Nollsuicid

Jag ringde min storebror och sa att jag ville att han skulle följa med. Jag mötte upp honom på vägen. Vi satt i köket och drack kaffe och åt kanelgifflar som vi köpt med oss. Vi talade om lite av varje. När vi började tala om hur han mådde bröt han ihop. Kan räkna på min ena hand gångerna Pappa gråtit framför mig. Det var fruktansvärt jobbigt för det gjorde så ont i mig.

Jag tog hans hand. Jag kramade den hårt. Jag sa att vi skulle fixa detta. Jag kom med konkreta förslag på vad vi kunde göra. 

Han hade väldigt svåra smärtor. Han hade plågats av diskbrock i nästa 7 år och smärtorna var olidliga. Han hade värktabletter av alla dess slag men var aldrig någon gång under dygnets timmar smärtfri. Smärtorna hade fört in honom i en depression. Jag gav förslag på läkare vi kunde gå till hur vi skulle kunna hjälpa honom att slippa ha så ont. Jag visste att han fått antidepressiva utskrivna men ingen annan ytterligare hjälp hade han erbjudits.

Varje gång jag såg honom och hur han led blev jag illamående, ledsen och kände mig otillräcklig. Men jag visade det inte. Jag visade sympati för hans smärta och försökte förmedla hopp. 

Vi satt där i köket några timmar. Jag kramade hans hand och fortsatte försöka plantera hopp i honom. Det kändes som om samtalet givit resultat och att vi skulle fixa detta. Jag kramade honom innan jag gick och min bror stannade kvar. 

Jag såg honom aldrig levande igen. Fredagen den 21/10 -05 tog han sitt liv. Nästa gång jag höll hans hand var en hård och kall. Kan inte sätta ord på känslorna som jag hade då. 

Där stod vi...en förkrossad familj med en väldigt lång resa tillbaka till livet. Inte till det livet vi levt innan utan ett nytt liv...livet utan Pappa.