Nollsuicid

Tänker tillbaka. Hur har jag gjort?

Första tiden var bara ett fullständigt kaos. Jag sov inte, åt inte utan bara grät och tänkte. Jag tänkte på vad jag kanske kunde gjort annorlunda, hur Pappa verkligen hade mått, vad som gått i genom hans huvud, om och hur vi skulle klara oss. 

Det var ett känslomässigt kaos. Jag ville ställa mig utanför min kropp. Jag ville inte behöva ha de känslorna jag hade. Jag ville inte att detta skulle vara mitt liv, min verklighet. Allt kändes som en mardröm. Jag ville bara vakna. Detta kunde inte ha hänt. Det var för surrealistiskt för att vara sant. Det kändes som jag inte skulle överleva.

Jag sysselsatte mig med praktiska ting. Vi i familjen tömde huset, rensade ut hans saker, sålde huset, fixade med begravning osv. 

Jag var sjukskriven i 5 månader. Jag studerade heltid på juristprogrammet samtidigt som jag arbetade extra i en klädbutik. Efter de 5 månaderna började jag jobba lite. Jag var fortfarande sjukskriven från mina studier. Jag behövde göra något som fick mig att tänka på annat. Det var jättejobbigt att komma igång igen. Jag fick gråtattacker när som. De kom helt utan förvarning. Jag minns hur jag fick gå ut på baklagret och gråta ett par gånger varje gång jag var på jobbet. 

11 månader efter Pappas död började jag studera igen. Idag vet jag att det var för tidigt för mig. Jag var inte redo. Sorgen tog fortfarande min energi. Min utbildning krävde mycket och känslorna trycktes åt sidan. Jag tänkte väl att ju snabbare jag kommer tillbaka till min vardag desto snabbare kommer jag att må bättre. Men som alla vet kommer obearbetade känslor alltid ifatt...vare sig man vill eller inte. 

Drygt 1,5 år efter Pappas död kom allt ikapp mig. Jag gick "in i väggen".  Utmattningsdepression och början till magsår. Jag hade fruktansvärda magkramper och var sängliggande mer eller mindre i 3 månader. Jag började gå hos en psykolog igen och började kämpa mig tillbaka...sakta men säkert. Och då för första gången förstod jag att Pappa inte valt att lämna oss utan att han inte såg någon annan utväg. När jag själv mådde som sämst kunde jag släppa min ilska som jag hade inför det han gjort. Jag förstod att det inte var något han "valt". Han orkade helt enkelt inte lida längre och såg, FELAKTIGT, ingen annan utväg. 

Trots att jag befann mig i det största mörker jag gjort i mitt liv, som jag hoppas jag aldrig behöver uppleva igen, så började jag kämpa. Många gånger trodde jag att det aldrig skulle bli bättre. Att det krävdes för att må "bra" igen att jag aldrig upplevt det som hänt mig. Jag var väldigt uppgiven många gånger. Jag tvivlade på att det skulle gå. Jag var orkeslös och livsled. Men det fanns inget annat alternativ än att gå framåt. 

Idag är det snart 4 år sedan Pappa tog sitt liv. Jag har avslutat min examen. Jag arbetar heltid. Familjen har hittat tillbaka till en vardag. En ny vardag, en vardag utan Pappa. 

Sorgen finns här än idag men den är hanterbar. Jag tänker på honom, jag saknar honom, jag gråter över honom men jag klarar av det. Jag har accepterat att jag aldrig kommer kunna ändra på det som hänt. Jag kommer aldrig mer ha Pappa närvarande i min vardag. Det smärtar men jag har accepterat att det är mitt liv. Detta har hänt mig hur gärna jag vill att det inte är så. Jag har lärt mig att leva med det för att jag måste. Han kommer inte komma tillbaka.  

Jag fokuserar på det jag har. På min fantastiska Mamma, mina underbara bröder, alla mina vänner som brytt sig och alltid ställt upp. Jag fokuserar på glädjeämnena i livet. Jag låter sorgen komma men jag låter den inte äga mig. 

Så har min resa sett ut tills idag. Idag är ljuset starkare än mörkret. Jag kommer alltid bära med mig det som hänt, sakna min Pappa och önska att han vore med oss frisk och välmående men jag har accepterat att det är så här mitt liv är nu.