
  • syster säger:

    Tack för att du tog ned min bloggtext. Blir så frustrerad, för inte nog med att en anhörig dör en våldsam och ensam död och att man inte riktigt vet varför utan sen ska man stå där med all sin sorg, ensam och inte veta vart man ska ta vägen. Ensamheten som anhörig är så stor. Därför är det bra att vi kan samlas runt sidor som denna och http://vsmis.dinstudio.se/ för att kunna stötta och finnas där. Hoppas att fler hittar oss och kan känna att de inte är helt ensammma och att det faktiskt finns de som förstår vad de går igenom.

    Kramar

    2009-09-12 | 16:23:16
    Bloggadress: http://alskadsaknad.blogspot.com
  • Maire säger:



    Sorg p g a en suicid ÄR ett ensamt arbete. Vad tänker ni själva kring varför det är så? Hur var det för er innan era anhöriga gick bort, hur reagerade ni själva på andras sorg vid självmord? Jag tror vi människor är rätt lika varandra - när vi har liknande erfarenheter möts vi, i andra sammanhang har vi svårt att våga och orka, av olika mänskliga anledningar...

    2009-09-13 | 10:22:23
  • Ludmilla säger:

    Ja... hur kommer det sig?

    Svar: Rädsla, okunskap, förutfattade meningar

    2009-09-15 | 14:33:45
    Bloggadress: http://ludmilla.se
Kommentera inlägget här: