Nollsuicid

.

.

.

.

Vår älskade

.

.

.

.

Läser en hel del på Syster:s och Storasystern:s bloggar och gör en tidresa bakåt. De beskriver exakt samma känslor som jag brottades med. Den ena skriver om födelsedagar och hur smärtsamma de är utan sin älskade. Den andra systern skriver om hur de nyligen tömt hennes älskade brors lägenhet och smärta kring det.

Minns hur det var för oss de fösta åren.

.

.

Första året var så hemskt att inga ord kan beskriva dess lidande. Pappa dog i oktober. Begravningen hölls 2 veckor senare.

.

.

Sedan kom farsdag i november. Vi i familjen åkte hem till Farfar och hans sambo. Vi satt där och smärtan låg i luften. Alla bara väntade på att minuterna skulle gå och dagen skulle gå till ända. Det var som tiden stod still. Smärta, sorg, saknad, oveklighetskänslor och tårar. Vi har alltid firat Pappa med både tårta och paket. Men inte längre...aldrig mer. Jag var så fruktansvärt avundsjuk på alla mina vänner som skulle hem till sin Pappa..som hade en Pappa. Varför skulle min Pappa dö så ung? Varför skulle hans liv ta slut i suicid? Varför? Varför? Varför?

Nej! Ville bara skrika. Det får inte vara så..kan inte vara så...han kan inte vara borta! Väck mig! Jag vägrar att acceptera att detta händer! Att detta är mitt liv!

.

.

Sedan kom julafton. Om jag tyckt farsdag var jobbig var det tur att jag inte då visste hur julafton skulle bli. Vi hade alltid firat hemma hos oss. Någon gång när jag var väldigt lite vet jag att vi var hos någon annan men jag kan inte minnas det. Vi var hemma hos min Morbror. Jag grät när jag gjorde i ordning mig. Ångesten satt som en klump i halsen. Illamående, kräkfärdig och till och med rädd. När vi satt runt bordet och alla försökte syntes smärtan i allas ögon. Alla försökte så att få det att "fungera" utan Pappas närvaro...men sorgen och smärtan syntes i allas ögon. Kan dagen inte bara ta slut. Jag höll mig samman...för de andras skull. På samma sätt vet jag att de höll sig samman för mig. Vi försökte vara som vanligt och dela ut julklappa. Men vem brydde sig? Ingen...hur skulle vi kunna se glädje i en materiell sak när det som hänt hade hänt. Det gick inte. Så fort jag satt mig i bilen bröt jag ihop. Det kan inte vara så här! Jag klarar det inte! Det får inte! Jag vill inte! Kan inte!

.

.

Nyår. Gott nytt?! Tänkte att det kan ju inte bli värre än förra året i alla fall. Det är omöjligt. Pappa ringde inte klockan tolv....det gör han ju alltid eller i vart fall ett sms för att det inte går att komma fram...Jag hade sett om han hade gjort det för jag hade kvar hans nr i mobilen, trots att jag visste att det inte gick till honom längre.

.

.

Första släktkalaset 14 februari. Det var på Pappas sida. Alla var där. Alla utan Pappa. Vilket tomrum. Alla kände det, alla tänkte det och alla försökte att vara glada. Vi ville vara som vanligt...men inget var som vanligt...allt var annorlunda..inget var som det skulle, brukade, borde. Åkte hem...grät.

.

.

Storebrors födelsedag, 16 februari. Minns den inte helt. Vet att han inte ville fira, ha kalas. Tror att vi gick ut och åt tillsammans...vi fyra och den femte stolen var tom. Storebror led lite "extra"...jag såg det så tydligt i hans ögon.

.

.

Försäljning av huset, april. Vill inte sälja det. Det var det sista jag hade kvar. Här har jag växt upp. Vi, familjen, alla fem. Ville köpa det själv, men ville inte bo där. Inte utan Pappa. Ville inte sälja det, ville absolut inte att någon annan familj skulle bo där. Det var vårt, Pappas. Ville att vi skulle behålla det även om det var tomt. Var helt irrationell och känslostyrd. Dagen innan vi skulle lämna huset åkte jag dit på kvällen. Själv. Ville ta farväl av mitt föräldrahem. Gick från rum till rum. Grät...ostoppbart. Pappa kom tillbaka! Jag vill inte! Detta kan inte var mitt liv nu! Jag kan inte börja om! Kan inte! Hur? Orkar inte! Tittade på alla små skavanker, jack, repor, allt. Mindes hur det uppkommit och grät.Satt på golvet mitt i det stora vardagsrummet och grät. Tårar som aldrig tycktes ta slut.

.

.

Lillebrors födelsedag, 15 maj. Han fyllde arton. Stackarn...urg vad jag led med honom. Vad vi alla led. Pappa var inte med för att se honom bli myndig. Och då levde jag i villfarelsen att han "valt" det. Hur kunde han? Hur kunde han gör så mot Lillebror? Mot oss alla? Ilska..å gråt.

.

.

Lillebrors student,  5 juni. Jag och Storebror hade kommit hem natten innan från USA. Vi åkte i väg till släktingar. Flydde, ville inte vara i vardagen. Där hade Pappa aldrig varit. Inga minnen av honom där. Det var skönt. Vi pratade om honom, grät men det var lättare att vara där. Ville inte åka hem. Ville inte åka hem till eländet, lidandet, sorgen...vill inte! Men vi var tvungna. Kunde inte lämna Mamma och Lillebror ensam en sådan dag. Vi möttes vid skolan. Mamma var rödgråten men log. Kämpade, försökte.....Alla var där. Farfar, farmor, kusiner, fastrar, kusinbarn...alla utom en. Studentens Pappa. Jag höll ihop bra. Hade nog laddat mina batterier när jag var i väg. Nu kanske det vänder tänkte jag. Men att se smärtan att i Mammas, Lillebrors eller Storebrors ögon var lika jobbig som när det tog grepp om min egen kropp. Hur skulle vi kunna bli en hel familj igen när en är borta?

.

.

Mammas födelsedag, 6 juni. Vi var ute och åt. Vi hade ätit ute så mycket sedan Pappa dog så vi hade börjat vänja oss vid att vi bara behövde fyra stolar. Vi var bara fyra. Vet att den dagen gick hyfsat bra. Vi skrattade och hade det okej. Saknad ja! Men den krampaktiga förtvivlan var inte närvarande.

.

.

Pappas födelsedag, 18 juni. Fruktansvärt. Overkligt. Smärtsamt. Sorg. Illamående. Uppgivenhet. Maktlöshet. Tårar. Ilska. Satt vid hans grav. Lämnade en blomma med ett kort till honom. Klappade stenen. Tittade på hans namn, hans födelsedag och hand dödsdag. Overklighetskänsla. Mardröm. Förtvivlan. Det kan inte vara så! Jag klarar det inte! Orkar inte! Vill inte! SNÄLLA....

.

.

Min födelsedag, 10 juli. 26 år och Faderslös. Kändes fruktansvärt. Vuxen men kände mig som ett litet barn. Kommer inte ihåg vad vi gjorde. Åt kanske ute. Hade inget kalas i alla fall. Minns bara att det var fruktansvärt jobbigt. Att jag tänkte på min 25 års dag då han var med. Då han höll tal. Det var ju alldeles nyss samtidigt som det var en evighet sedan han lämnade oss. Känslostorm. Låt mig aldrig mer fylla år..någonsin.

Augusti. Höll mig undan allt vad kalas och släktsammankomster innebar. Har inget minne av några i alla fall. Vet att Farfar fyllde år men tror inte jag var där. Åkte utomlands igen. 2 veckor

September. Kan inte minnas något. Antagligen inga födelsedagar som jag närvarade på. Vet bara att den förbannade Farsdag kampanjen satte igång i alla affärer, på tv och i tidningar. Varje gång jag såg något som det stod Far på kändes det som ett inre organ sprack, att jag ville kräkas, att jag många gånger inte kunde hålla gråten tillbaka. Jag ville med ha en Pappa som levde. Snälla....

.

.

Årsdagen, oktober. Vad skriver man. Hur beskriver man det overkliga? Går det ens? Vaknade med en klump i halsen, tryck i bröstet och illamående. Vad gör man med denna dagen? Hur klarar man den? Hur tänker man inte på samma dag ett år tidigare? Den värsta dagen i mitt liv hitintills. Hur jag än försökte hålla tankar och känslor borta så attackerade de mig. Likt 100 stridsplan som släpper sina bomber och deras enda mål är mig. De gick inte att undvika. Vet att 2 av mina vänner kom och plockade upp mig. Vi åkte till ett shoppingcenter en bit utanför där vi bor. Jag hade aldrig varit där. Där finns inga minnen. Ville absolut inte till graven, inte träffa familjen...orkade inte. Orkade inte se hur de led med. Ville bara få dagen att gå. Gick ganska bra när vi var där. Jag handlade lite, vi tog en kaffe. Sedan ville jag åka hem. I bilen kom det. Smärtan, sorgen, overklighetskänslorna, ilskan, paniken över att detta var mitt liv. Känslomässigt kan jag beskrivas som en berg- och dalbana. Helt plötsligt ville jag till graven. Vi åkte dit. Minns inget av när jag satt där. Efter det åkt vi hem till några andra vänner. Spelade kort och drack vin. Sedan var den dagen över. Tänkte bara "Gode Gud låt den aldrig komma igen".

.

.

Det var första året. Jag överlevde. Vi hade alla överlevt. Det hade gått. Nu hade man ju i alla fall gjort allting en gång. En gång utan Pappa. Och så skulle livet se ut. Allting vi gjorde och kommer att göra kommer alltid att vara utan Pappa. Hur accepterar man den tanken? Tänkte det var omöjligt.

.

.

Nu idag, om drygt en månad är det 4 år, så går det. Jag har ett liv. Ett nytt liv. Vi har ett nytt liv. Vi är bara fyra i familjen. Den smärtan som var så närvarande varje dag, varje steg, varje minut, varje andetag är inte här idag. Inte på samma sätt. Det gör inte lika ont. Det gör sig inte påmint lika ofta. Den kommer då och då. Men det är inte samma skrikande sorg. Den är mer stillsam om ni förstår vad jag menar. Jag gråter, talar om honom, minns och saknar. Men det är inte min vardag. Min vardag är bra. Jag har ett nytt liv. Jag levde ett liv t.o.m den 21/10-05. Samma dag började mitt nya. Första åren på mitt nya liv hade jag gärna sluppit...kan inte säga annat. Men det har format mig otroligt. Den har gjort mig till det jag är idag. Det jag hoppas, önskar och som sporrar mig är att jag hoppas att mitt lidande kan vara till hjälp för någon annan. Att min Pappas död inte skall vara HELT meningslös.

.

.

Till er efterlevande som nyligen förlorat någon och ni som fortfarande kämpar dagligen med sorgen vill jag bara säga; häng i, ge inte upp för det kommer att bli bättre..det vänder.

.

.

Kunde jag så kan jag garantera att ni kan.