Nollsuicid

Varje gång jag hör att någon medmänniska förlorat en älskad i suicid hugger det i mitt bröst. Inte en till tänker jag. Inte en till som vi förlorat och inte fler anhöriga som blir lämnade kvar.

Efterlevande som blir lämnade kvar med sorg, smärta, förvirring, skuld och frågor. En omänsklig resa startas. En färd som ingen skall behöva utsättas för. Resans mål är att hitta tillbaka till livet. En resa som är lång, svår och som för en till ett nytt liv..livet utan sin älskade.

Man klarar det trots att det känns som en omöjlighet. Man faller många gånger på vägen men man reser sig för att man måste. Det går, det vet jag. Men när jag själv gjort den resan och vet vad den innebär så vill jag aldrig någonsin att någon annan ska behöva uppleva det.

Så varje gång jag får berättat för mig eller läser att någon tagit sitt liv går mitt hjärta ut till dem som lämnats kvar. Det som upplevs kan ingen annan än den som förlorat någon i suicid förstå.